Jag träffade en gång en kvinna som vi i vår tidsålder av bekanta skäl ej bör nämna vid namn. Kvinnan i fråga hade oerhört speciella karaktärsdrag, vilket är orsaken till att denna, ska vi säga kommentar (vi vet i skrivande stund inte hur omständligt eller omfattande materialet kommer att bli), överhuvudtaget kändes nödgad att bli till. Det mest anmärkningsvärda måste helt oförmedlat sägas vara hennes vittnesmål om sin gymnasietid, under vilken hon påstår att filosofiundervisningen inkluderade - faktiskt lade stor vikt vid - Kierkegaard och Sartre. Det finns flera skäl till att tappa hakan inför detta. Först och främst är mig veterligen filosofiundervisningen på gymnasienivå inskränkt till vad en sådan varelse där undervisad, det må vara en aldrig så djup sådan, kan inta i sin själ, i svepande ansamling alltså Russells och som bäst Kants mer välkända del av Kritiken av det praktiska förnuftet - detta i oerhörda förenklingar bestående av, ungefär, "gör mänskligheten gott" - or else! Nu hade denna kvinna mage att alltså påstå att hon kände till just Kierkegaard, via gymnasietiden, vilket framlades som ett minne vilket hon gärna kallade sin "tid för ångest". För all del. Tider av ångest knyter man gärna an till denna danskarnas framsida. Men vad stämde i n t e i det hela? Allt. Även om man kommer från södra Sverige, där den elementära undervisningen garanterat - och Bravo! - tar sig vissa friheter, tycks det ytterst tvivelaktigt att man har några som helst ambitioner från staten att lära ut Kierkegaards individualistiska teologi, särskilt under slutet av 1900-talet. Emellertid, lögn eller ej, vad förstår en av det tjugoförsta århundradet tillhörande yngling av dessa texter? Varför frågar jag mig ens detta? Därför att just som omnämnda författare understryker så är ödmjukhet en del av den mer upphöjda naturen. Och att kasta i ansiktet på en intet ont anande apostel av insikten i denna den mest svårlösta pytagoreiska själens triangel, kommentaren att "jag minsann satt och 'kände ångest' när vi läste filosofi i gymnasiet, men sedan växte jag upp!", och, här, i 2000-talet, här kommer min egen kommentar - säkert i korus med Åkesson och Gud vet vilka ni drar in i orkestern - att det dessutom kom från en Kvinna, det, det torde göra hela denna anmärkning antingen trivial eller - tänk om! - insiktsfull - "Vilka mekanismer styr en sådan här störd Ond människa!? Han måste haft en svår barndom!" - Absolut.
För hela poängen går ut på att, om det nu verkar nödvändigt att fotnotera, om man ödmjukt svarar en människa på dennas fråga vad man sysslar med, och man känner sig av vissa, kalla det humanistiska, skäl svarar, att det är "filosofi", som man också önskar leva i och till sin död erkänna sig ha orätt i, och i detta fall just ägnad denna man som så obehagligt men ändå i våra dagar på ovannämnda sätt banalt trivialiserats - då, då är utläggningen ovan näst intill, i våra dagar, ett ultimatum till att ända det absurda - Gud vet att K. skulle ställa sig Ogjord inför hur denna term så beskrivande för den moderna människan ter sig i våra dagar - eller härda ut i det, jag vet inte; Medusa hade åtminstone något som förlänade värdighet och bävan inför det kvinnliga en gång i tiden så pyramidiska könet.
Förlåt.