Människan alienerar sig från andra människor och alienerar sig samtidigt från världen hon lever i. Hon återgår in i sitt bröst och finner en värld. Återgår därför att man startar i Spirit, men successivt ökar alltså denna alienering, som finner sitt botemedel i litteraturen och konsten. Människan upplever sin värld som kaotisk och ofullständig, ful och obegriplig, sned och förvirrande. Det är genom litteratur och konst som hon rätar på dessa krumelurer, till raka, perfekta linjer som dessutom har en början och ett slut. Den "riktiga" objektiva världen, som f.ö. finns endast i kraft av människans objektifiering av Spirit; projektionen av den på den värld hon uppfattar med sinnena - den världen tar hon åter in i sitt bröst och modifierar där den till något som idealet har till fördel över det materiella. I litteraturen blir människor begripliga och strukturer till helheter, i konsten blir den frånstötande mänskligheten vacker och upphöjd. Konst. Det är konst som är det vi använder som silkesslöjan, som vi höljer över trasig värld.
Man kanske kan se det perfekta verket som den fullkomliga alienationen.
Som Sartre menar så är den objektiva världens människor vi har nära oss alltför ofta inget annat än ett störningsmoment. Sabotörer för vår egen raffinerade skapelse. Ju närmare vi försöker komma dem, eller ju närmare vi låter dem komma, för att någonstans ge humanismen en chans, desto mer alienerade blir vi från varandra, och desto mindre hopp sätter vi till humanismen.
Vi föds ensamma och dör desto ensammare, eftersom fördelen i den tidigare delen av våra liv är präglad av ljuv okunnighet. Människor kan inte, med hegelianska termer, interpenetrera varandra annat än bokstavligen genom samlag och reproduktion. Den ständiga, nödvändiga kampen mellan världens genomgående motsatser, vilken alltid skapar harmoni (kanske därför att det är vår teoretiska projektion på den) gäller inte den som målade detta system. För människan själv är kampen, konflikten mellan oppositioner, dvs mellan oss individer och grupper, ingenting som leder till harmoni. Den bidrar, tvärtom, till inget annat än fler konflikter och större avstånd. Till ännu en avfart mot våra bröst.
torsdag 23 september 2010
Medelklasshelvetet Vasastan
Det ligger någonting väldigt obehagligt över gråzoner, dessa zoner som Hegel glömde. En sådan är medelklassen. Dessa hycklande, naiva, blindstyren till kälkborgare som leder sitt liv utan att se över det. Det finns varken skam eller stolthet hos dessa låtsasmänniskor, det finns bara en söt ram som de alla trängs i, vilken som utställningsobjekt paradoxalt nog skulle få t.o.m de själva att rygga tillbaka. Medelklassen.
I Stockholm är dessa livets brottslingars högkvarter estetiskt och etiskt passande beläget i Borgen Vasastan. Här finns allt för att stilla de gråa siluetternas behov: en kvadratisk park som är mer grå än grön, med ett tillhörande grått promenadstråk där de kan samla sina gemensamma styrkor i form av var och ens tre barn och obligatoriska accessoar hund. På detta hundrametersstråk får de alla chansen att hälsa på sina grannar; utbyta sina banaliteter och sin meningslösa dynga representerat av fotbollstränarens taktik eller veterinärens senaste behandling. Skulle det komma till självreflexion och delgivande av den hamnar det - och detta är i kontexten spännande - i de bästa stunderna på den Eva eller Göran, som under den dyrbara fikastunden som hunnits med i all stress med pappersvändande och hundrastande, har avslöjat att de minsann under annat "Espresso House"-besök fick höra att Jan-Axel och Louise nyligen separerat.
-Hur gick detta till..?? De som var så lyckliga! de gick jämt runt och log; senast förra veckan såg jag ju dem gå här och se så rara ut...
-Ja, det är märkligt... och hemskt! Vad ska hända med barnen nu, och vem ska ta hand om Lurvas?
-Usch. Vilken tur att man själv har det så bra. Vi borde skicka en kladdkaka till dem! Fast då måste vi förstås ta reda på vem av dem som flyttat, för att kunna skicka till rätt adress, och sånt kan man väl inte fråga om?
Annars är ett av knektarnas mest distinkta nöjen att gå på ICA och handla mat. Detta görs inte nödvändigtvis för att förrådet där hemma på Odengatan behöver fyllas på, utan det kan helt enkelt handla om att få känna gemenskapen med de andra virvlande ökenbuskarna. Att få stå och skratta sådär häxlikt tillsammans med Birgitta om den där stroganoffen som gick åt pipan p.g.a. för mycket olivolja i pannan, och få höra det instämmande gälla skriket tillbaka. Allt medan de står och blockerar vägen för litteraturstuderande studenter som naivt nog styrde kosan till samma sektlokal, i tron om att innerstan överlag skulle vara lite sådär urbant och coolt att bo i. De hade fel.
Efter ett ångestladdat och svettigt zick-zackande mellan dessa jävla apor som inte tycks handla alls, utan snarare ställa sig i godan ro och titta på parmaskinkor, enbart för att uppröra en alltför insiktsfull ung man som bara p.g.a. överlevnad vill ha sin evinnerliga Pålssons Tunna Skivor - efter denna snabbvisit till helvetet (som f.ö., av förklarliga skäl, inte känns snabb) skulle man kunna tro att man snart får lämna fängelsehålan i borgen, för att åtminstone komma ut på gården. Där har man fel igen. Det finns en etapp kvar som är de rabiessmittade dammråttornas favorit på nöjesfältet - Kassan.
Här riktigt njuter de. Här står de och förstrött glor på Expressens löpsedel, som förkunnar att Gudrun fått ett återfall, ackompanjerat av bilden på radikalen dansandes med en glad brat på F12 (där är alla välkomna). Medan de står där och myser har avståndet mellan apan man tvingas ha framför sig och den ur flocken som står framför denne uppnått tre meter, och förstnämnda primat har inga planer på att göra livet för studenten lättare genom att delta i en effektiv kö. Med nöd och näppe kommer man efter många inre profana monologer fram till kassörskan. Man ska sluta när man har som roligast, lugnar man sig med. Men så blir det inte. Så blir det aldrig. Detta eftersom de anställda på ICA troligen valts ut som ordföranden för terroristerna, och följaktligen möts man av en blick och en min som kunde få en pillertrillande 27-åring som en själv att vilja springa direkt till Västerbron. Fast det är egentligen inte upprörande i den meningen. Det är inte så att slynan ser deprimerande ut, i vilket fallet skulle vara någon förträngd form av sympati. Nej, detta är bara pur ondska och skadeglädje. Där står man alltså och ser den sista varan rulla förbi i något slags förhoppning om absolution, då man lämnar över den där smarta snusbiljetten, som ska göra livet för en till lycka personifierad, eftersom den implicerar fyra steg till erhållen snusdosa, i jämförelse med att räcka över snuset till en i kassan. En sur blick möter en som inte vill åtföljas av något som förklarar den, utan tror att den ska förstås, bara sådär. Vad den vill säga är att det är osäkert för apans del huruvida jag faktiskt är över 18 år.
I ett absolut sista försök att tänka positivt och göra saker lite lättare för sig själv, gör man något så otippat som att försöka skämta till det lite; för det måste gå att lätta på även dessa vägglöss, tänker man.
-Hehe, osäkert fall eller?
Ingen ändring i blicken. Tvärtom. Blicken mörknar och gör något nytt med uttrycket "om blickar kunde döda". Man ger upp. Fast nu är det för sent. Blodet bokstavligen kokar i ens kropp.
Man ställer sig och börjar kasta ner varorna i kassen, och tänker att hur i helvete är det möjligt att dessa demoner aldrig tar en paus; hur kan de så konsekvent vara aktiva på denna andra sidan till livsmedelsbutik? Sen kastar man sig ut genom dörrarna och tänker att det inte är ett dugg konstigt. Det är inte alls något som är fel. I Vasastan är allting precis som det ska.
Utanför väntar en gullig rottweiler som under sina primalskall försöker göra sig lös och ge en den slutgiltiga friden. Förgäves. Kopplet köptes av de bästa i Vasastan.
I Stockholm är dessa livets brottslingars högkvarter estetiskt och etiskt passande beläget i Borgen Vasastan. Här finns allt för att stilla de gråa siluetternas behov: en kvadratisk park som är mer grå än grön, med ett tillhörande grått promenadstråk där de kan samla sina gemensamma styrkor i form av var och ens tre barn och obligatoriska accessoar hund. På detta hundrametersstråk får de alla chansen att hälsa på sina grannar; utbyta sina banaliteter och sin meningslösa dynga representerat av fotbollstränarens taktik eller veterinärens senaste behandling. Skulle det komma till självreflexion och delgivande av den hamnar det - och detta är i kontexten spännande - i de bästa stunderna på den Eva eller Göran, som under den dyrbara fikastunden som hunnits med i all stress med pappersvändande och hundrastande, har avslöjat att de minsann under annat "Espresso House"-besök fick höra att Jan-Axel och Louise nyligen separerat.
-Hur gick detta till..?? De som var så lyckliga! de gick jämt runt och log; senast förra veckan såg jag ju dem gå här och se så rara ut...
-Ja, det är märkligt... och hemskt! Vad ska hända med barnen nu, och vem ska ta hand om Lurvas?
-Usch. Vilken tur att man själv har det så bra. Vi borde skicka en kladdkaka till dem! Fast då måste vi förstås ta reda på vem av dem som flyttat, för att kunna skicka till rätt adress, och sånt kan man väl inte fråga om?
Annars är ett av knektarnas mest distinkta nöjen att gå på ICA och handla mat. Detta görs inte nödvändigtvis för att förrådet där hemma på Odengatan behöver fyllas på, utan det kan helt enkelt handla om att få känna gemenskapen med de andra virvlande ökenbuskarna. Att få stå och skratta sådär häxlikt tillsammans med Birgitta om den där stroganoffen som gick åt pipan p.g.a. för mycket olivolja i pannan, och få höra det instämmande gälla skriket tillbaka. Allt medan de står och blockerar vägen för litteraturstuderande studenter som naivt nog styrde kosan till samma sektlokal, i tron om att innerstan överlag skulle vara lite sådär urbant och coolt att bo i. De hade fel.
Efter ett ångestladdat och svettigt zick-zackande mellan dessa jävla apor som inte tycks handla alls, utan snarare ställa sig i godan ro och titta på parmaskinkor, enbart för att uppröra en alltför insiktsfull ung man som bara p.g.a. överlevnad vill ha sin evinnerliga Pålssons Tunna Skivor - efter denna snabbvisit till helvetet (som f.ö., av förklarliga skäl, inte känns snabb) skulle man kunna tro att man snart får lämna fängelsehålan i borgen, för att åtminstone komma ut på gården. Där har man fel igen. Det finns en etapp kvar som är de rabiessmittade dammråttornas favorit på nöjesfältet - Kassan.
Här riktigt njuter de. Här står de och förstrött glor på Expressens löpsedel, som förkunnar att Gudrun fått ett återfall, ackompanjerat av bilden på radikalen dansandes med en glad brat på F12 (där är alla välkomna). Medan de står där och myser har avståndet mellan apan man tvingas ha framför sig och den ur flocken som står framför denne uppnått tre meter, och förstnämnda primat har inga planer på att göra livet för studenten lättare genom att delta i en effektiv kö. Med nöd och näppe kommer man efter många inre profana monologer fram till kassörskan. Man ska sluta när man har som roligast, lugnar man sig med. Men så blir det inte. Så blir det aldrig. Detta eftersom de anställda på ICA troligen valts ut som ordföranden för terroristerna, och följaktligen möts man av en blick och en min som kunde få en pillertrillande 27-åring som en själv att vilja springa direkt till Västerbron. Fast det är egentligen inte upprörande i den meningen. Det är inte så att slynan ser deprimerande ut, i vilket fallet skulle vara någon förträngd form av sympati. Nej, detta är bara pur ondska och skadeglädje. Där står man alltså och ser den sista varan rulla förbi i något slags förhoppning om absolution, då man lämnar över den där smarta snusbiljetten, som ska göra livet för en till lycka personifierad, eftersom den implicerar fyra steg till erhållen snusdosa, i jämförelse med att räcka över snuset till en i kassan. En sur blick möter en som inte vill åtföljas av något som förklarar den, utan tror att den ska förstås, bara sådär. Vad den vill säga är att det är osäkert för apans del huruvida jag faktiskt är över 18 år.
I ett absolut sista försök att tänka positivt och göra saker lite lättare för sig själv, gör man något så otippat som att försöka skämta till det lite; för det måste gå att lätta på även dessa vägglöss, tänker man.
-Hehe, osäkert fall eller?
Ingen ändring i blicken. Tvärtom. Blicken mörknar och gör något nytt med uttrycket "om blickar kunde döda". Man ger upp. Fast nu är det för sent. Blodet bokstavligen kokar i ens kropp.
Man ställer sig och börjar kasta ner varorna i kassen, och tänker att hur i helvete är det möjligt att dessa demoner aldrig tar en paus; hur kan de så konsekvent vara aktiva på denna andra sidan till livsmedelsbutik? Sen kastar man sig ut genom dörrarna och tänker att det inte är ett dugg konstigt. Det är inte alls något som är fel. I Vasastan är allting precis som det ska.
Utanför väntar en gullig rottweiler som under sina primalskall försöker göra sig lös och ge en den slutgiltiga friden. Förgäves. Kopplet köptes av de bästa i Vasastan.
tisdag 21 september 2010
Va?! Är du rasist?!
Den stigmatisering och de fördomar de klyftiga och genomtänkta skribenterna talar om, är ett utmärkt exempel på vad ideologi gör med människor. Människor som förespråkar en tydlig ideologi är sådana människor som är blinda för deras egna oförsvarbara stigman och fördomar, vilka de vill attackera 'rasister' och 'nazister' med.
Reaktionerna två dagar efter valet visar så tydligt på Sveriges handikappade folk, som upplever att överhuvud tänka över möjligheten att det finns andra skäl till att Sverigedemokraterna vinner väljare än att både partiet och dess väljare är vansinniga, som något livsfarligt. Ja, farligt. Det är brottsligt att se på problem med invandring och för att inte tala om problem med folkgrupper. Så upplever etablissemanget det hela. I den stadiga ideologins namn. Ideologi är falskt medvetande, och ska ifrågasättas. I båda polerna av den binära oppositionen, självklart. Men det går inte; det går inte att se bakom den despotiska ideologins vägg. Det går inte för massorna i Sverige, och inte ens för politiker eller journalister, att se på andra möjliga orsaker till Sverigedemokraternas framgång än sådana fixerade, absoluta sanningar som att det handlar om 'rasism'.
Det är skrämmande att upptäcka att ett helt folk är så okunniga och fördomsfulla. Problemet ligger hos de stora misstagen med Sveriges integration. Och problemet ligger i massornas och de styrandes oförmåga att se, för att inte nämna att tillkännage, det problemet.
Sverige tragglar efterblivet på i samma jantetakt som det alltid gjort. Döp om negerbollar och vägra gå in ett sminkbås, annars finns risken att man 'är rasist'. Det är inte konstigt att Sverige är ett så utstickande land i resten av världens ögon; vi är det inte nu, för att en mer klarsynt grupp människor har fått nog, utan vi har varit det, för att vi är de naiva och försynta solidaritetens blinda försvarare.
Danmark, t.ex., är inte sådana. Danmark vågar stå för att tala i demokratins namn. Men här är krafttag mot en kanske oåterkallelig integrationsmässig katastrof förbjudna. Här är krav på att främmande människor ska rätta sig efter sitt mottagande lands regler och seder något minst sagt stolligt.
Det må finnas ett självmotsägande inslag i att kritisera blinda ideologiförsvarare med något som kan upplevas som ideologiskt präglade reaktioner i sig självt, men att enbart följa strömmer och säga "Bu!" till ett försök att undfly Sveriges diktatoriska jantelag, det måste ifrågasättas. Och jag tror inte att det är särskilt arrogant att kalla detta för något som snarare än en annan ideologi är en kommentar över den stora massans oförmåga att se att världen är dialektisk. Historien är det framförallt. Sverigedemokraterna är ett oerhört viktigt inslag i att släppa på detta lands hyschande mentalitet. Ett inslag. Ett parti med uppenbara brister ska inte krönas, men de ska vara en ögonöppnare för sådana partier som tror sig vara mer rationella.
Den dagen man ser några sådana här tankar i en svensk dagstidning, den dagen har innebörden av yttrandefrihet äntligen begripits. En titt i DN gör dock en sådan möjlighet till en lågtrycksprognos.
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/wachtmeister-jag-ar-radgivare-at-sd-1.1174361
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hur-hamnade-vi-har-1.1174540
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/s-vill-slappa-in-sd-i-utskotten-1.1175891
Reaktionerna två dagar efter valet visar så tydligt på Sveriges handikappade folk, som upplever att överhuvud tänka över möjligheten att det finns andra skäl till att Sverigedemokraterna vinner väljare än att både partiet och dess väljare är vansinniga, som något livsfarligt. Ja, farligt. Det är brottsligt att se på problem med invandring och för att inte tala om problem med folkgrupper. Så upplever etablissemanget det hela. I den stadiga ideologins namn. Ideologi är falskt medvetande, och ska ifrågasättas. I båda polerna av den binära oppositionen, självklart. Men det går inte; det går inte att se bakom den despotiska ideologins vägg. Det går inte för massorna i Sverige, och inte ens för politiker eller journalister, att se på andra möjliga orsaker till Sverigedemokraternas framgång än sådana fixerade, absoluta sanningar som att det handlar om 'rasism'.
Det är skrämmande att upptäcka att ett helt folk är så okunniga och fördomsfulla. Problemet ligger hos de stora misstagen med Sveriges integration. Och problemet ligger i massornas och de styrandes oförmåga att se, för att inte nämna att tillkännage, det problemet.
Sverige tragglar efterblivet på i samma jantetakt som det alltid gjort. Döp om negerbollar och vägra gå in ett sminkbås, annars finns risken att man 'är rasist'. Det är inte konstigt att Sverige är ett så utstickande land i resten av världens ögon; vi är det inte nu, för att en mer klarsynt grupp människor har fått nog, utan vi har varit det, för att vi är de naiva och försynta solidaritetens blinda försvarare.
Danmark, t.ex., är inte sådana. Danmark vågar stå för att tala i demokratins namn. Men här är krafttag mot en kanske oåterkallelig integrationsmässig katastrof förbjudna. Här är krav på att främmande människor ska rätta sig efter sitt mottagande lands regler och seder något minst sagt stolligt.
Det må finnas ett självmotsägande inslag i att kritisera blinda ideologiförsvarare med något som kan upplevas som ideologiskt präglade reaktioner i sig självt, men att enbart följa strömmer och säga "Bu!" till ett försök att undfly Sveriges diktatoriska jantelag, det måste ifrågasättas. Och jag tror inte att det är särskilt arrogant att kalla detta för något som snarare än en annan ideologi är en kommentar över den stora massans oförmåga att se att världen är dialektisk. Historien är det framförallt. Sverigedemokraterna är ett oerhört viktigt inslag i att släppa på detta lands hyschande mentalitet. Ett inslag. Ett parti med uppenbara brister ska inte krönas, men de ska vara en ögonöppnare för sådana partier som tror sig vara mer rationella.
Den dagen man ser några sådana här tankar i en svensk dagstidning, den dagen har innebörden av yttrandefrihet äntligen begripits. En titt i DN gör dock en sådan möjlighet till en lågtrycksprognos.
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/wachtmeister-jag-ar-radgivare-at-sd-1.1174361
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hur-hamnade-vi-har-1.1174540
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/s-vill-slappa-in-sd-i-utskotten-1.1175891
Leviathan.
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/statsvetare-omojligt-mobba-ut-sd-1.1174179
Gemene man. Det är en grupp av människor som utgör den största delen av av en civiliserad befolkning. Det är också dessa som alltså oftast får igenom sin vilja i en demokrati. Hobbes och andra upplysningstänkare vrider förmodligen på sig i graven under tider som dessa. Deras ambitioner och ideal är dock svåra att förverkliga, och de strider dessutom en del mot den moderna definitionen av demokrati, tyvärr.
Något annat som inte alls passar in i en demokrati är Sveriges för tillfället övertydliga reaktion på ett sådant styres, uppenbarligen för massorna inte självklara, implikationer. Att vanligt folk beter sig på ett sådant här beklagligt vis är måhända inte chockerande, det handlar mer om att deras okunnighet och bristande intelligens annars beslöjas och går någotsånär omärkt förbi. I samband med ett val som det vi nu upplevt blir dessa människor dock smärtsamt synliga. Men det som är desto mer anmärkningsvärt är de etablerade politikernas systematiska och konsekventa mobbning av Sverigedemokraterna, vilket är en mobbning som även är direkt riktad mot 300.000 väljare. Representanter för Sveriges från omvärlden ofta applåderade ypperliga demokrati har under valet 2010 betett sig på ett oacceptabelt sätt, särskilt med tanke på att det inte längre har att göra med kvasi-demokratiska, oförbätterliga vänsterpolitiker. Nej, Sverige har dessutom haft en borgerlig och mer modern regering den senaste mandatperioden, som nu också får sitta kvar i fyra år till.
Om hanteringen av nya, absolut nödvändiga, inslag i Sveriges politik fortlöper som den gjort; om Sverigedemokraterna behandlas som mobbningsoffret på skolgården - då är det högst troligt att dessa jante- och stigmaupplösande nya politiker kommer att växa sig ännu större, och den borgerliga regeringen kommer att tappa förtroende. I den situationen vi befinner oss i nu handlar det inte bara om resultatet av en 40-årig försummad integration av invandrare, med konsekvenser som ökad brottslighet, rädsla och hat. Det handlar kanske framförallt om människors syn på demokrati, som Sverigedemokraterna har lyckats visa är ett styre som en betydande del av Sveriges - detta underbart demokratiska land - befolkning vänder sig emot.
Nu skulle deras invändning vara att det är Sverigedemokraterna som är odemokratiska, och att det därför berättigar ett undantag från demokratins system. Här missar de det väsentliga med att ha en demokrati. Ett folkstyre innebär - ja, det kanske faktiskt är nödvändigt att informera 'folk' om detta - att en nation bestämt sig för att det bästa och mest rättvisa sättet att styra en nation är att ge folket makten att bestämma vem som ska hålla i pekpinnen. Man överlåter besluten om vem som ska vara kapten för det stora skeppet åt var och en; man gör ett antagande om att människor ofta är rationella. Men om människor plötsligt börjar få tråkigt och vill få lite liv i luckan, och bestämmer sig för att välja in ett gäng lobotomerade kannibaler med kulsprutor i riksdagen, då är detta något som fortfarande är i samklang med vad en demokrati innebär. Det är folket som bestämmer, oavsett vad de bestämmer. Och vill man fortsätta att leva i en demokrati ska man inte bara acceptera vilka politiska partier som röstas in i riksdagen, man ska även respektera det. Kan man inte detta får man överväga huruvida en diktatur skulle passa en bättre.
I slutändan är det mycket sorgligt att inte länder styrs av filosofer som kan resonera på ett tillfredsställande sätt om vad som är bäst för deras hycklande, ostyriga flockar av gemener. Men de upplysta tiderna får man nog vänta länge på ska återuppstå.
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/wachtmeister-jag-ar-radgivare-at-sd-1.1174361
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/talmannen-tror-att-sd-bjuds-in-1.1174951
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/talmannen-far-kritik-for-uttalande-1.1175053
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/s-vill-slappa-in-sd-i-utskotten-1.1175891
Gemene man. Det är en grupp av människor som utgör den största delen av av en civiliserad befolkning. Det är också dessa som alltså oftast får igenom sin vilja i en demokrati. Hobbes och andra upplysningstänkare vrider förmodligen på sig i graven under tider som dessa. Deras ambitioner och ideal är dock svåra att förverkliga, och de strider dessutom en del mot den moderna definitionen av demokrati, tyvärr.
Något annat som inte alls passar in i en demokrati är Sveriges för tillfället övertydliga reaktion på ett sådant styres, uppenbarligen för massorna inte självklara, implikationer. Att vanligt folk beter sig på ett sådant här beklagligt vis är måhända inte chockerande, det handlar mer om att deras okunnighet och bristande intelligens annars beslöjas och går någotsånär omärkt förbi. I samband med ett val som det vi nu upplevt blir dessa människor dock smärtsamt synliga. Men det som är desto mer anmärkningsvärt är de etablerade politikernas systematiska och konsekventa mobbning av Sverigedemokraterna, vilket är en mobbning som även är direkt riktad mot 300.000 väljare. Representanter för Sveriges från omvärlden ofta applåderade ypperliga demokrati har under valet 2010 betett sig på ett oacceptabelt sätt, särskilt med tanke på att det inte längre har att göra med kvasi-demokratiska, oförbätterliga vänsterpolitiker. Nej, Sverige har dessutom haft en borgerlig och mer modern regering den senaste mandatperioden, som nu också får sitta kvar i fyra år till.
Om hanteringen av nya, absolut nödvändiga, inslag i Sveriges politik fortlöper som den gjort; om Sverigedemokraterna behandlas som mobbningsoffret på skolgården - då är det högst troligt att dessa jante- och stigmaupplösande nya politiker kommer att växa sig ännu större, och den borgerliga regeringen kommer att tappa förtroende. I den situationen vi befinner oss i nu handlar det inte bara om resultatet av en 40-årig försummad integration av invandrare, med konsekvenser som ökad brottslighet, rädsla och hat. Det handlar kanske framförallt om människors syn på demokrati, som Sverigedemokraterna har lyckats visa är ett styre som en betydande del av Sveriges - detta underbart demokratiska land - befolkning vänder sig emot.
Nu skulle deras invändning vara att det är Sverigedemokraterna som är odemokratiska, och att det därför berättigar ett undantag från demokratins system. Här missar de det väsentliga med att ha en demokrati. Ett folkstyre innebär - ja, det kanske faktiskt är nödvändigt att informera 'folk' om detta - att en nation bestämt sig för att det bästa och mest rättvisa sättet att styra en nation är att ge folket makten att bestämma vem som ska hålla i pekpinnen. Man överlåter besluten om vem som ska vara kapten för det stora skeppet åt var och en; man gör ett antagande om att människor ofta är rationella. Men om människor plötsligt börjar få tråkigt och vill få lite liv i luckan, och bestämmer sig för att välja in ett gäng lobotomerade kannibaler med kulsprutor i riksdagen, då är detta något som fortfarande är i samklang med vad en demokrati innebär. Det är folket som bestämmer, oavsett vad de bestämmer. Och vill man fortsätta att leva i en demokrati ska man inte bara acceptera vilka politiska partier som röstas in i riksdagen, man ska även respektera det. Kan man inte detta får man överväga huruvida en diktatur skulle passa en bättre.
I slutändan är det mycket sorgligt att inte länder styrs av filosofer som kan resonera på ett tillfredsställande sätt om vad som är bäst för deras hycklande, ostyriga flockar av gemener. Men de upplysta tiderna får man nog vänta länge på ska återuppstå.
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/wachtmeister-jag-ar-radgivare-at-sd-1.1174361
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/talmannen-tror-att-sd-bjuds-in-1.1174951
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/talmannen-far-kritik-for-uttalande-1.1175053
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/s-vill-slappa-in-sd-i-utskotten-1.1175891
måndag 20 september 2010
Om nya tider och öppna ögon.
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/utlandska-medier-fokuserar-pa-sd-1.1173651
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/skyhoga-sd-siffror-i-vissa-skolor-1.1174007
http://ops101.wordpress.com/2010/09/20/grattis-sverige/
Sweden has since long been a country with big cultural gaps, which could be viewed as a result of the integration politics carried out a long time by seemingly ever-ruling social democrats. Their message has been embraced by the Swedish people for decades, which seldom has been put to question; the Swedes like the ideas of solidarity and financial safety among other things the Social democrats stand for. But a side-effect of this kind of politics has, at least in their case, been the neglecting of the critical question of how to integrate immigrants with the Swedish people, as a united group of people enjoying these privileges. While the estrangement going on between Swedes and immigrants might not be so visible when speaking of people above the age of, say, 40, the irritation and tension between young people in Sweden have risen.
The problem lies with the natural inability for another generation, and especially the politicians, to see these differences, and the misguiding explanation given by media is that the Sweden democrats is a party winning voters with a mere discontent and mistrust for the established politicians.
That is one of the reasons for the party's big support, of course, but it is not the only one. The other reasons including the above mentioned are issues in desperate need of solutions. Integration is not something that happens automatically, because people are people. There is in 2010 a situation which no longer everyone views as naively as before; no longer a situation in which all is well, as both right- and left-wing politicians have made us to believe it is.
People are aware of rising criminality amongst groups of young immigrants, and fear, prejudice and hate are results of that problem, for the simple reason of ignorance, of course. The real causes behind this, however, are just the kind of issues politicians in Sweden for so long have looked past.
The Swedish parties in parliament who are now to form a government, need to finally listen to what a party that has not closed their eyes have to say, instead of being as prejudice as they accuse the Sweden democrats of being; instead of undemocratically and immaturely calling them names and freezing them out. While that might have explanations in stigma and the Swedish custom and attitude, someone has felt that these things increase the gaps between Swedes and immigrants, and that someone is a person who so desperately wants to show this, that he has walked with a straight back and with calm reason through endless thrown tomatoes. That person is Jimmie Åkesson, and Sweden needs to first hear him out, and then decide what to think of him.
Prejudice can't be fought with prejudice; one needs to listen first, and reflect later. Otherwise the problems causing a party with "racist" views to rise will only be further veiled.
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/skyhoga-sd-siffror-i-vissa-skolor-1.1174007
http://ops101.wordpress.com/2010/09/20/grattis-sverige/
Sweden has since long been a country with big cultural gaps, which could be viewed as a result of the integration politics carried out a long time by seemingly ever-ruling social democrats. Their message has been embraced by the Swedish people for decades, which seldom has been put to question; the Swedes like the ideas of solidarity and financial safety among other things the Social democrats stand for. But a side-effect of this kind of politics has, at least in their case, been the neglecting of the critical question of how to integrate immigrants with the Swedish people, as a united group of people enjoying these privileges. While the estrangement going on between Swedes and immigrants might not be so visible when speaking of people above the age of, say, 40, the irritation and tension between young people in Sweden have risen.
The problem lies with the natural inability for another generation, and especially the politicians, to see these differences, and the misguiding explanation given by media is that the Sweden democrats is a party winning voters with a mere discontent and mistrust for the established politicians.
That is one of the reasons for the party's big support, of course, but it is not the only one. The other reasons including the above mentioned are issues in desperate need of solutions. Integration is not something that happens automatically, because people are people. There is in 2010 a situation which no longer everyone views as naively as before; no longer a situation in which all is well, as both right- and left-wing politicians have made us to believe it is.
People are aware of rising criminality amongst groups of young immigrants, and fear, prejudice and hate are results of that problem, for the simple reason of ignorance, of course. The real causes behind this, however, are just the kind of issues politicians in Sweden for so long have looked past.
The Swedish parties in parliament who are now to form a government, need to finally listen to what a party that has not closed their eyes have to say, instead of being as prejudice as they accuse the Sweden democrats of being; instead of undemocratically and immaturely calling them names and freezing them out. While that might have explanations in stigma and the Swedish custom and attitude, someone has felt that these things increase the gaps between Swedes and immigrants, and that someone is a person who so desperately wants to show this, that he has walked with a straight back and with calm reason through endless thrown tomatoes. That person is Jimmie Åkesson, and Sweden needs to first hear him out, and then decide what to think of him.
Prejudice can't be fought with prejudice; one needs to listen first, and reflect later. Otherwise the problems causing a party with "racist" views to rise will only be further veiled.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)