Medelklasshelvetet Vasastan

Det ligger någonting väldigt obehagligt över gråzoner, dessa zoner som Hegel glömde. En sådan är medelklassen. Dessa hycklande, naiva, blindstyren till kälkborgare som leder sitt liv utan att se över det. Det finns varken skam eller stolthet hos dessa låtsasmänniskor, det finns bara en söt ram som de alla trängs i, vilken som utställningsobjekt paradoxalt nog skulle få t.o.m de själva att rygga tillbaka. Medelklassen.
  I Stockholm är dessa livets brottslingars högkvarter estetiskt och etiskt passande beläget i Borgen Vasastan. Här finns allt för att stilla de gråa siluetternas behov: en kvadratisk park som är mer grå än grön, med ett tillhörande grått promenadstråk där de kan samla sina gemensamma styrkor i form av var och ens tre barn och obligatoriska accessoar hund. På detta hundrametersstråk får de alla chansen att hälsa på sina grannar; utbyta sina banaliteter och sin meningslösa dynga representerat av fotbollstränarens taktik eller veterinärens senaste behandling. Skulle det komma till självreflexion och delgivande av den hamnar det - och detta är i kontexten spännande - i de bästa stunderna på den Eva eller Göran, som under den dyrbara fikastunden som hunnits med i all stress med pappersvändande och hundrastande, har avslöjat att de minsann under annat "Espresso House"-besök fick höra att Jan-Axel och Louise nyligen separerat.
-Hur gick detta till..?? De som var så lyckliga! de gick jämt runt och log; senast förra veckan såg jag ju dem gå här och se så rara ut...
-Ja, det är märkligt... och hemskt! Vad ska hända med barnen nu, och vem ska ta hand om Lurvas?
-Usch. Vilken tur att man själv har det så bra. Vi borde skicka en kladdkaka till dem! Fast då måste vi förstås ta reda på vem av dem som flyttat, för att kunna skicka till rätt adress, och sånt kan man väl inte fråga om?
  Annars är ett av knektarnas mest distinkta nöjen att gå på ICA och handla mat. Detta görs inte nödvändigtvis för att förrådet där hemma på Odengatan behöver fyllas på, utan det kan helt enkelt handla om att få känna gemenskapen med de andra virvlande ökenbuskarna. Att få stå och skratta sådär häxlikt tillsammans med Birgitta om den där stroganoffen som gick åt pipan p.g.a. för mycket olivolja i pannan, och få höra det instämmande gälla skriket tillbaka. Allt medan de står och blockerar vägen för litteraturstuderande studenter som naivt nog styrde kosan till samma sektlokal, i tron om att innerstan överlag skulle vara lite sådär urbant och coolt att bo i. De hade fel.
  Efter ett ångestladdat och svettigt zick-zackande mellan dessa jävla apor som inte tycks handla alls, utan snarare ställa sig i godan ro och titta på parmaskinkor, enbart för att uppröra en alltför insiktsfull ung man som bara p.g.a. överlevnad vill ha sin evinnerliga Pålssons Tunna Skivor - efter denna snabbvisit till helvetet (som f.ö., av förklarliga skäl, inte känns snabb) skulle man kunna tro att man snart får lämna fängelsehålan i borgen, för att åtminstone komma ut på gården. Där har man fel igen. Det finns en etapp kvar som är de rabiessmittade dammråttornas favorit på nöjesfältet - Kassan.
  Här riktigt njuter de. Här står de och förstrött glor på Expressens löpsedel, som förkunnar att Gudrun fått ett återfall, ackompanjerat av bilden på radikalen dansandes med en glad brat på F12 (där är alla välkomna). Medan de står där och myser har avståndet mellan apan man tvingas ha framför sig och den ur flocken som står framför denne uppnått tre meter, och förstnämnda primat har inga planer på att göra livet för studenten lättare genom att delta i en effektiv kö. Med nöd och näppe kommer man efter många inre profana monologer fram till kassörskan. Man ska sluta när man har som roligast, lugnar man sig med. Men så blir det inte. Så blir det aldrig. Detta eftersom de anställda på ICA troligen valts ut som ordföranden för terroristerna, och följaktligen möts man av en blick och en min som kunde få en pillertrillande 27-åring som en själv att vilja springa direkt till Västerbron. Fast det är egentligen inte upprörande i den meningen. Det är inte så att slynan ser deprimerande ut, i vilket fallet skulle vara någon förträngd form av sympati. Nej, detta är bara pur ondska och skadeglädje. Där står man alltså och ser den sista varan rulla förbi i något slags förhoppning om absolution, då man lämnar över den där smarta snusbiljetten, som ska göra livet för en till lycka personifierad, eftersom den implicerar fyra steg till erhållen snusdosa, i jämförelse med att räcka över snuset till en i kassan. En sur blick möter en som inte vill åtföljas av något som förklarar den, utan tror att den ska förstås, bara sådär. Vad den vill säga är att det är osäkert för apans del huruvida jag faktiskt är över 18 år.
  I ett absolut sista försök att tänka positivt och göra saker lite lättare för sig själv, gör man något så otippat som att försöka skämta till det lite; för det måste gå att lätta på även dessa vägglöss, tänker man.
-Hehe, osäkert fall eller?
Ingen ändring i blicken. Tvärtom. Blicken mörknar och gör något nytt med uttrycket "om blickar kunde döda". Man ger upp. Fast nu är det för sent. Blodet bokstavligen kokar i ens kropp.
  Man ställer sig och börjar kasta ner varorna i kassen, och tänker att hur i helvete är det möjligt att dessa demoner aldrig tar en paus; hur kan de så konsekvent vara aktiva på denna andra sidan till livsmedelsbutik? Sen kastar man sig ut genom dörrarna och tänker att det inte är ett dugg konstigt. Det är inte alls något som är fel. I Vasastan är allting precis som det ska.
  Utanför väntar en gullig rottweiler som under sina primalskall försöker göra sig lös och ge en den slutgiltiga friden. Förgäves. Kopplet köptes av de bästa i Vasastan.