Emilio Bettis argumentation i hans text om hermeneutiken som humanvetenskapernas allmänna metodologi, grundar sig på en uppfattning om förståelse som uppdelad och åtskild i en objektiv och en subjektiv del av processen. Genom att göra denna distinktion har han, utöver sitt uttalade anspråk på en metodologi, också antytt en strävan efter en objektiv förståelse. Det är dock inte fråga om endast antydningar till en möjlig sådan, då Betti faktiskt talar öppet om att det gäller att hitta riktlinjer för vad man bör göra för att uppnå en ’korrekt’ förståelse, ehuru han poängterar att ’objektiv’ i hans mening ska förstås annorlunda än i naturvetenskaperna och att det inte handlar om en epistemologi gällande ’fakta’, utan om ett gällande berättigande för en korrekt förståelse.
Nu är visserligen Betti på det klara med att den subjektiva sidan av förståelseprocessen är en aktiv och rekonstruerande sådan, och han håller med Gadamer om den naiva inställningen i anspråken på att slopa denna del av förståelsen i jakten på en fullständigt objektiv förståelse. Detta till trots är han ändå övertygad om att det går att skaka av sig en alltför godtycklig subjektivitet som förhindrar en riktig förståelse. Vad gäller antydningar om en objektiv förståelse, så som han ser den, tycks Betti mena att denna till stor del går att finna i den avsedda meningen i texten, och även om han inte intar ståndpunkten som något centralt, så förefaller det som att denna för honom, liksom för Schleiermacher, är författarens avsedda mening.
Bettis syfte verkar alltså inte så mycket vara att påvisa en objektiv förståelses möjlighet, utan snarare att ifrågasätta uppfattningarna om att en sådan är omöjlig, och att metodik inom hermeneutiken är fruktlöst. Dessa uppfattningar anser han att Gadamer lägger fram i sin Wahrheit und Methode, och han frågar sig hur Gadamers teorier om produktiva fördomar, verkningshistorien, historiskt medvetande och andra tankegångar är relevanta för en riktig förståelse.
Vad gäller Bettis kritik av Gadamer står hela problemet att finna i att de båda befinner sig på två helt skilda plan. Gadamer är starkt influerad av Heideggers existentialism, och har undersökt hermeneutikens förutsättningar utifrån ett sådant filosofiskt perspektiv. Han förtydligar själv att det inte är fråga om någon metod, då en sådan för honom nödvändigtvis kommer att implicera en naiv vetenskaplig hållning, och det verkar därutöver uppenbart att han undersöker förståelsens karaktär utifrån premisser som inte handlar om vad man bör göra för att uppnå korrekt förståelse, utan snarare om vad de filosofiska omständigheterna har för innebörd för förståelse överhuvudtaget. Betti frågar sig hur Gadamers tankar kan skapa korrekt förståelse, men Gadamer talar inte om korrekt förståelse som bättre förståelse, utan om annorlunda förståelse. Vad han är tydlig med är dock att en riktig förståelse är en som är genomreflekterad på alla sätt och vis, och han lägger fram ett slags krav på en riktig förståelse, men här ska ’riktig’ förstås som att en sådan aldrig kan bli objektiv, och att den ännu mindre blir det genom att följa några riktlinjer som man kan tillämpa varje gång man ställs inför något som ska förstås.
Kravet handlar mer om att erkänna sin egen historicitet, vilket bör förstås som att allting ständigt är i rörelse. Man kan förstå Gadamer genom Herakleitos doktrin som säger samma sak, och då detta är fallet kommer förståelse som sådan alltid att förnyas, och aldrig sluta sig, vilket i sin tur, i samtalet med Betti och framförallt Schleiermacher, betyder att man aldrig kan hamna vid en slutpunkt. Cirkeln ska enligt Gadamer förstås produktivt snarare än reproduktivt, eftersom det ständigt handlar om ny och annorlunda förståelse, som bestäms mellan ens egen tradition och den tradition som ska förstås. Hans utgångspunkt är en helt annan än Bettis, då Gadamers enda syfte är att försöka visa på vad han menar faktiskt händer varje gång förståelse äger rum. Medan både Betti och Ricoer ser avstånd som något som på sätt och vis ska besegras, och integration av annanheten som något man först möter innan förståelse kan uppnås, är Gadamers kanske viktigaste ståndpunkt att det just är avstånd och annanhet som är de faktorer som ska erkännas, och endast då kan överhuvudtaget någon form av harmonisk förståelse uppstå. Vad Betti, och även till viss del Habermas, har svårt att ta till sig, är då Gadamer går längre än så vad gäller de produktiva elementen och menar att även fördomar är något som ska lyftas fram och tillkännages.
Anledningen till att just förståelse går förlorad mellan Gadamer och Betti är, än en gång, att de arbetar utifrån väldigt annorlunda premisser. Gadamers tankar om hermeneutiken ska, precis som han vädjar, inte ses som riktlinjer eller metod, utan blir klarare genom att förstå honom genom Heidegger. I Heideggers text om språket blir det tydligt hur Gadamer tänker, och det blir också tydligt vad som skiljer båda dessa tänkare från de mer metodiskt inriktade. Heidegger tar sig an det som många uppfattar som det första ledet i förståendet, den språkliga delen, och undersöker språkets omständigheter utifrån sig självt, genom att undandra sig den envisa tendensen att förklara språk som något annat. Lika envist framhåller Heidegger att språk kan, och för det filosofiskas skull, bör ses utifrån sig självt. Även om det tar en stund att komma till kärnan i vad Heidegger vill säga med sin egen text, så blir det som sagt klarare i ljuset av Gadamers tankar. Heidegger lägger stor vikt vid språkets inneboende differens, och det mest relevanta i hans diskussion kanske är det han med anknytning till differens kallar tröskeln och den smärta denna innebär. Detta ska förstås med Gadamers diskussion om erfarenhet, som har lika stor relevans för förståelse som hans andra begrepp. Erfarenhet förnyas ständigt, precis som allting annat ständigt är i förnyelse och i rörelse, och det är med nödvändighet smärtsamt att skapa nya erfarenheter, att tillerkänna annanhet. Men endast genom att lyfta fram annanhet och avstånd, kan en otvungen harmoni uppstå, där tröskeln så att säga är själva förståelsen mellan det ena och det andra. De båda ska alltså inte sys ihop eller integreras, eftersom en av dem skulle gå förlorad i den andres tillägnande.
Att förstå något annat, framförallt en annan tradition från en avlägsen tid innebär således att aldrig frånkänna dess annanhet, och att försätta sig i traditionen ska alltid betyda att man tar med sig själv snarare än att lämna sig själv därhän för att finna något slags Kantianskt ting-i-sig-själv, eftersom en annan tradition bara kan förstås genom den egna och vice versa. Att det här skulle handla om den godtyckliga subjektivitet Betti kritiserar är enligt Gadamer en missuppfattning, eftersom det enligt honom inte är ens subjektivitet som styr en, utan alltid traditionen. Med detta menar Gadamer att traditionen alltid är närvarande som verkningshistoria, som ett anteciperande, som en fördom, och för honom är det väsentliga att reflektera över detta och tillkänna ge de determinerande faktorerna, för att på så sätt möjligen kunna urskilja produktiva fördomar från falska. Det hela liknar på många sätt en utläggning om att reflektera över en determinism, om det föreliggande ontologiska faktum som bestämmer hur förståelse överhuvudtaget arbetar.
Det är alltså här som hela problemet för Betti att förstå Gadamer ligger, i en diskussion som handlar om skilda saker. För Betti, som trots allt tenderar att behålla tron på att Gadamer sysslar med en hermeneutisk metod, kan således den sistnämndas tankar inte bli begripliga. Det är viktigt att poängtera än en gång att Betti kanske inte är det bästa exemplet på den som Gadamer menar fruktlöst söker efter objektivitetens fantomer, men han vill ändå åt ett sätt på vilket man kan applicera förståelse. Det här blir desto mer förståeligt när man beaktar att Betti sysslade med juridik, men å andra sidan leder detta till att deras samtal blir desto mer ett om, om man vågar uttrycka sig så, äpplen och apelsiner. Betti har fastnat vid att Gadamer gör vissa anspråk när han talar om dels riktig förståelse, som för den sistnämnda endast handlar om att reflektera så till den milda grad att en jämförelse med Hegels fenomenologi blir aktuell, och dels applikation. För Gadamer är applikation dock förstått på ett helt annat sätt än hos Betti – återigen kan problemet ligga i att Bettis text av förståeliga skäl är pragmatisk och metodisk i sin natur. Gadamer talar om applikation som det som hela tiden sker när någon tolkar en text; i själva tolkandet uppstår en applikation eftersom ett tillägnande sker. Att på något vis ta något sådant i bruk vad gäller juridisk eller teologisk hermeneutik verkar sannerligen meningslöst, eftersom det alltså inte handlar om någon normativ teknik för Gadamer.
Om nu Betti inte kan förstå Gadamer därför att de båda har olika utgångspunkter, är det dock intressant att som Habermas säger, använda Gadamer mot Gadamer. Det finns ändå något som antyder om en ’sanning’ i att undandra sig metodik för att visa ’vad som faktiskt händer ’när vi förstår. Det är på intet sätt anspråkslöst att lägga fram en så omfattande skrift som Wahrheit und Methode, och att attackera objektivitet, sanning och metod med en teori som vill påvisa de bakomliggande mekanismerna häri, är definitivt värt en kritik i sig, en kritik som Gadamer dock också väntade sig. Habermas är sålunda intresserad av hur Gadamers teorier håller sig rent filosofiskt, och visar bl.a. på Gadamers arv från den tyska idealismen. Vad det här förmodligen är tal om är det specifika arvet från Hegel, som i Wahrheit und Methode är ytterst påtagligt. Men medan Hegel kunde refuseras med Hegel, då hans annars så genomreflekterade system kan sägas falla på det teleologiska misstaget, så ställer sig Gadamer på otvetydiga sätt skeptisk mot ’absolut vetande’ eller dylika ’mål’, och behåller istället en dialektisk tankegång som är menad att behållas så konsekvent som den kan. Att Betti därför menar att man skulle kunna använda Hegel mot Gadamer tycks alltför förhastat, just med tanke på att det inte för den sistnämnda finns någon slutgiltig ’sanning’ att uppnå. På sin höjd blir Gadamer anspråksfull i antydan om att det överhuvudtaget är möjligt att uppfylla hans krav på ett sådant oerhört konsekvent genomreflekterande han talar om.
