torsdag 23 september 2010

Om alienation

Människan alienerar sig från andra människor och alienerar sig samtidigt från världen hon lever i. Hon återgår in i sitt bröst och finner en värld. Återgår därför att man startar i Spirit, men successivt ökar alltså denna alienering, som finner sitt botemedel i litteraturen och konsten. Människan upplever sin värld som kaotisk och ofullständig, ful och obegriplig, sned och förvirrande. Det är genom litteratur och konst som hon rätar på dessa krumelurer, till raka, perfekta linjer som dessutom har en början och ett slut. Den "riktiga" objektiva världen, som f.ö. finns endast i kraft av människans objektifiering av Spirit; projektionen av den på den värld hon uppfattar med sinnena - den världen tar hon åter in i sitt bröst och modifierar där den till något som idealet har till fördel över det materiella. I litteraturen blir människor begripliga och strukturer till helheter, i konsten blir den frånstötande mänskligheten vacker och upphöjd. Konst. Det är konst som är det vi använder som silkesslöjan, som vi höljer över trasig värld.
  Man kanske kan se det perfekta verket som den fullkomliga alienationen.
Som Sartre menar så är den objektiva världens människor vi har nära oss alltför ofta inget annat än ett störningsmoment. Sabotörer för vår egen raffinerade skapelse. Ju närmare vi försöker komma dem, eller ju närmare vi låter dem komma, för att någonstans ge humanismen en chans, desto mer alienerade blir vi från varandra, och desto mindre hopp sätter vi till humanismen.
  Vi föds ensamma och dör desto ensammare, eftersom fördelen i den tidigare delen av våra liv är präglad av ljuv okunnighet. Människor kan inte, med hegelianska termer, interpenetrera varandra annat än bokstavligen genom samlag och reproduktion. Den ständiga, nödvändiga kampen mellan världens genomgående motsatser, vilken alltid skapar harmoni (kanske därför att det är vår teoretiska projektion på den) gäller inte den som målade detta system. För människan själv är kampen, konflikten mellan oppositioner, dvs mellan oss individer och grupper, ingenting som leder till harmoni. Den bidrar, tvärtom, till inget annat än fler konflikter och större avstånd. Till ännu en avfart mot våra bröst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar