Det var en gång en andunge. Han simmade i sin damm tillsammans med sina bröder och systrar. Hans syskon såg sin damm och det liv de stillsamt levde som något fint, sa de. Men andungen, vars namn var Andunge, tyckte inte dessa saker var fina. Han brukade säga till sina syskon att dammen var smutsig och ful, och att det enda de levde för var människornas förströdda nöje i att kasta för stora brödsmulor på dem. Han var dessutom vacker, medan hans syskon var fula, och detta var till ytterligare förtret för Andunge.
Detta hävdade syskonen var förmätna fantasifoster, och att Andunge var för upptagen med observationer. Detta höll också Andunge till viss del med om, då dessa observationer kostade honom mycket av det stillsamma liv hans korkade syskon levde. Hur det förhöll sig, så gick dock Andunge så långt att han såg att han, efter hälften av sina förbrukade år, bara var en and, och således doppade han huvudet en aning längre än vad som rimligtvis är naturligt för en and (10 minuter). Detta gjorde han alltså avsiktligt, därför att han insåg att hans bröders och systrars, och inte minst deras trötta åskådares syfte för existens var meningslöst - behövde han två gånger förtydliga att detta implicerade hans eget varandes naturs ändamålsvidrighet?
Att han också insåg att insikten i detta inte skulle göra varken honom själv, hans syskon, andra andsläkten eller deras besökare mer lyckliga eller existensberättigade, satte spiken i kistan, och så dränkte sig alltså Andunge i den fula damm han ansåg som den som ändå skulle sluka honom tre år senare. Nu, eller om tre år, det gör detsamma, synade han.
