Vid en analys av Erik Gustaf Geijers Manhem kan valet av litteraturvetenskaplig infallsvinkel ganska lätt förefalla hamna inom den litteratursociologiska sfären, och om möjligt närmast i den marxistiska litteraturteorin. Skälen till denna uppfattning ligger dels i själva diktens utformande och innehåll, men också i ett beaktande av författaren själv och de ideologiska ståndpunkter han hade vid tiden för diktens tillkomst. Att nämna författaren och hans åsikter och sammankoppla dem med dikten i fråga innebär ofrånkomligen ett närmande av ett annat litteraturteoretiskt perspektiv, nämligen det biografiska. Något sådant har jag dock inte för avsikt att lägga tonvikt på, då jag finner texten i sig själv innehålla tillräckliga tecken på en viss ideologi. Dessutom behöver en sådan aspekt som den författarorienterade utförligt och noggrant fyllas ut med underbyggande källor, vilket jag anser att ett textutrymme som detta inte kan stödja. Därför försöker jag, som sagt, att påvisa vissa drag i själva texten som kan anföras till vissa ideologiska idéer, med endast få hänvisningar till Geijers egna tankar vid författandet av dikten.
Trots detta är en bakgrund till diktens innehåll självfallet nödvändigt, då dess prägel är en som ekar av stor nostalgi och sentimentalitet till svunna tider. I detta avseende är den typisk för den epok den skrevs i, nämligen den romantiska. Vad som däremot inte är typiskt i dikten med avseende på epoken är dess lyriska språk och prägel, vilka på det stora hela tycks saknas, om man jämför med samtida romantiska skalder. Här finner man istället ett relativt tydligt och narrativt språk, där det poetiska bildspråket inte kan sägas dominera dikten. Någon lyrik är det alltså inte tal om, utan i Manhem fungerar diktjaget som en berättare likt dem man finner i de gamla isländska sagorna. De tilltalade kan dessutom uppfattas vara folket, vilka får förmodas inneha samma samhälleliga ställning som Odalbonden i dikten. Vad det här alltså kan vara fråga om är ideologisk propaganda, av ett slag som faktiskt kan uppfattas som marxistiskt. Här kan det förstås bli problematiskt att tala om marxism, då det är tal om en tidsepok där ideologin ännu inte hade skapats, vilket skulle innebära prokronism. Dock medföljer inte nödvändigtvis problem i att hävda att en idé föreligger, när den ännu inte formulerats, så som den gör i den idé som hänvisas till. Detta för att det då handlar om tänkesätt som får ses som universella hos människan, och som existerat sedan långt tillbaka i tiden. Ett annat, vid första anblick, besvärande moment i att se Manhem ur ett marxistiskt perspektiv kan vara Geijers politiska ställningstaganden, som, även då de ska ha varit ombytliga, åtminstone vid tiden för diktens skapande var av konservativ natur[i]. Innehållet i dikten kan kanske ses som motsägelsefullt, då å ena sidan Geijers konservatism kan speglas i den, samtidigt som de marxistiska inslagen ska framföras. Bakåtsträvandet å ena sidan och tankarna om individens frihet å andra sidan kan på ett sätt uppfattas som en motsättning. Emellertid har det sagts att Karl Marx skulle ha utvecklat sina idéer med influens från just Geijer[ii], vilket kanske inte behöver framstå som helt otroligt, då man tittar på de delar som, trots allt antyder en sådan ideologi.
Odalbonden beskrivs som en anspråkslös, hårt arbetande man, som utan påverkan från främmande kulturer med kapitalistisk antydan fritt reder och måttligt föder sig själv. Mot detta liv sätts ett annat i kontrast, den i diktjagets samtid stadigt växande skiftning av värderingar. I denna tid har dessa kulturer segrat, och dekadensen som ett resultat av bl.a. lärdom, lust, mode och vin har nu gjort den gamla fria bonden till en slav under dessa förhållanden. Det handlar på det stora hela om en konservatism, i allra högsta grad, men om en konservatism som vill bevara den fria individen, och som motsätter sig Europas ”flärd”. Den tid som glorifieras var just en där bonden ska ha varit fri från sådana slags inflytanden, och där en stark moral gällande vikten av individens frihet och den starka, fördragande mannen var ledstjärnor.
Det kan vara oklart egentligen vilken tid som refereras till i Manhem, då inget specifikt om detta kan läsas ut ur dikten. Men det finns nycklar som tyder på att det skulle kunna handla om vikingatiden. Dels, för att åter använda författarens egna tankar som hjälp, hade Geijer tillsammans med andra författare i den s.k. Götiska föreningen idéer om Sverige som något slags civilisationens vagga, där forna tiders värderingar skulle återuppväckas som ett motstånd till upplysningens idévärld[iii]. Att han romantiserade vikingatiden kan ju även vissa av hans andra verk tala för[iv]. Dessutom kan, om man lägger vikt vid detaljer, själva namnet ”Manhem” samt en versrad i dikten tala för vikingatiden: ”Hans hand bar svärd, men ej hans tunga gift”.[v]
Vad som är viktigt att nämna i avseende på de motsättningar dikten kan skapa med en marxistisk analys är även att den av diktjaget omnämnda tidens associationer också kan hamna hos ett imperiesträvande, våldsamt och i det närmsta maktgalet Sverige, där individens frihet minst sagt gick förlorad för de människor som föll offer vikingarnas brutalitet. Detta kan förstås tyckas rimma illa med en marxistisk ideologi, men detta kan klargöras. Dels tycks inte en ambition att segla världen runt och med våld påtvinga andra denna ideologi gå att finna i dikten, utan essensen i dikten tycks vara ett förmedlande om det väsentliga i den fria individen:
Hvad mer, om Tysklands lärdom oss behagar,
Och Gallien föder oss med lust och pragt,
Och Indien klär oss, Cap vårt vin oss lagar,
Om lika många band de på oss lagt?
Hvad mer om tusen skatter till oss hvälfa,
Och vi då äga allt och ej oss sjelfva!
Dessutom implicerar även en ideologi som marxismen, liksom alla revolutionära idéer om en förvandling av samhället, ett behov av ett annat slags makt för att detta ska bli möjligt – makt över opponenter till denna ideologi – och, inte minst, för att kvarhålla denna samhällsordning. Vilka medel som krävs för detta är, som historien bär vittne om, inte sällan krigföring. Att vikingarna kanske inte tänkte som varken Geijer eller Karl Marx är viktigt att poängtera, och att Geijer kanske inte hade en helhetsbild av livet under vikingatiden kan (om nödvändigt) hans göticistiska tankar säga något om. Dessa frågor blir dock relevanta endast om man är ute efter någon exakt analogi mellan Geijers idealiserade vikingatid och marxismens idealsamhälle.
Sålunda behöver inte frågan om vikingarnas leverne som starkt åtskiljt från en uppfattning om hur ett marxistiskt samhälle bör se ut utgöra något problem för grundtanken om den hävdade gemensamma ideologin. Det tydliga i dikten är ett framhållande av en idealbild av en individ som är fri från en överbyggnad; från en kontrollerande överhet av det slaget, en individ som varken är slav eller herre, och som har makt över sig själv och makt över att själv försvara dessa förhållanden. Emancipation är alltså ur detta perspektiv en tydlig del av innehållet i Geijers romantiserade dikt.
Vad som dock är svårt att förbise är de maskuliniserande dragen Manhem bär på. Individen i denna idealvärld är inte bara fri och stark och oberoende, utan han är också en personifiering av manlighet. Även de nationalistiska tendenserna får man nästan blunda för att lyckas missa. Dikten är på det hela taget en flod av romantiseranden av olika slag, som alla inte helt lätt går att para ihop med en marxistisk idévärld. Kvarstår gör ändå det faktum att Odalbonden står i centrum, med värderingar och önskningar om ett liv som han delar med sina framtida tänkare. Hans ära ligger i hans hederliga arbete, hans stolthet i den egna makten över sitt fria liv. Att liknande tankar kom att återkomma går också att se på annat håll, inom samma område. Jag har svårt att inte gång på gång lyckas läsa ett uns av intertextualitet i Wilhelm Mobergs Utvandrarserie. Karl Oskar som en av Geijers Odalbönder känns som allt annat än långsökt; med hans rigida, uthärdande och självförlitande natur, och med hans brinnande förakt för överheten.
2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar