Nyrenässans av Hegel

Kiekegaard kallade sig missförstådd, men det är ett sedermera falskt och felaktigt förhållande, emedan han hade få opponenter; detta beror förvisso på hans mer inåtvända, psykologiska, av mer utarbetad logik bristande filosofi. Det säger sig självt att en melankoliker som låter tankarna flöda fritt, vilka iom eller trots detta kan utmynna i icke desto mindre insiktsfulla och betydande åskådningar, besparar sina till eftervärlden studerade verk från smäda och bespottande.
   Vad som är mer intressant är hur många bitska kritiker just Hegel fick. De kallar honom en charlatan, som med sitt utifrån sedda slumpmässiga babbel i obegripliga språkharanger gjorde sig själv till åtlöje genom att ta detta för en filosofi. Det intressanta i det hela bottnar i just denna omfattande mängd EFTERFÖLJARE som gärna förkastade hans filosofi som smörja. Redan i det nyss nämnda kan man skönja hyckleriet: hans slagkraft består just i att vare sig akademiska eller självutnämnda intellektuella män överhuvudtaget förstod honom, men likväl på ett i sammanhanget obehagligt sätt plagierade honom och skapade världsordningar härledda från hans tankar.
   Det är inte utan att man tänker på Musil, fast skillnaden dem emellan ligger i att Musil "bara" var en skönlitterär figur, i egenskap (hihi) av att få säga anspråksfulla saker utan att behöva ställas inför intellektuell rätta.
   Hegel antyder självinsiktsfullt och självreflexivt i övervägande av sin filosofi det implicit komplicerade i den, genom att hänvisa till sin kanske främsta och ändå mest avlägsna inspiration Heraclitus. I denna tillbakablick på sin antika motsvarighet inser han att den djuplodande natur hans tankemönster har med nödvändighet kommer att te sig som obegriplig för de flesta, emedan de flesta förlitar sig på en reifierad och därför kritikfri uppfattning om "sunt förnuft"; så heter det i folkmun, medan det i filosofers kretsar gärna hålls för "logik". Detta missöde är just vad hans filosofi försöker klargöra, men just sanningen är, som ingen torde tvivla på, djupt begraven, och att gräva med språk insåg säkerligen Hegel själv svårigheten i, men försökte icke desto mindre heroiskt och optimistiskt att ta sig an uppgiften. Härav följer förstås, att så länge "stora män" med "klar logik" kan avvärja sådana tokstollar som Hegel, så kommer spaden stå och rosta mot skjulet.
Kort sagt, det är inte ett dugg märkligt att Hegels system för vägen till sanning förkastas och t.o.m av många föraktas, eftersom ingen förstår det.
   Jag gör det, dock. Och hade min Fader fått träffa mig hade vi funnit. Ja. Vad annars. Harmoni. Men det ska inte tas som ett uppgivet yttrande; tvärtom är mitt kall här i livet att ta mig an sådana icketänkare som Bertrand Russell och annat löst pack ansedda som storheter, och visa på vikten av att gräva. På så sätt kan sanningen kanske än en gång komma inom räckhåll - det är för övrigt det, enligt mig själv, sanning handlar om; att vara nära sanning är lika med sanning, emedan att uppnå sanning är en farlig självmotsägelse i en självmedveten och kritisk filosofi - och sådana korkade figurer som Russell kommer förhoppningsvis tillstås vara just det han själv med avsaknad av självkritik kallar "Naiv".