Havet gallskriker emot mig. Jag har kommit för långt.
Vänd tillbaka! Du har överträtt världens yttersta rand!
”Men friheten är ju till just för mig?”, svarar jag de
våldsamma, becksvarta vågorna
”Nå, så om det är din övertygelse, lyssna då på vår
stormande tystnad, men lyssna med hela din själ.”
Avvaktande ser jag på tallens grenverk som oroligt slits upp
och ner till tonerna av Valkyrieritten. Friheten talar sanning. Men jag förstår
den inte. Jag förstår livets verkningar. Men inte detta. Solen lyser endast med
sin frånvaro.
Hjärtat vajar i takt med tallgrenarna, medan firmamentet med
nattens inträde överträffar vågornas färg, men inte heller Oxen med sitt
samlade, i Kosmos mest glesbebyggda grannskap, förmår att lugna mig.
Frihetens väktare förstår mer än jag. Ensamheten är ett
tempel ingen får träda in i. Det är Gud själv. Och Gud är ett vidunder. Jag har
inte förstått, att man inte kan besöka Hans boning. Men där ligger jag, och jag
är inte ensam, för här finns inget att vara ensam ifrån.
Vågorna och brodern som sätter dem i rörelse utropar igen:
”Har du inte förstått”? Här kan ingen vara ensam!”
Och ensamheten skriker till slut sitt rätta namn, rakt ut i
natten. Jag lyssnar. Här finns Ingenting. Och det äter upp mig, långsamt, likt
den gigantiska orm som inte brådskar med sitt byte.
Jag knyter samman mina händer, riktar mig mot havet, och jag
ber en bön:
Lås in mig igen, i människovärldens ljuva oväsen, så att jag
får vara ifred!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar