Filosofiska smulor I

Fragment

Allegori; mönster för mänskligt tänk; samma form men olika färger; mönstret går ut på ekvivalenser i tänkandet

On Enter The Void

eternal return
kärlek enbart som idé,



Virilio ----- Det som INTE är snarare än det som ÄR
Skapande begåvning

inget sinne bra för båda ideologier, därför driver musil med bägge
Möjlighetssinnade mer benägna att bli ideologifria
Musil är bådadera, och uppnår kanske just därför inte enhet.
"Mordeniteten föds i romanen" Modern, postmodern - maskiner.

Matrix - möjlighetssinnet och verklighetssinnet
"Romanen rör sig mellan poler"


Teoretikerna under 1900-talets första hälft var naiva även de.
Men trots detta kunde Adorno se förbi objective realism:

Adornos plea for mediation. Se kritk av Benjamin och början på kritiken av Lukács. Om romanen som upprätthållandet av motsatserna (jmf. vad helheten ska ses som ontologiskt)




Högst lösa tankar.

För redan i det faktum att man tänker att man tänker, dvs självmedvetenhet, uppstår självmotsägelserna, tautologierna, ironierna etc (m.m), och även i ytterligare undernivåer - Detta i ett fenomenologiskt perspektiv får implikationerna: ja, vad? -sökandet efter enhet och absolut medvet(ande) är... ja, vad? -- Eftersom allting ständigt är i Rörelse, inte tid, så kan enheten inte hittas, eftersom en totalitet är något "fast". Allt rör sig och förändras, Heraclitus, så även historien, eftersom historien bara finns i våra medvetanden. Se Hegel i hawkes. Därför kan enhet bara vara en illusion. Men såklart. Allt skapas ju i våra minds. Det gäller därför att BEHÅLLA illusionerna, som gud etc! Se Kant. Enda sättet för enhet, som musil som existentiell modern människa därför misslyckas med. Det krävs alltså en optimism för en illusion, inte nödvändigtvis en naiv, dum inställning. Illusion som titel? Förlorade? Desire. Kan inte bli tillfredsställd. Nej, inte om man envisas med att söka det utanför, som ju uppenbarligen t.o.m Lukács, nja, framförallt han, gör. Men talar han bara om roman som objekt?
Men felet i sökandet utanför är just resultatet av alienation, reifikation av sin egen tanke på världen, som sker just vid ett självmedvetandets födsel (vilken skedde med språkets födsel); för innan dess var ju allt ett, det ett som efteråt tudelades i subjekt och objekt och som därför försöker återgå till samma
ursprungliga ett, som hegel vill, men det går ju inte. Problemet med språk som objektifierat. Se Barthes,mer se Heidegger och annan metametaspråkteori --- Analogin Barn/förhistorisk människa. Att syssla med medvetandet som objekt för sig själv är ju egentligen ett hopplöst, förstås, projekt. Verktyget är till för att make sense of vår värld, inte av medvetandet i sig självt. Men det visste vi väl redan, va...



Husserl-Heidegger-Gadamer-Adorno

Att diakektiken klarar sig undan att underminera sig själv beror kanske till stor del på dess undvikande av självanspråk, vilket är tydligt i att, sedan Hegel och Marx, ingen har skrivit ett stort verk som hyllar den som vetenskap som sådan (jmf Husserl och fenomenologins 'projekt'. Det är en kritik, som alltid har en referent att kritisera. Se Adorno och hans kritik av dialektik. Husserl tycks ju rentutav vid första anblick föra en avhistoriserande och reduktiv argumentation. Han säger väl det visserligen själv, i sin inriktning på för-sig-själv-kobceptet, men det ger honom ingalunda någon större rätt. Att han frånkänner sitt arv på ett sådant uppenbart men dolt sätt är spiken i kistan för hans låga trovärdighet; han kunde åtminstone försöka refusera Hegel.

Användingen av Husserl i uppsatsen får begränsas till den blotta vetenskapliga relevansen att nämna honom i relation till "fenomenologi", men att häri utveckla just min egen ståndpunkt och visa på Husserls olämplighet; å andra sidan kanske det visar sig vara lämpligt, med tanke på objektet och de författarimplicita åsikterna om positivismens lugn?



Kort om "Kärlek"

När man alienerar något romanticerar man det (man kan det, iaf)
Man kommodifierar det, vilket är samma sak, och vilket Hakwes och Marx är på det klara med.
Däför att man inte inser att det kommer från och tillhör en själv. Se ursprung


[Hur ska marxister någonsin förstå proletariatet, det undrar jag?] Ang. förstå utifrån förståelsen självt.

Konsekvently, hur ska jag själv nånsin förstå annat än medvetandeanalysen själv, särskilt människor. Psykologer är trygga i sin uppfattning om att det just är vad de gör, så ideologier har definitivt något positivt över sig, vad gälerr IIB-aspekten och trygghet. ---Metanarrativen - ditt eget förhållningssätt är ju en nivå av ideologi även den, vilket är anledningen till att du ändå kan "luta dig" mot den, ett slags trygghet. Behovet efter metanarrativ och ideologier kan aldrig undandras. Men heller aldrig uppfyllas för analytiskt lagda människor. Men om man, som jag, inte kan hantera denna värld (existentialism), eftersom de immanenta s.a.s känslorna och naturliga förnimmelserna blir till stora lidande tillstånd av vanmakt och otrivsel - då är dessa metasysselsättningar oerhört effektiva som distaktioner, då de uppehåller just medvetandet med torra analyser, tömda på just mänskliga ("naturliga") förnimmelser och social aktivitet.
Ett - Vaccin, som är ett gift. Att det ena är det andra och vice versa tycks bestå som en subjektiv  - universal sanning -  som vanligt föregriper formuleringen sig själv.


Alienationens utvecklingshistoria gjorde väl ett stort LEAP under moderniteten, iom tekniken som det absolut alienerade. Andra halvan av 1800-talet, Marxs tänkandes uppkomst förståelig.

(89 - motsäger sig Hegel - irrelevant då det är Musil som gör det. Dessutom handlar Hegels filosofi om hur man tolkar den1 1många tolkningar kan göras. det är kärnan och grundidén, inte vad Hegel specificerade.
Se också Googleboken där detta tas upp; det tas upp av ett bra skäl, för att endast poängtera att Musil själv ställde sig emot Hegel själv. DESSUTOM ÄR DET SYMTOMATISKT OCH SJÄLVKLART ATT MODERNISMENS/MODERNITETENS TÄNKARE SER TILLBAKA PÅ HEGELS OPTIMISTISKA FILOSOFI MED NÄST INTILL AVSMAK PGA DESS I VISS MÅN NAIVA UTFORMNING, VILKEN DOCK BARA VAR ETT RESULTAT AV ANNAN TID. Tvärt emot detta var moderniteten en tid där ingenting överhuvudtaget längre fanns att luta sig mot, minst av allt en absolut ande världen ska sträva mot; det enda att luta sig mot var väl i så fall vetenskap, vilket var en katastrof. Titta dock närmare på nyanserna angående påstådda antinoma epoker... Om det nu ska vara nödvändigt att ge en förklaring till varför Musil var antiHegelian.
----Ja, alltså, allt ovanstående är egentligen överflödigt, då det inte är Hegel som ska få ta plats, utan hans efterföljare som inte längre har några ILLUSIONER om någon sanning etc etc.---
Dessutom, se nedan om möjligheter, kanske det handlar mer i mitt arbete om en existentialistisk tankegång, långt mer än någon hegeliansk-mystisk eller politisk-marxistisk; detta implicerar dessutom att dialektik inte är låst till olika åskådningssätt som dessa, utan är mer, som jag kanske ska försöka hävda, basalt mänskligt tänk. Men i dess mer elaborerande utformning blir den desto mer intressant och får implikationer, se ebok, som ändå för tankarna tillbaka till hegel. Människans strävan efter Sanning, Gud, Enhet, Harmoni etc etc. Same shit different names. Detta bör väl rimligtvis också vara skälet till att så många gladeligen påminner om arvet från Hegel. Nyckelord: ILLUSIONER. Förlorade sådana. På Hegels tid fanns dem. Se Werther. Moderniteten är bara ett, stort, Norrland.
---angående att se en epok i dess helhet, svårigheten i detta, påpeka detta i arbetet (Jmf. modernitetens kris med kris i romantik på samma sätt); svårt att urskilja helheterna ändå.
Hoppsan, kommer detta leda till ett slutgiltigt förkastande av Hegelianism?
Lägg kanske väldigt stor tonvikt i det teoretiska atbetet vid McGann och Hawkes, som båda på ett utmärkt sätt visar på svårigheterna. Svårigheterna, som återspeglas hos Musil.

Döden är den enda föreningen av och i och med allt, the absolute. Där RESOLVES motsatserna, inte UNITES, som i Dantes Paradis. Ty livet är en enda lång strid, ett enda motsatsförhållande, en enda antagonism etc etc, ett enda långt självmord. - Hur ser Musil på Döden? Schopenhauers lösning, Art, är ju uppenbarligen vad Musil anammat. Metalitteratur på sätt och vis, eller metakonst.
Lyfta fram egen hållning? Falskt medvetande och sanning kan uppstå endast då man ser ALLT, ja, alltså totaliteten av the multitude of opposites, utan att sluta sig till någon; är att sluta sig till detta hållningssätt en motsägelse? Nej, JAG TROR INTE DET. Ty iom att, inte hävda att ingen sanning finns, utan att AVSTÅ från att hävda att något är sannare än det andra ...

--------I SLUTÄNDAN! SÅ ÄR HEGELS FILOSFI EN IDEALISM, HENCE THE NAME, MEDAN ANDRA ÄR EN MATERIALISM, och uppenbarligen och givetvis är ingen att föredra, sättet att se dem BÅDA är det dock, medan trots allt den förstnämnda åtminstone lockar till mer intellektuell verksamhet!

Bör angående tonvikten vid idealism Kant behandlas för historiska syften, och för att titta på "the-thing-in-itself"?




_____________MIN främsta, slutgiltiga, resulterande och rimliga hållning är självreflexivitet, en självreflexivitet som tänjer på gränserna för hur självmedveten man kan bli; på det här sättet kan man uppnå en ren "sanning", en som är genomsyrad av reflexion och kritik______________-I FILOSOFERANDE, JA. Men det är ju bara "en verklighet', och framförallt har detta, fastän i detta poängterande konsekvent, en baksida, vilken är ett försvårat "omedelbart", socialt liv._______________________________evolved consciousness________Signerat Hegel ändå. Ty en rimlig tolkning av detta "Absolute spirit" och "Absolute consciousness" är att dessa helt enkelt är Hegels sätt att beskriva den stora, SUBLIMA eller vad man nu vill kalla den för namn, KÄNSLA, som uppstår vid hög självreflexivitet och insikt och medvetande; augustinus hävdar ang detta att ju mer untellektuell desto mer förstår man guds ord, SÅ UR DENNA aspekt behöver inte intelligens alls vara av ondo, utan tvärtom, om man som Hegel arbetar med sitt självmedvetande och sin logik på sådant vis så uppstår faktiskt, om inte absolut, nästan absolut Spirit. Härav det mångtydiga namnet Geist: det betecknar en svårbeskriven känsla. Så upptäcks Gud. 
Så, ja, Jag är Hegelian. Skriva dikt om detta?
----eternal return instead of Telos ------ en Tolkning av PoS;


I arbetet, ta även med det implicita i livets filosofi, nämligen det om livets ironi; för svårighet att som vanligt för mig själv hitta bra konkreta exempel, se tillstånd vid skrivande stund: arbetar som galning när jättesjuk och vice versa. (även om nu detta är MIN ironi)* ((*Man kan LÄRA sig sanning))


Verklighet och möjlighet - verklighetsTILLSTÅND och möjlighetsTILLSTÅND, det tidigarenämnda i skrivande stund då filosoferandet tycks vara hämmat, kanske av tillfrisknande. - Eller, vaknar sent, förslöar en (MÄRK VÄL, inte bara intellektuell slagkraftighet och energi nattetid, utan vid tidig uppgång likaså, även datorsittandet; the idleness .

-Klargörande angående "representation" - se Hawkes

Ett tolkande av Hegels Geist kan komma att bli nödvändigt, men framförallt givande för arbetet.
Den vidriga verkligheten, modernitetens verklighet - Dess räddning Art (Schopenhauer, Ulrichs tankar om litteratur m.m)

Motivation: din examen må vara föga betydelsefull för samtidens sjukdomar, men sett till (Leibniz biografi m.m) är den FÖR DIG, OCH I SIG SJÄLVT (hoppsan!) högst värdefull och full av betydelse.

Inspelaren som alieneringsinstrument bland många andra, för att inte nämna språket i dess successivt ökade former av alienation.

--Möjligheter -- failure to find a unite for his own life, ja, men unity är inte något man själv kan uppnå eller se själv.
92 -reduce to either poles och två typer av människor.
Freud, rewriting Eros för unity- 93 Bakom lustprincipen, beställa?
97 - sanning, dvs representation av olika tankar om kunskap och verklighet är en multitud. Modernitet.


Inte arbete om hela sviten, för stort; idéerna och vad de innehåller och betyder för texten och historien den skrevs i etc. Och framförallt om modernitetens tillstånd; det moderna tillståndet.
För övrigt, tänk så ofta som möjligt under arbetet bort dig själv, skapa stor distans och läs ofta igenom med självreflexion, men låt inte detta skapa omskrivningar, och glöm ändå inte Gadamers doktriner; du måste ändå implicit finnas med.
Och UTGÅ inte från Hegel, utan låt honom endast figurera då och då som viktigt punkt, annars finns risken att du propagerar för mycket för just hans idéer. Romanen finner ändå stöd i alla teoretikerna på olika sätt.



"'Verklighetens' problem"
angående möjligheter och verkligheter


Jagets problem


Ett försök till självkritik (i efterkänningar av sedvanlig intoxikering) 

Borde jag syssla med musik istället, som jag förstår, och bemästrar, istället för teorier och icke konstnärliga saker?

"De nöjer sig med det de får veta" - betungande funderingar ang vetenskap och filosofi, orsakad av ett "misstag" i diskussion om röda ögon. Barnets ständiga ifrågasättande och det ständiga negerandet, som jag inte kommer ifrån, gör att jag lika ofta beter mig trögtänkt och dumt som jag beskyller andra för att göra. Kanske kan man ha kunskap om det mesta, så länge man litar på att det är så, och det, än en gång, gör om inte annat livet lättare och gladare och POSITIVARE. Många misstag begås i försöket att leva det misstagsfria dialektiska livet, eftersom det att INTE NÖJA SIG med vetenskapens SVAR o. dyl. ständigt riskerar självmotsägelser och "ologiska" resonemang. Att ifrågasättande är en oerhört farlig verksamhet på alla sätt och vis, men att leva on the edge är ju vad jag inte kan sluta med. Som en analogi till den galna discoveryäventyraren, fast mentalt.

Överlag är min otrevlighet ett stort problem; mitt förhävande och min tendens att vara förmer.
Att ständigt negera allt common och fastställt, för att inte lämpa över ansvaret på vetenskapen o. dyl., utan viljan att ta ansvaret själv, att behålla jaget intakt. Se [Heidegger] och Mannet.
Du vill att sanningar ska vara mer problematiska och enigmatiska än de som
vetenskaper erbjuder, vill transcendera common sense etc. Jmf Metaphor.

Din stora brist i att alltid hävda att du har rätt; utöver att det är kränkande och provocerande, och obstinat, så går det stick i stäv med din "sanning" om att det inte finns några sanningar eller några rätt eller några fel, att allt bara är godtyckligt och flytande. Du måste göra dig själv en tjänst och jobba på det här
Åtminstone ska "Du inte befatta dig med vetenskap" eftersom du inget av det förstår.

Inte ta sitt arbete på alltför stort allvar eftersom ett högt anspråk på sanningen cancelar sanningen.  MuE
Vår 2011


Vänner går ihop just pga den sanna filosofin: neutrality; ingen part ideologiseras mellan vänner; helhetem, eventhough illusory, fulländas i Mind. När dock detsamma skall ske mellan man och kvinna -------


Den centrala signifikansen av Tid; tid styr allt. Distans för sanning - se samtal med X och även andraläsningen Hermeneutisk Erfarenhet, i vilket detta sagda förstås får även sin uppenbarade överbetydelse, eller metabetydelse, eftersom den andra läsningen av hur distans skapar ökad sanning, mening och förståelse förverkligade i praktiken det själva innehåll som teorin erbjöd. Time, distance.
T.ex händer med varje ny kvinna samma sak, nämligen att attraktion till och/eller värdering av respektive




Kvinnan kan tänka mer "förnuftigt" gällande just relationer som utspelar sig utifrån dess motpol, känsla. Detta - ironiskt nog, som det av mannen reifierade förkroppsliagandet och polen för känsla gentemot förnuft - för att hon är fri från just det oförnuftiga BEGÄRET; den för mannen överordnade sexuella driften, och kan därför klarare se när umgänge med en aktuell partner inte för henne är givande umgängesmässigt, i det att hon inte ser något omedierat fysiskt behov. Av detta följer att mannen från detta perspektiv sannerligen är det svaga könet, och just därför 'har' de egenskaper han är känd för (storhet, styrka etc.), eftersom han nödvändigtvis som konsekvens måste agera dem som kompensation för bristen av andligt interkönsligt samspel. Av detta följer ytterligare att kvinnan borde bli påmind om detta, och anta den roll hon rättmätigt bör spela, utan ansträngning, istället för att MED ansträngning försöka bli som den låtsade mannen, särskilt som det dessutom är ett dialektiskt brott av faslig art.


Det abstrakta ligger i just "self-evident" terms and "concepts" som Det Goda, Det sanna, Något Bra etc. Det är dessa som är abstrakta och inte Hegelsk filosofi, eftersom de tidigare pekar på något som inte finns och antar dessa tomma referenter. Det konkreta ligger således i förklaringar och elaboreringar och avideologiseranden och avmytiseranden av dessa tomma "begrepp", då det visar den faktiska bakomliggande naturen i tänkandet av dessa och icke-tänkandet av dem. Därför är naturligtvis 'abstrakt/konkret'-dikotomin bara ännu ett exempel på LÄEI, i det att det uppvisar falskt medvetande som det praktiskt fungerar.
Det här gör det förstås också uppenbart varför sådana som X högt beklagar sig över de "tomma" och "abstrakta" orden med vilka man ska försöka göra sådant fä uppmärksamma på ett själv som tänker sig självt.

Frågan lyder: Varför är amerikanerna så dumma?
Svaret är: För att de har uppnått höjden av självalienation av Self i commodified and fetischized form kallad kapitalism; de har så till den milda grad nått fram till ett Själv som Glömt sig själv, att det är irreparabelt. Falskt medvetande har här övergått i absolut ignorance och dumhet, som fixerat, och tänkande överhuvudtaget (dvs inte bara self-consciousness, utan t.o.m consciousness) har ersatts av styrande över dem av främmande och självständiga objekt i formen av teknik och andra varor, som faktiskt också på grund av denna vulgära mänskliga aktivitet åstadkommit objekten som reellt självständiga med riktig utövande makt. - Ett djur, säg en gepard, framstår som, och kanske faktiskt ä r, i högre grad medvetet i jämförelse.


Ricoer:  Förklaring och förståelse kan analogiseras med det förstnämnda som förklaring av Logiken i texten, och det sistnämnda som förståelse av betydelsen denna logik ger upphov till. Logik och betydelse, Förklaring och förståelse är analoga. Form och innehåll, där dessa ingår ett kausalt förhållande, i vilken den resulterade helheten, enheten, är texten; objektet, men som behöver bli medierat mellan sig själv och subjektet. Jmf s. 63
Vikten av Mediation - se s. 55
Probmet "Psykologiserande" som också återfinns hos Husserl - varför ger de denna term en så negativ konnotation, för att inte säga innebörd? Är det för vetenskaplifieringen? Vad säger Gadamer om psykologisering?
Egen analys resulterar att termen är negativ inasmuch att texten själv glöms bort, och psykologiserande ses som reducerande projicering. I övrigt måste psykologiserande erkännas som något självklart när i tolkningar. Det lustiga är att en viss hermeneutik ser termen som hindrande av objektivitet, medan psykologer själva ser psykologiserande som något som metod just ökar deras egen förmenta och naiva "vetenskap". --------- Men just därför det tidigarenämnda; allt som smittats av "vetenskap" ska med nödvändighet kritiseras.

To SENSE the truth, to TOUCH it (even if just for a short moment); to be close to truth IS truth. To embrace it is NOT. Se Szondi, och se särskilt Desire med anknytning till detta.

Lockelsen till metanarrativ måste ALLTID förhindras, av en själv som självreflexiv. Jmf hur du själv gärna tenderar att hitta de "rätta" sådana, men hur du alltid skapar nya.

To ALWAYS bear in mind LANGUAGE and its significance when philosophizing.



SUMMA SUMMARUM: SELF-CONSCIOUSNESS IS A PRISON
Ett fängelse det är omöjligt, hur många filosofiska tankar man än ägnar det hela, inklusive Dialektiken, att ta sig ur, så länge man tänker det hela i sig självt. Där har hela självreflexiviteten sin yttersta dom, och sin yttersta allt i allt. I slutändan måste väl ändå tanken riktas mot något externt UTAN reflexivitet? Ja, men människans hemska öde är just att de inte förmår just det. Ignorance is bliss.

Att poängtera även dialektikens icke-sanning, men att fördenskull med hänvisning till Nietzsche inte bli nihilist

Den externa världens problem, eller, snarare, problemet med den externa världen. Hegels fulländade consciousness kan, och lär väl oftast bli, en fulländad inwardness. Balansen mellan Spirit och yttervärlden svåruppnåelig, to say the least; tänkandets sak undandrar ju sig yttervärlden, den gör den till en sak för tänkandet, och alienerar den mer än den redan är; the problem is Thought, or, rather, reflection. Existentialism och modernitet. Psykologi, Sociologi. Se ovan.


Det ytterst nya fenomenet Chatt: extremt för människans tänkande onaturlig form av kommunikation; en dialog som liknar en roman, men där reflexion och konsekvens och koherrens saknas. Talet är dess naturliga syster, där ingen har tid att ifrågasätta dialogen, varför den löper fritt och har den framgmentariska natur den har. Men där är det OK. I Chatten blir för den genomreflekterande mannen denna form av kommunikation motbjudande och panisk. Kontrollen går totalt förlorad, det är på något sätt något slags äcklig spontan pseudolitteratur.


Vad skulle Freud säga om Hegel? Ang. absolut medvetande. .... Ens omedvetna kommer alltid vara en ofrånkomlig dialektisk nödvändighet.


Redan som liten skydde jag gemenheten.

Angående Nietzschecitatet och associerande naiv tro på könslig enhet, så får man kanske verkligen tänka till en extra gång på den antagna kritiken Musil för mot enhetsidén.


Kvinnan är på alla sätt och vis det mer rationella könet, eftersom hon inte är impaired with the sexual need. Hela anledningen till en lång självhistoria av hat mot kvinnan grundar sig i det omedvetnas vetskap om denna sanning, vilket logiskt leder till en hatisk avundsjuka som misskänner sig själv som sådan och som istället ser sig själv som odialektisk motsägelsefull hävdelse.


Blåpung som det biologiska och grundläggande beviset för mäns överordnade sexuella begär som saknas hos kvinnan.


Anders Olsson om Dekonstruktion.

Derridas väsentlighet ligger i hans insisterande på språkets relevans för allt tänk, i vilket allt Hegelskt förutom teloset finns inbegripet. - Nej? Hegel glömde språk men inte tid? - Men även tid, som Hegel ändå inbegrep, har lika stor relevans. Ja. ...för detsamma. Tid och rum - uttryckt i språk; allts föränring och rörelse, i differenser, motsatser, UTAN syftet eller meningen, associerar till postmodernismen och -strukturalismen. Träffande men tragisk insikt, angående språkets fängelse. Jakten på mening, som Kant erkände men inte ville ta del i och som Hegel erkände och tog del i och också fann sitt quarry - denna jakt är hos deras efterföljare försummad. Modernitetens Wasteland. Således begick jag samma misstag som Olsson menar att de flesta misstolkare av Derrida gjorde, nämligen det att förväxla Dekonstruktion med Destruktion.

I kritik av Husserl, ta med Derrida likaväl som Adorno.





Free to be governed and governed to be free " "
Sikta på en slags fusion med det biografiska perspektivet, även om det bara ska aid i förklaringar/förståelse, eftersom det biografiska/historiska perspektivets negligens riskerar att leda till reduceranden och farliga förbiseenden i en helhet -- eller??

Att ÄNDÅ utgå från Hegel och PdG, då att använda den som en primärkälla ökar individualiteten och intresset i ditt arbete för forskarsamhället och överlag - annars riskerar du hamna i en banal upprepning av den tidigare Musil"explikationen".


Ditt närmande vetenskap - se bibliografi vs. tidigare mysticism och egenhet. Därvid också Hegels vetenskaplifiering av tidigare skrifter, både filosofiska och litterära med sådana övertoner. I hans fall fick han dock ironiskt nog som resultat tillgripa vad han själv kritiserade. Men ang. The Absolute X bör man som sagt göra en hermeneutisk insats för att visa på hur detta Absoluta möjligtvis (!) inte behöver vara en mystisk idé, utan kanske en vetenskaplig nödvändighet, sett ur dess egen tidsanda men också från andra håll; det teleologiskt nödvändiga. (!!! - Se nedan) Hegels Positive Dialectics - Adornos Negative Dialectics: två tidsandor gör sig hörda.




Verklighetssinnet och möjlighetssinnet återkommande i hela (första delen av) romanen. Denna dikotomi kan förklara mycket, varför det vore en utmärkt ansats till arbetet. Möjlighetssinnet är det som krävs för en tänkt enhet överhuvudtaget, och ändå är inställningen till en sådan alltjämt ambivalent, för både Ulrich och Musil. Utvecklingen mot något helt och bättre uppenbarligen något som förkastas i romanen; enhet bör därför behandlas som, om möjlig, endast konstruerad i tanken, en Möjlighet till enhet. Men ens som sådan får den ofta ge vika som det förefaller. Idealism så som den läggs fram i ett system hos Hegel motsäger sig all form av insikt i det moderna i romanen. Som tidigare observerats, så går det helt enkelt mot tidsandan. Ett möjlighetssinne som vill söka till ett absolut mål, som Hegels, är därför en motsägelse för möjlighetssinnets natur i romanen. (Dock inte alls, eg, bara tidsrelaterat, då behovet av myt alltid funnits, se nyförvärvad insikt.)
Således, behandla V o M med vikt för diskussionen.


Nuets problem hör ihop med verklighetssinnet och möjlighetssinnet.
Allmän observation är att romanen tycks nyktra till mot slutet. Parallellaktionen och dess verklighetsmänniskor har ett visst inflytande på Ulrich, som han motvilligt erfar.


Gadamer.

Om konstverkets allmänt enigmatiska stämpel, och om unity som återkommande däri, även trascendentalism; av intresse för idén om konst[verket] som just det som möjliggör unity av möjlighet och verklighet, konst och vetenskap, idéer och förverkliganden, Erfarenhet, Upplevelse (Erlebnis, Erfahrung)/Idé, Koncept - det sistnämnda här sett som enheten Liv el. dyl. vilken bildar sin motpol förverkligande - etc. (Snurriga enhetsled)
Symbol ska ta udden av systematiserandet och schematiserandet, eller rättare sagt, omvänt, dessa aktiviteter ska inte rå på Symbolens enigma. I detta avseende var Kant förvånansvärt ödmjuk och spiritualistisk, och Hegels "korrigerande" av honom bör ses i nytt ljus. Allt detta ska i slutändan ses i ljuset av estetik och konst överlag, som har i sin natur en enigmatisk egenskap (om än knappast en Musil skulle acceptera.)



Musil - förening av litt och fil, visst, men i filosofins explikerade form; innan har den alltid ingått förening med litt implicit.



Kierkegaard och Eliade - 7/3

Eliades idéer mycket intressanta och för mig relevanta, se exempelvis hinduismens syn på historien som LEVA I DEN/LEVA DEN, till skillnad från SE PÅ DEN SOM NÅGOT SANT, och jämför med läsning av Kierkegaard, där tanken uppstod hos mig att det handlar om att LEVA TRON, inte TRO PÅ TRON, IIB, FIB - läs om detta avsnitt och finn klargörande.
Läs vidare om Eliade. Även om man förstås ska ta honom med en nypa salt pga det metanarrativa i hans arbete - så farligt men ack så lockande! Finn därför lämpligt sätt att kritisera honom i essän. Glöm ej det genomreflekterande medvetandet!
Ett IMMEDIATE härligt intryck, men som med allt annat så...... The purity of immediateness.
EN jämförelse med det moderna Väst och Indien skapar klarhet - Materialism - Idealism.

Folk som klagar på övergeneraliseringar är folk som inte kan se längre; de har inte den helhetssyn som krävs för att se Sanningar (eller behovet av mytiseringar). Se Eliade och Self. Här är tydligt din skiftande inställning till Sanning, där det ena dagen inte finns några sådana, och andra det bara är få inkl du själv som ser den tydligt. Inled här debatt med dig själv, dialektisk sådan, förstås. Se ovan.


Angående Lévi-Strauss - Se världen i kod, som i Matrix. Du kan det, men har ett större helhetsseende, på bekostnad av "vetenskap", visserligen. --- Se ovan.
The insistence that such a code exist, is wrong. Rather, the truth is that such a code is EMBEDDED in our very thinking, so, in one respect, it is REAL to see the world like that, as long as you realize it is phenomenology, and not naive, objectivist "scientific" views.


Myten som sett ur det litteraturvetenskapliga perspektivet, som dessutom avtäcker det felaktiga i folkmun användandet av begreppet, är: The Unnatural passing off as the Natural.
Se exempel på det ovan nämnda felaktiga användadet: Att 'förbli vänner' efter the breakdown of an affair (Love) är en Myt, eftersom i kärlekens spel gäller antingen att vara eller att inte vara (ihop).



Var f.ö. noggrann med att förse alla 'insikter' med det poängterande att dessa gäller för DIG, och är på inget vis utsagor som ska göra anspråk på universalitet, förutom i vissa undantagsfall (t.ex. från "När man interagerar med andra interagerar man egentligen med sig själv".)


Eget mytiserande av tvåsamhet, som långt ifrån ditt arbete rår på. Du kan inte se förbi din egen alienerade och romantiserade fixa totalitet, detta 'oss', som är en enorm verklighetsflykt (vilket förstås dock har sin förklarig). En stor tragedi skapas av ditt konstnärliga snille, som fullkomligt ser förbi dialektik och mytologi, vilket måste bero på ett för stort hjärta.Skulle teorin vara tillämplig på detta område, skulle som sagt det hela bli genomskinligt (istället för just det ogenomskinliga töcken du trånar efter likt en nebulosa), och framträda skulle bilden av en antagoni som varat från början till slut, där du själv aldrig, i situationen, var i närheten av att se umgänget som tilltalande, i annat än penetration och andra dylika aktiviteter som senast dock förvägrades mig. Det är ju bara dessa det handlar om också, och det vet du å andra sidan mer, men trots detta tycks det alltså som att denna klarhet blir mer förvrängd med ökad distans.

Tid skapar romantik.
Sen ska förstås kampen övervägas som viktig faktor. Narcissismen o. dyl.


All truths are self-contradictory, even this one.
Bakom denna doktrin ligger Heraklitus, vilkens egen också faller under denna 'lag'. (För någon first something måste ju med absolut nödvändighet till slut antas) Se negative dialectics.



Angående det litterära studiets tillämpbarhet: Det ä r legitimt, eftersom de strukturer som letas efter är the very strukturer som faktiskt existererar i vår tankevärld, och som vi aktiverar vid skapandet av litteratur; det är däremot en annan sak att på samma sätt titta på människan och hennes beteende och interaktioner utanför texter, ty här störs dessa mönster och strukturer ständigt av konflikterande a n d r a tankevärldar, och här gäller det snarare att hålla sig flytande och undvika att slukas av kaoset av mänsklig social samvaro. Myten och riten skulle då vara frågetecknet, och Lévi-Strauss får misstänkas arbeta naivt i sin strukturella antrpologi, precis som alla psykologer ska misstänkas göra samma sak. En text är ändå frigjord från sin nyckfulle författare. Se Frye?


Hermeneutiken -
bort med betygen
G - förstå ANNORLUNDA, inte bättre. Följ tankegång med neutral deskriptiv H istället för alla andras naiva objektivism.


Du gör ytterligare en Herkulesinsats i det att du förmår anpassa dig på ett mer än tillräckligt sätt till akademisk restraining verksamhet, när du egentligen är ett fritt, kreativt geni.

Red ut Bettis "Objectivation of mind"


Avståndet - Chase, catch, alltid nära det, aldrig fullända det. Antiklimax. Desire fulfilled OR denied; medierandet mellan de bägge canceling o dåliga extremerna det enda. Vara oviss.
Hopp. Illusion. Aristoteles, menade detta? Nej, det var nog det naiva. canceling itself.

[Vad jag kanske försöker göra, vad syftet med denna skrift är, är att map my own mind structure? Se ovan - OoM.]

Apoliticism av the utmost importance in ANY critical undertaking. Men särskilt i Dialektiken. Närvaro I politiken kommer med nödvändighet att tillföra studiet förvrängande värdeomdömen, ett steg UT UR den, försätter politiken i helheten och kan därför betraktas ur en 'neutral' aspekt. Att sedan det faktum att undandra sig politiken överhuvud implicerar en viss värdering ska göras klart, men att de fixerade och gemena idéerna om politik o. dyl. blir avtäckta och upplåsta, är åtminstone ett steg mot 'absolut' självmedvetande/-reflexion.



Läsningen av verkningshistorien i ToM - Idén: Bryta ner den skenbara, falska totaliteten, enheten, för att sedan sätta ihop den igen. - Återknytande tanke: när full, då, då sker detta, då blir de tydliga motsatserna hamoniserade, klarsynthet uppstår, konsekvens uppstår, och ditt innersta uttrycks genuint och sant. --- Dagen efter kan vara dålig insofar att du ERFAR just detta: återgången till det degenererade läget där mediering bara sker i teorin och inte praktiken. Fängelselåsets nyckel är alkoholen, men självklart är allt sådant; början på självmedvetande, människans uppkomst, början på slutet på ett utmärkt analogt sätt. Men eftersom slutet ändå stundar, då är väl att ge sig hän till alkoholen VERKLIGEN att complete oneself innan ens död som i Fountain. Se dock implcit dikotomi i nykter/full, som vidare har sin nödvändiga rörelse till ny enhet, denna obegripliga absoluta harmoni.



Hegels telos gentemot alltings cirklar felet. Kants fördel här.

(Alkohol, cirkelrörelse, där kl 12 både bokstavligen och bildligt är peaken (från botten upp mot bättre -från toppen degenrationen av allt det bra som måste bli destruktion), som nödvändigtvis måste påbörja 50+ nedstigningen mot 'döden' (Döden) --- för att med religionens räddningen återuppta cirkelrörelsen.)


Identity - Sökandet efter inevitable, och kan endast göras i möte med andra människor, hence, självreflexivitet endast till för arbete. Identity mer urgent, instinkt. Ångest kommer från loss of identity och bekräftelse på self. Isolation. Människor. Alienation, hata sina 'medmänniskor' ett ytterst kritiskt tillstånd.

Negativ Dialektik.
Om dialektik är frihet från reifikation så måste nödvändigtvis reifikation vara frihet från dialektik.
FAST. Once you ARE free från reifikation, alltså en liquidification (som väl nämns i ND?), ja, då kan man ju på inget tänkbart möjligt sätt ÅTERGÅ till reifikation, förutom genom lobotomi. Dialektiken är alltså ett frigörelseprojekt från reifierade tänkesätt. Utan någon större mening knutet till det förutom den enigmatiska HeraklitusDoktrinen. Se förhållande till döden här, och Heidegger, och det så viktiga existentialistiska svaret från 1900talsfilosofin till dess systematisk-filosofiska samtalspartner.
Ickefrihet kan inte tänkas och upplevas i sig självt, precis som frihet inte kan det?

 Detta skulle säkerligen Adorno fnysa åt, men i en så konsekvent logik som dialektiken innebär är det delvis en analytisk sanning. Därutöver behöver man, som görs i ND och som ska kollas upp, se dialektiken (systematisk filosofi) i anslutning till existentialismen. Att senarenämnda är en brytning och en effekt av föregående Hegelianism är ingen slump, då just insikten i vad en livsapplicerad och konsekvent självreflexion som dialektik innebär för en människa själsligt. Kierkegaard. Att K skulle se ovannämnda formula som gällande och säkerligen slå ett slag för dess andra hälft verkar rimligt. Self-reflection and self-awareness av utmost importance.

Nu kanske inte (?) Adorno någonsin skulle godta eller förstå en sådan sak, iom hans tydliga praktiska och konkreta (läs: politiska)* ambition, men frågan är hur han lyckas behålla en sådan livet igenom. Dialektik som fulländad självreflexion och filosofi tycks åtminstone för mig som det absoluta fängelset, tvärtemot en naiv och reifierad tankeverksamhet, som ju inte är någon större verksamhet alls. Adornos svar på existentialism en viktig punkt för mitt arbete, då ju jag är inne på något slags synkretism gällande båda ovanstående tankeattityder.
Sen att det stämmer med konceptanalysen är en annan sak, och är helt riktig inom den filosofiska analysen i sig. Koncept måste genast få sin motsägelse, sin differens, men måste den också inte få sin inre motsägelse, i sin självförstådda ickekonceptualitet? Menar Adorno detta i ND? Jmf. också semantisk innebörd ang dessa i PoS.


*Kan man vara en politisk dialektiker?

Se f.ö. också NÄR självreflexionen blir nonsensiskt pladder. För Adorno vid Heidegger. Men skiljer inte Adorno på mängden pladder vid den språkliga aspekten av den? Är en uttömmande exposition av dialektikens "innermost" natur och logik lika mycket pladder på ett logiskt plan? Jo. Men är man som honom och som mig, så är det ju just att negera som spelar roll. Att aldrig hamna vid POSITIV slutpunkt eller utopi eller övertygelse. Dialektiken är en plågsam tankeverksamhet. I det att jag ständigt får nya uppslag, ju fler nya desto fler i snabbare takt; tanke föder tanke föder tankar; tes och antites föder syntes som föder NY tes osv. Jag lever sanningen, som Ulrich, och kan därför inte HANDLA. Eftersom då skulle systemet brytas. En uppsats om allt detta, som jag tagit på att skriva, är ju definitivt en reifikation som kommer att motsäga sig.

Det universella med VoM. Möjlighet gå ut. Gå ut vekrlighet och annihilerar o förstör möjligheterna. Möjligheterna förstörs ständigt när förverkligade, förbrukade, handlade, essens blir existens. existentialism essentialism. universella. Idé/verklighet, teori/praktik

Egentligen måste det sägas att jag gör mer än någon annan, helt pga själv-reflexionen. Jag lider av den, därför jag så mycket mer, i förståendet och forskningen, än en hantverkare etc gör i sin 60-timmarsvecka, eftersom ingen själv-reflexion finns där, och utan själv-reflexion är ju ingenting någonting alls, utan får ju sitt VÄRDE enbart iom det tidigarenämnda. Så arbete är vad det görs till, och om det inte görs till alls, utan endast heter det i kraft av samhället som integrerar naiva och ickereflexiva individer i sitt system, ja då är det ingenting alls för den individen, utan endast i bruksavseende för samhällets "helhet". Så mitt arbete är ett helt lands nationalprodukt. Lidandet och engagemanget i tillsammans med ansträngningen och förståelsen och the single induvidual + leap of faith

Stefan Jonsson

Så Dasein innebär det oupplösta tillståndet som man tänker sig föregick vad jag kallar "The Fall"? Heidegger tänker sig vidare att detta alltså är möjligt att återuppnå, vilket skulle koppla honom till Hegel på det relevanta sättet jag tänker? Negativity antecedant to the split.
Mach intressant för Musil pga motståndare till kausalitet, och implicerar mer en Heraklisk uppfattning om Jaget, som ett flytande, kontingent tillstånd, ömsom kristalliserande ömsom upplösande.Negativitydiskussionen stödjer din egen teori där du använder dig av negative dialectic; i.e. din genomgående tanke om dialektikens relevans för förklaringar av romanens egen genomlöpande tankegång, exemplifierad i VoM. Kristeva, Zizek, Hegel, Ricoer etc.


Mannen utan egenskaper. "...men de TILLHÖR honom iaf inte". Musils tankegång bakom frasen kopplad till Verkligheten, där egenskaperna tillhör en människa, därför att de är FIXED och IDEOLOGISERADE; hos ett möjlighetssinne som ständigt måste vara i rörelse och process och negera sig själv så kan således några egenskaper eller någon personlighet aldrig finnas I eller HOS personen.

Why are all culture products better in the beginning? Because of alienation.



Filosofiska rummet: Sein und Zeit.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Skulle det vara givande att förklara VoM med Heideggers I-Världen-Varo? Ang. Möjligheter som viktigt hos H.

Jmf. Alienation. Gränser. Ångest. Kierkegaard.
"De flyr istället". Känslan som få kan gripa. "Vi ÄR våra möjligheter, våra orealiserade möjligheter".
Mot-döden-varo.

Leva I och Leva Utanför. Cf. Kierkegaard.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

UPPSATSENS STARTSTRECK.


SÅ. NU NÄR UPPSATSEN SKA BLI TILL VERKLIGHET [...], HUR FÖRKLARAR MAN VERKLIGHETSSINNET OCH

MÖJLIGHETSSINNET? JO, GENOM TIDEN. VARAT OCH TIDEN. NÄRMARE BESTÄMT VAD TIDEN OCH SPECIFIKT MODERNITETEN

HAR GJORT MED DEN TÄNKANDE MÄNNISKANS ANDE. HUR DEN ÖKAT FÖRFALLET [...], DVS. ALIENATIONEN. MODERNITETEN

SOM HISTORISK-EXISTENTIELL FÖRKLARING PÅ MUSILS DELADE MÄNNISKO-/PSYKOLOGISKA TILLSTÅND.

Johannisson kan här vara en nykter hjälp för att klargöra för läsarna vad de kan närma sig vad gäller förståelse för det övergripande.
Hur man sedan "took to religion" som vanlig förekommande "lösning" på spliten, som väg till "enhet", får märkas i uppsatsen som ett problem, och får hänvisas till annan forskning.
Ytterligare anmärkning kan vara att genom att hänvisa till centrifugalproblematiken peka på det sköra i det litterära studiet, dvs det att göra allt till filosofi, vilket ändock just MuE inte är ett så stort problem, då det ju i mångt och mycket är just ett filosofiskt-litterärt verk.

Uppsatsens stringens och bindande jobb ska återfinnas i att göra en exposition av VoM med hjälp av tänkare och forskare som kan klargöra det på ett delvis analogt sätt, och på så vis visa på hur denna tanken kan gå igen i olika former som en effekt just av moderniteten och modern filosofi.

Se nedan om Gadamer.

SYFTE OCH METOD HÄR kommer gadamer in som berättigare av "Metoden".
FÖRSTÅELSE ska skapas och förmedlas genom uppsatsen,

________________________________________________________________________________________________________