Man becomes fragile in springtime;
life is ressurected underneath the frost
grey turns to green, prose turns to rhyme
and the light of night is lost



Till mig själv, från en vän.

Att lycka inte kan mätas i guld,
tycks folk vara ense om bortom tid
men angick det mig, då utan skuld?
jag visste inte att livet var en strid

Vem vet det i ungdomens blommma?
ehuru min söker annan metafor,
att pengar gör hjärtan tomma
vem vet det efter tjugo gångna år?

En fjärdedel hunnen på min levnads stig
i en sådan nattsvart tid som vår
var tvärtom guld det som lyste upp mig
och så desto mer med en förlusts sår

Och som neonljus det må ha varit,
men så är vår epok också upplyst så;
då gudars sanna ljus har farit,
ett nytt 1700-tal i färgen blå



Så varför skulle inte jag leva
så som en annan Oscar den Vilde?
När liksom han jag också såg
överallt bara människors gemenhet

Och liksom han, som såg det mesta,
bakom mil av fläckiga skynken,
av det olidliga i tillvaron,
fann jag stöd i cynism och ironi

Och som en jag nu håller så kär
också senare skulle säga mig
så var i livet det ena det andra,
medan det andra var det ena.



Den omtalade, som i liknelse är för mig
vad Mr. Wordsworth var för Mr. Coleridge,
men inför vem jag var vad Wotton var för Gray,
skulle jag senare färdas med över London Bridge

Men däremellan har vi rest långt i tio år,
tillsammans med sanningens höjda sköld.
Mot dumhetens korståg, vi än uthålligt går,
i varandras värme i det tjuförsta århundradets köld

Den dag våra vägar korsades minns jag än;
Den var allt annat än kall;
Våren stod i full blom igen,
om den majdagen jag nu berätta skall.

På Söders långa gator strövade jag den kvällen,
solen stod ännu högt och kastade svala skuggor
Över Mariaparken och Hornsgatans uteställen
där folk intog kvällsmat med förnöjsamma tuggor