Den moderna konstens sanning

1.

Vad som klassas som en dröm eller något fantastiskt av den ena behöver på intet vis uppfattas som detsamma av den andra. Drömmars innehåll, liksom det vakna tillståndets erfarenheter, må fungera som stoff för att jämföra olika personers drömmar, av vilka skäl detta än görs. Att däremot diskutera drömmens upplevelse, mening eller funktion kommer an på drömmens form, och som omedveten upplevelse som först i efterhand kan utsättas för spekulation och reflexion, för att förstås, är drömmen att likna vid ett oförmedlat konstverk. Konst är som bekant också det kanske sista område vilket ända in i våra dagar har berett vetenskaplig systematisering ett motstånd. Detta må låta trivialt, men med tanke på Freuds relativt framgångsrika försök att övervinna motståndet bör man vara tydlig med vad man menar när man talar om drömmar i någon mer anspråksfull mening.

  Även efter att ha uteslutit Freud från diskussioner om relationen mellan drömmar och konstverk kvarstår ett flertal frågetecken angående vad som kan tolkas som drömlikt; här måste rätt och slätt göras bruk av endast en personlig erfarenhet av drömmens natur – vilket ju även var hur den gode Freud delvis gick tillväga – medan objektiva aspekter av det hela måste minimeras. Det väsentliga för en kortare analys av hur en dröm gestaltas, snarare än hur den i själva verket behandlas, kommer helt an på tolkningen, åtminstone så som detta ter sig i Kafkas Das Schloss. Vad jag försöker skilja mellan här är mer explicita, självrefererande/-reflekterande narrativa ansatser att involvera en diskurs om drömmen (även om denna kan vara mer eller mindre subtil i de modernistiska romaner som här diskuteras) från en mer oförmedlad illustration av en dröm. Att det sistnämnda är relevant för Kafka handlar om en mängd faktorer kopplade till (möjliga) drömmar och särskilt då en gripbar drömmens form, så långt en sådan går att imitera litterärt.[1] Det finns givetvis ett otal exempel på forskare som pekar på det absurda hos Kafka, vilket dock har olika funktioner när man talar med olika litteraturkritiska skolor, något jag ska försöka undvika att göra här. Att den absurda aspekten går att koppla till drömmen tycks i vilket fall klart, och det är kanske just denna aspekt av drömmen som är möjlig att framställa litterärt på ett troget sätt (helt och hållet, förstås, avhängigt den personliga drömmens karaktär).

  På ett mer översiktligt plan är det drömrelaterade i Das Schloss särskilt tydligt i K:s fruktlösa strävanden; detta hör man ofta är något karaktäristiskt för mångas drömmar, att man strävar efter ett mål på olika nivåer. Det kan röra en mer långsiktig ambition i form av drömmar om en frustrerad karriär eller misslyckade försök av annan art, men det kan också handla om en mer direkt känsla av låsning – för vilken tyskans Schloss också är talande –, att inte komma ifrån en specifik plats och den medföljande känslan av att inte kunna röra sig (själv brukade jag ha en återkommande dröm om att i hukad ställning inte kunna sträcka på mig). Att själva slottet i romanen i sig fungerar som tydlig symbol för denna känsla bör vidare styrka ett drömperspektiv på romanen, för inte bara kommer K. aldrig fram till sitt mål från vilket han är utelåst (ausgeschlossen), på samma sätt som han är innelåst i byn; slottet som byggnad gör, när han vid andra anblick faktiskt kan urskilja det, honom besviken, vilket också här på fler än en nivå talar inte för ett slott utan för ett luftslott (Luftschloss). Att dagdrömmeri är synonymt med att bygga luftslott tycks här ha överförts på den omedvetna, passiva drömmen i vilken allt fungerar som luftslott, men hos Kafka gestaltas det således på ett mer långtgående vis som antyder en kritisk inställning till verkligheten.[2] Som en parentes verkar (Luft)slott och drömmars affinitet även framträda i Strindbergs Ett drömspel, med ”det växande slottet”, i vilket ju också bl.a. en rad tjänstemän får representera mänsklighetens situation.

  Som ett specifikt scenario som kan tjäna som exempel på K:s upplevelse, som en tillhörande en dröm, kan man titta på det som inträffar i början av romanen där han träder in i bondstugan i vilken något slags tvättdag äger rum. Beskrivningen av själva rummet och de figurer som ockuperar det är den av en på en gång vacker och beklämmande ”tavla”, medan händelseförloppet i episoden framstår som något om inte absurt så åtminstone underligt. För läsaren som utifrån har möjlighet att betrakta scenariot är det hela framförallt högst humoristiskt, emedan det oförståeliga K. upplever hos de karaktärer han här möter, i sin objektivitet för läsaren snarare blir löjligt; helt plötsligt och utan förklaring blir han bokstavligen utkörd ur rummet, dessutom till dessa karaktärers stora och högljudda förtjusning: ”Gubben tyckte att någonting var roligt i detta och klappade händerna. Också tvätterskan skrattade till bland barnen som plötsligt började larma som om de varit tokiga.” (25) Ska detta läsas som en dröm är det definitivt en ond sådan, men en som alltså skapar en tydlig distans till läsaren i och med Kafkas just nyktra språk och berättarteknik, vilken Richard Sheppard påpekar sker ”above K.’s head”. Den avsaknad av reflexion eller begriplighet som drömmar ofta karaktäriserar är en del av K:s upplevda värld, som i all sin absurdhet blir komisk att utifrån beskåda. K:s obehag, oförståelse och alienation blir särskilt effektfull i den interaktion eller kanske snarare bristen på denna, som uppstår när en flock bönder i tystnad stirrar på honom, något som också ekar av en för Kafka typisk paranoia. Hans båda medhjälpare är härutöver som hämtade ur någon saga som man som barn kände något slags skräckblandad förtjusning inför.

  Medan Das Schloss ger upphov till detta slags behandling av dröm, ur den aspekten där den utifrån kan beskådas i dess brist på begripliga sammanhang, så finns det åtskilliga andra sätt att istället försätta sig i drömmars mekanism och litterärt försöka återskapa dem. I The Waves kan detta skönjas hos de sex olika medvetandena, vilka egentligen kanske ska ses som ett enskilt medvetandes olika sätt att inta verkligheten. Här är sinnesintryck sannolikt en viktig faktor, i den mån man i en dröm är bunden till enbart sådana. Visserligen måste det sägas att man i en dröm är förmögen till en viss typ av reflexion – än en gång kan en dröm inte reduceras till en entydig företeelse utan varierar både för den enskilde personen och definitivt mellan olika personer – då man finner sig själv tänka i den pågående drömmen, men trots det kan man inte undfly den association som där försiggår. I det vakna tillståndet stannar association i medvetandet och låter den yttre verkligheten bestå s.a.s. i sig själv, medan man i drömmen endast har medvetandet att tillgå, vilket där i och med associationen kastar en mellan olika verkligheter. Att det är sinnesintryck det då handlar om verkar därmed motsägelsefullt med tanke på bristen på en verklighet som ger upphov till sådana, men i drömmen är dessa som om de vore sinnesintryck, d.v.s. utan ett självmedvetet reflekterande av dessa. I drömmen smälter associationer och sinnesintryck samman till ett slags helt, alltjämt skiftande mellan olika delar av det. I The Waves ställs frågan av olika medvetanden vilket jag de tillhör, eftersom de tycks flyta in i varandra, och vad gäller sinnesintrycken verkar dessa vara bundna till drömmens snabbt skiftande lagar. Ena stunden ser en karaktär någonting i det nuvarande ögonblicket, tätt följt av att en annan karaktär ser eller upplever något helt annat, också det här och nu, och så vidare. Detta är vad som ofta händer i en dröm; verkligheten skiftar ständigt, men stannar alltid i ett nu. En viktig del av uppfattningen om vem man är handlar om tid, eftersom ett jag delvis uppstår i relation till vem man har varit och vem man tror, vill, hoppas eller anteciperar att man ska bli; eftersom tid i den självmedvetna bemärkelse den framträder i det vakna tillståndet i drömmen saknas, blir där jagen ständigt skiftande, synvinklarna flyter in i varandra och de olika verkligheterna varierar. Med detta perspektiv på The Waves kan medvetandet alltså ändå ses som ett medvetande, fast i en dröm och följande dess lagar.[3] Tilläggas bör dock att romanen är mer komplex än så, och innehåller åtskilliga exempel på ett självrefererande inte narrativ men reflexioner angående jagets mekanismer, men de i presens ständigt skiftande medvetandena torde delvis kunna illustrera drömmens natur. Utöver dessa sex ”aspekter av ett medvetande” är ju romanen till sin form på ett annat sätt drömsk, vad gäller de återkommande interludierna. Woolfs arv i den romantiska poesin, kanske särskilt i form av Shelley, blir i dessa tämligen framträdande. Den romantiska poesins sätt att illustrera drömmar i form av dess mer vackra, bildkonstrelaterade innehåll är ju ett nu närmast banalt sätt att koppla samman dröm och dikt, vilket dock mest kommer an på traditionssammanhang och tidsanda. Hur Kafka möjligen såg på drömmen hade att göra med hans särskilda mörka upplevelse av världen; hur Woolf såg på den behöver ingalunda ha någon som helst koppling till den förra.

  Det dionysiska synsättet på konst som Nietzsche inledningsvis hade en passion för var intressant även för Proust. Men i anslutning till det apolliniska sägs: ”Min vän, just det är diktarns sätt / att han kan tyda drömmen rätt. / Ty mänskans sannaste natur / i drömmen anas, liksom hur /all diktkonst och poeteri / är bara sanndrömstyderi.”[4] Nietzsches citering av Hans Sachs ord gäller alltså uppfattning om konst under denna tid som den tedde sig i diktande, medan det dionysiska i musiken var omfamnad och hörnmärkt i Wagners operor, vilka dock var ett återkommande intresse för Proust.[5] För Proust är det metaestetiska – en avsevärd del av A la recherche är som en enda stor poetik – i de öppna diskurserna om litterärt skapande av enorm vikt, men dessas fokus på minnets och tidens faktorer för skapandet knyter också an till drömmen på flera sätt. Hur man i minnet svävar iväg efter ett sinnesintryck av en hagtornsbuske, en flod, ett promenadstråk eller en madeleinekaka, för att där fullkomligt upptas av andra tider och verkligheter, är ett intresse för drömmen som övergår i en imitation av den, i form av dagdröm och fantasi. Det är dock inte tal om några luftslott som i diskussionen om Kafka, då själva tänkandet och sökandet efter minnet hos Proust så ofta medföljs av tankens metaaspekt och glider över i filosofiska strävanden. Spaningen hos Proust är delvis en spaning efter lagar, minnets och tidens lagar. Dagdrömmandet hos Proust är ständigt kopplat till diktandet, där diktandet är ett om tänkande och tänkandet ett om diktande, vilka ofta tillsammans strävar efter något slags sammanförande. Deleuze beskriver det väl när han talar om Prousts verk som ett slags maskin, som ständigt utsätts för en kraft som ständigt manar, nästan tvingar, författaren till uttrycket, mycket som kommer an på associationism och de minnets lagar som alltså Proust både utsätts för och samtidigt försöker beskriva. På så sätt är det som om drömmen, i form av imitation i dagdröm, integreras och återupplivas i A la recherche; att enligt drömmens lagar kastas mellan olika verkligheter är något som här eftersöks, att på sätt och vis söka bli ett med det skrivna verket.

2.

Vad Proust gjorde, eller försökte göra, i A la recherche, är minst sagt ett kännetecken för den modernistiska romanen. Man började tvivla på rena berättelser, och ifrågasatte ständigt själva berättandets möjligheter, litteraturens möjligheter. Ett ytterst träffande exempel på ska man säga utsattheten för detta fenomen – för det är genomsyrat utifrån och inifrån, i skrivandet och utifrån i synen på det, av ambivalens – är en uppsats av Blanchot, ”From Anguish to Language”.[6] Här försöker litteraturkritikern skriva om omöjligheten att skriva utan att ständigt glida över i skrivandets problem, och hamnar helt och hållet därför själv i problemet. Helt klart är Blanchot påverkad av Proust, men det tycks som att det fanns Proust, och så fanns det efter Proust. För Proust kan inte sägas låta sig fullkomligt upplösas av skrivandets problem eller dess upplösning; det är sant att tecken på svårigheterna är tydliga även hos honom, men han ”övervinner” dem på ett helt annat sätt än senare modernistiska författare lyckades göra, som istället snarare gladeligen dukar under för det självmedvetna berättandets negativitet. Proust skrev ändå en roman, och kunde låta den i verket behandlade estetiska filosofin emellanåt vila, för att lyckas måla sammansatta romanfigurer. Han ”lyckades” alltså i någon mån, hur ”avslutat-oavslutat”, som Blanchot kallar hans verk, romanen än må vara, med att integrera självmedvetandets tidsliga problematik i berättandet med diktverkets så att säga objektiva del. För Blanchot som i egenskap av litteraturkritiker skriver om skrivande blir problemet förståeligt nog ett annat, och den pessimism och den ”ångest” han talar om, det intet som ständigt tränger sig på hos honom, var också efter Proust.

  Detta sätt att hantera berättandet kommer an inte bara på själva det skrivna språkets speglande i sig själv; detta är en stor del av fenomenet, men i försöket att berätta något uppstår också medvetenhet om själva berättandet. Ska man därför som Kafka skapa en så stark distans till sitt verk att den förefaller ironisk, eller ska man som Beckett göra narrativet så genomskinligt att det till slut blir meningslöst? Det vet jag inte. Men det tycks som att utvecklingslinjen efter Proust eskalerade mot det senare. Tiden hos Proust blev så problematisk i och med att han, som ovan diskuterades, försökte göra den till ett här och nu (i en viss mening) genom att som Poulet menar juxtapositionera minnets återskapade bilder, och på så vis skapa ett slags vägg med tavlor bredvid varandra; denna metod kan ses som att skapa ett rum utan tid, men frågan är om han lyckas med just detta. I drömmen är man nedsänkt i ett rum utan tid, och låter det förbli så, eftersom medvetandet där inte aktivt har något att säga till om. Annorlunda blir det ju i det vakna tillståndet, där man ständigt måste orientera sig enligt förflutet, nutid och framtid. Å andra sidan är A la recherche på många sätt som just en tavla, innehållande flera tavlor. Kanske kan man överväga om det inte är så att Proust faktiskt på sätt och vis löser tidens problem, genom att han ser på det hela som att Tid är Minne; tid är hjärnans förmåga att bevara bilder från sinnesintryck, vilka därmed bildar ett förflutet och i sin tur skapar antecipering. Vad gäller nuet är just denna mellanposition ofta den mest problematiska. Oavsett hur man själv vill se på saken verkar det rimligt att Proust såg det sålunda. Tid är där minne, och minne är återskapande av det förflutna, och ägnar man det hela ett sådant utrymme Proust gjorde, kanske det är möjligt att återskapa alla dessa flydda bilder. Att det sedan utgör en större komplikation att se det som att man återvinner det förflutna, när man egentligen måste rekonstruera det utifrån ett medvetande som ser saker annorlunda är det gjorde när det förflutna var nutid, verkar vara det författare som Beckett och Blanchott antyder i deras negativa utformning av texten.

  Woolfs sätt att behandla tid i The Waves kan in kontrast ses som en lyckad lösning på den tidsliga problematiken. Berättandet är i hennes verk ersatt av inre monologer, som Dorrit Cohn också menar är av varierande slag, av vilka den dramatiska monologen, bl.a. använd i Robert Brownings poesi, är ett. Eftersom dessa monologer är framförda konsekvent i nuets form, blir de associativa flödena inte plågade av tidens problem för ett berättande på samma sätt som hos Proust. Detta givetvis med undantaget att medvetandena i sig, d.v.s. det innehållsliga i The Waves, dryftar problemen med berättande och tid, men romanens egen form, samlande dessa medvetanden och deras innehåll i ett flöde som ständigt befinner sig i nutid, lyckas således behålla något slags enhetlighet. Kanske kan man påstå att tid i själva verket just i och med nuet och omedelbarheten i framställningen försvinner, om man ser nutid som den dialektiska nollpunkten i tid: tid är förflutet och framtid, i medvetandet, medan ett nu så att säga ”bara är”. Detta går att hävda i och med avsaknaden av berättande i någon mer konventionell mening, i och med att det här inte berättas någon historia. Det stämmer därutöver också med tanke på det inte finns någon tydlig negativitet, humor eller ironi i lika hög grad som hos både Kafka och Beckett, men framförallt som hos Robert Musil.

  I den första delen av Der Mann ohne Eigenschaften fungerar ironi praktiskt taget som själva formen. Ironin som konstnärlig form har utförligt förklarats hos Friedrich Schlegel och behandlades senare i Hegels estetik, där den är en del av ett slags jagets ständigt negativa determinerande. När den därefter användes i Adornos estetiska teori som ett hörnmärke för modernistiska verk framträder den med tydlighet i de exempel Adorno använder för att illustrera mekanismen, av vilka Becketts verk sätter fingret på det. Men också hos Musil är den tydlig, om än inte på ett lika snabbt skiftande sätt som hos Beckett. Hos Beckett sker narrativets självnegerande i en rasande fart, som i Molloy, medan detta slags ironi i Der Mann ohne Eigenschaften I har ett långsammare samspel med berättandet. Musil låter det framställda, idéinnehållet, byggas upp i långa utvikningar och skapar först ett sken av allvar i det framställda, bara för att avsluta det hela i en antiklimatiskt, abrupt fras som tar udden av det hela, som t.ex. ”’Dumt’, tänkte Ulrich”.[7] I Musils roman är tidens faktor inte framtonande, men ingalunda irrelevant. Den bär samma slags subtila relevans som den gör i Das Schloss, i det avseende att ingenting händer även om det verkar som att det gör det; det är som personerna i Fredrik Lindströms Vad gör alla superokända människor hela dagarna? som ständigt går runt och väntar på bättre tider. Parallellaktionen kan liknas vid både slottet hos Kafka och personen Molloy hos Beckett; det handlar om något som ska uppfyllas eller nås men som aldrig kommer till kritan, delvis p.g.a. att själva berättandet hindrar detta från att ske. Det är krasst sagt mycket snack och liten verkstad, emedan ”snacket” i många modernistiska romaner är av större vikt än händelserna, för att inte tala om målet. Liksom A la recherche är avslutat-oavslutat är också Der Mann ohne Eigenschaften det. Musils roman slutar med att Ulrich till slut börjar skriva vad som sannolikt är vad vi som läsare nyss avslutat, vilket är det precisa och mer otvetydiga fallet i Prousts verk. Detta sker även på liknande sätt i Molloy, och meningen med detta estetiska drag kan diskuteras, men i enlighet med den negativa drivkraften i romaner som dessa kanske det är rimligt att anföra Nietzsches eviga återkomst av det sanna som något högst uppgivet, som Eric Heller gör i sin diskussion om Kafka.[8] Oavsett hur det förhåller sig med att knyta samman en romans slut med dess början, är det tydligt att både detta och det faktum att man på olika sätt experimenterar med tiden hör samman med en brytning med traditionella litterära framställningar.

  Att skildra en tid som spänner över flera år, eller ens över några månader, tycks på många sätt vara svårare än att skildra loppet av en dag. Som i Ulysses, verkar det uppenbart att om det är medvetandet som är det som ska skildras så är det definitivt en fördel att begränsa vad som sker i detta till en kortare tidsperiod. Tänker man sig själv hur många sidor det krävs för att transkribera (om detta nu var möjligt, för att undvika svårigheterna med självrelaterat berättande) allt som pågår i ens medvetande under tjugofyra timmar, är Ulysses omfattning helt rimlig. Med allt vad svårigheterna innebär med att fånga medvetandet litterärt på ett autentiskt sätt, så verkar det ändå, om det är något slags realism man är ute efter, som något man kan göra med större framgång än vad som är fallet med en historisk roman. Vad gäller frågan om vad som är realistisk litteratur, kan man fråga sig hur pass realistisk socialrealism är, som Lukács länge hade en förkärlek till. I Ästhetische Theorie avfärdar Adorno socialrealismens anspråk på att framställa världen som den är, och påminner om att Lukács till slut var tvungen att erkänna Kafkas verk som realistiska. För att behålla diskussionen på ett plan relevant för formen på 1900-talsromanen, handlar det hela om att verkligheten blir framställd på ett genuinare sätt om framställningen är negativ; försöker man greppa tid och efterlikna den på ett mer positivistiskt sätt faller detta tillbaka på sig själv, medan man om man redan från start låter medvetandets verkningar i framställningen negera verket uppnår något mer ”verklighetstroget”. Tid finns endast i medvetandet, och att hypostasera den som följdriktig historia utanför en själv visar sig ofta senare vara i behov av korrigering. Att i formen skapa ett spel, medvetet, där berättandet måste säga emot sig själv, gjordes i romanform på ett exemplariskt sätt i Molloy, och det är därför föga förvånande att Becketts verk för Adorno utgör essensen av modernistisk konst.[9]

3.

De experimentella dragen i litteratur, redan i föregående uppgifter berörda, är i Becketts Molloy mer än bara drag. Becketts litteratur och dramatik är konstnärliga experiment, men inte, som tidigare nämndes, enbart för experimentets skull. Impulsen att experimentera snarare än att förlita sig på etablerade ramar vad gäller både form och innehåll har mycket att göra med det s.k. moderna tillståndet överlag. Inom diskurser för modernitet talas det ibland om en modernitetens självförståelse, sådan den tedde sig särskild på filosofins område, men i modernistisk konst tycks denna självförståelse, självmedvetenhet och självkritik också överföras på själva konstens form; detta skapar ett slags andra gradens spegelbild för den moderna människans transparens och märks tydligast i just ett slags negativ uppfattning om konst och verklighet. Det är m.a.o. lika mycket den externa verkligheten och de impulser de skapar hos den experimenterande konstnären, som den framställning som brukas för att spegla den verkligheten som här är intressant. Som jag var inne på tidigare, märks detta slags negation delvis hos Musil, i form av skenbart djupa narrativ som byggs upp endast för att sluta tvärt i ord som neutraliserar eller klipper av seriositeten i texten, vilket ger upphov till en genomgående ironi i texten som gör att man sällan vet vad som är allvar eller inte. I Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet finns detta experimentella drag att beskåda på ett mer omedelbart sätt; dels syns detta genomgående i den inre monologen som förs, som Cohn poängterar dessutom skapar ambiguitet i fråga om huruvida det är tal eller skrift,[10] men de ständiga brytningarna i slutet av flera stycken är här också mycket explicita: ”Äsch! Det spelar ju egentligen ingen som helst roll om jag flyttar eller ej.”[11]

  Dessa brytningar i narrativet dras till sin spets i Molloy och pågår i ett långt snabbare tempo än i de båda sistnämnda romanerna. Frasen ”I don’t know” medföljer ett otal resonemang och frågor; vad som än tänks av Molloy möts ständigt av ett tvivel, en osäkerhet eller en negation; han vet inte om det som pågår omkring honom är som det verkar, han är osäker på både andras och sin egen identitet (namn undviks ofta att etableras, och får därför alternativ), han vet praktiskt taget inte om han vet något alls. Negationerna märks tydligt i formen, men som hos t.ex. Woolf flyter de även över i innehållet: ”For to know nothing is nothing, not to want to know anything likewise, but to be beyond knowing anything, to know you are beyond knowing anything, that is when peace enters in, to the soul of the incurious seeker.” (86) Texten kryllar av inten och kansken, av en ständig vägran att etablera något över huvud taget. Dessutom är karaktären Molloy präglad av en impotens som symboliseras i hans ”stiff leg”, och hans situation är en i vilken han vandrar omkring i en ”skog”, som han menar att han gärna stannar i, där hans huvudsyssla är att suga på stenar. I ett avsnitt resonerar Molloy in i absurdum om hur han ska strukturera flera ”sucking stones” i sina olika fickor (94), vilket också är utmärkande för att låta berättandet eller monologen få följa sitt eget flux under skrivande stund, som för att imitera medvetandets oupphörliga flöde. Råkar texten på ställen där något externt tycks vara i behov av beskrivning, menar berättaren att det antingen inte alls är nödvändigt, eller så skjuter han upp det narrativet snubblar över, som för att först bli klar med pågående tankegång: ”The house where Lousse lived. Must I describe it? I don’t think so. I won’t, that’s all I know, for the moment. Perhaps later on, if I get to know it.” (46) Det är här alltså allt annat än en Balzacsk realism som är i verkan, något som handlar om modernismens inställning till begreppet verklighet.

  Att det är ”metalitteratur” det är fråga om hos Beckett vore en underdrift. Utvecklingen tycks även på många sätt vara en ökning av detta slags transparens i moderna texter; med ett visst godtycke kan man skönja en tendens, från Proust, via Joyce, till Beckett, där konstverket blir mer och mer medvetet om sig självt och där snubblandet över den egna texten (faux pas) på flera sätt bejakas, ehuru bejakandet fungerar som en negativ estetik. För att ta ett steg till och peka på samtidslitteratur är intertextualiteten mellan Beckett och Paul Auster snudd på övertydlig. Likheterna mellan Molloy och The New York Trilogy är iögonfallande särskilt vad gäller greppet att använda detektivromanliknande drag för själva undersökningen av verkligheten och identiteter, med stor tonvikt på språket som absolut förmedlare av dessa; därför är språket i sig så viktigt formmässigt i denna typ av litteratur. Detta går igen i även den mer rena filosofiska tankegången särskilt hos Blanchot men också hos Derrida. ”From Anguish to Language”, och tillbaka, är beskrivande för texten i Molloy rent formmässigt, men även det cirkulära som jag tidigare var inne på är också detta en del av romanen, men så konsekvent är Beckett i sitt negerande av narrativet att inte ens här låter sig en cirkel slutas. Del två av romanen inleds i monologen, som förs av ”agenten” som ska finna Molloy (vilket han förstås inte gör), med orden ”It is midnight. The rain is beating on the windows”. (124) Slutet på denna monolog som också ”avslutar” romanen ser ut som följande: ”Then I went back into the house and wrote, It is midnight. The rain is beating on the windows.” Men den sista raden i boken lyder: “It was not midnight. It was not raining.” (241) (Min kursiv)

 Vad Beckett gör i sin litteratur och dramatik är Inget, varför han ofta sammanförs med Sartre och andra existentialister. Men kanske är det på ett annat sätt möjligt att hantera intighet i litteratur som konstverk än i litteratur som ren diskurs med tanke på att de filosofiska utredningarna om varat och intet lätt förlorar något i och med bristen på just ironi. Upplevelsen att verkligheten är en negation av en själv eller vice versa får en annan effekt som litterär framställning än som filosofisk diskurs. Praktiserandet av negativitet gentemot ett berättande jag och gentemot narrativet blir i Molloy en tydlig illustration av konsekvent ironi, en ironi som behandlas på ett annorlunda, kanske mer underliggande, sätt hos t.ex. Musil. Det är inte ”Jag” hos Beckett, det är ”icke-Jag” – det onämnbara; det är svårigheten och ambivalensen i att använda ett förstapersonsnarrativ som här demonstreras (vilket kanske också var anledningen till att Kafka senare ersatte detta med tredjepersonsnarrativet i Das Schloss). Reids jämförande studie om Proust och Beckett uppmärksammar därför med rätta de mer utstuderade formerna av litterär ironi i anslutning till dessa författare.

  Andra drag i Molloy som kan kallas experimentella är de profana. Dessa blir intressanta framförallt i anslutning till frågan om realismens olika aspekter. Det säger väl nästan sig självt att i en profan värld är dess spegelbild i profan konst realistisk? Riktigt så enkelt är det dock inte, d.v.s. att det endast kommer an på en värld historiskt utvecklad från heligt till profant. Beckett var influerad av Dante, och redan Dante var på sitt sätt realistisk. Det finns en intressant diskussion om detta i Erich Auerbachs Mimesis, där han kallar Dantes realism för figural. Fin och djuplodad som den diskussionen är, nöjer jag mig här med att påpeka att det är Dantes tämligen vågade profana inslag i den annars så fromma värld han beskriver som är viktiga i detta avseende. Min poäng är att medan de obscena dragen i Becketts Molloy (de är många och högst explicita) kanske kan tolkas som experimentella, är det snarare så att dessa utgör det realistiska. Något Freud rätteligen ägnade sig åt var åtminstone att visa på de obsceniteter som förmodligen tämligen ofta pågår i envars medvetande, och eftersom Molloy består av inre monologer torde detta vara en trogen spegel för medvetandet. Det experimentella i Becketts verk är i denna kontext alltså snarare lika pedantiskt i att efterlikna vad som försiggår i ett medvetande som Balzacs försök att avbilda ett smutsigt parisiskt pensionat. Den modernistiska konsten handlar därmed inte om att ”fly verkligheten för konsten”, utan kanske snarare att fly konsten för verkligheten, och därigenom skapa en verklighetstrogen konst.

Eftersom Adorno har formulerat sig på ett så träffande sätt angående Becketts litteratur och dess negativa prägel, och angående modern estetik överlag, kan det vara belysande att citera ett par av dessa formuleringar. I Ästhetische Theorie skriver Adorno om Slutspel: ”Endgame is neither a play about the atom bomb nor is it contentless; the determinate negation of its content [Inhalt] becomes its formal principle and the negation of content altogether.”[12] Just att innehållet ständigt ger en impuls till att i formen motsäga det gäller i lika hög grad för Molloy, och är samtidigt ett bra exempel på hur den omdiskuterade frågan angående form och innehåll här fungerar som både konst och teori på samma gång i verkets transparens. Diskussionen om modernistiska 1900-talsromaner har i denna text genomgående handlat om verkens negativitet och hur denna fungerar i framställningen, om än i gradskillnader. Vill man se detta som något slags princip sätter följande resonemang huvudet på spiken: ”Art is not a replica any more than it is knowledge of an object […] On the contrary, art reaches toward reality, only to recoil at the actual touch of it.”[13]

---

[1] Med hänsyn till det andra nämnda sättet att involvera drömmar i en text, tycks det att gestalta en dröm, d.v.s. att försätta sig i drömmen och låta dess verkningar överföras i narrativets mekanik, som något ytterst svårt. Vad som är intressant med Kafka, något ofta poängterat av t.ex. Adorno, är den nyktra distans till texten som berättaren intar, vilket också nämns av Sheppard i hans studie om Der Schloss som något som skapar effekten av ett slags total frånvaro av berättaren. Detta står i viss konstrast till flera av de andra romanerna i kursen, vilka begagnar de karaktäristiska metaestetiska eller självrelaterade narrativen. Ett för mig tydligt kännetecken hos en dröm är ju det faktum att de är omedvetna och saknar all form av självreflexivt förstånd, omdöme, struktur etc., vilket innebär en svåröverkomlig paradox när det gäller att följa detta, kalla det bergsonska, flödet litterärt; om inte annat är detta som mest uppenbart i det skrivna språkets hinder för något slags genuint flöde av upplevelse så som de ter sig i drömmar. Kanske är det detta som försiggår i Ulysses, där Joyce gladeligen s.a.s. stannar vid språket. 

[2] I Ästhetische Theorie kan Adornos tankar om Kafka sammankopplas med drömmen på så vis att det i ett kapitalistiskt samhälle för dem med kritiska ögon sker ett slags inverterad dialektik, där Kafkas insekter och slott eller andra mer eller mindre fantastiska skildringar inte är blott en metafor eller allegori för verkligheten, utan i själva verket blir verkligheten. Eftersom verkligheten med denna syn på den redan är absurd eller falsk, en dröm, är Kafkas verk snarare ett slags realism, eller dubbelironi, om man så vill. Samhället, så som det i enlighet med detta skulle ha sett ut i Kafkas och Adornos ögon, var (är) på det vis det skildras i Der Schloss, med allt vad byråkrati och maktapparater innebär; med samma resonemang är insekten i Der Vervandlung mer än bara en ”poetisk” bild för antisemitism eller eventuellt för hur människan överlag i särskilda fall upplever sig själv. Realism är ett tämligen ”relativt” begrepp.

[3] Detta var också Musil intresserad av. Hos honom förekommer tankegången att ett jag inte är något fast, utan fungerar som något slags helt bestående av olika funktioner, ständigt flytande. Det är mycket p.g.a. detta som det i Der Mann ohne Eigenschaften finns en underliggande kritik av att fastställa personligheter. Moosbrugger kan läsas som en skildring av ett slags ”drömsk” figur.

[4] Friedrich Nietzsche, Tragedins födelse, s. 22 f.

[5] En diskussion om Nietzsches begreppspar blir i uppgiften överflödig, men det är värt att här nämna att Nietzsche också nämner att de båda på ett dialektiskt vis ”periodiskt försonas”. Med tanke på den kritik Nietzsche själv också senare riktade mot sin egen text, är det rimligt att det Nietzsche menar är rus och dröm på intet sätt är något hållbart, eftersom drömmar definitivt bär drag av rus. Därför är det också lätt att se att modernismen inte såg på dröm och konst på detta fixa vis; hos Proust kan de väl sägas på många sätt flyta samman.

[6] Maurice Blanchot, Faux Pas, s. 1-16.

[7] Robert Musil, Mannen utan egenskaper, s. 131.

[8] Det här är ändå inte helt självklart. T.ex. hade Kafka av mycket att döma mer gemensamt med Kierkegaard än med Nietzsche, vars temperament verkar avlägset från Kafkas typ av ”nykterhet”. Å andra sidan kanske idén är lättare att sammanföra med Becketts verk. Det verkar svårt att avgöra, men en evig återkomst av det samma kan uppfattas lika mycket som något positivt som något meningslöst, kanske särskilt beroende på vilken tid man talar om. Under första hälften av 1900-talet var det när allt kommer omkring säkert en uppfattning kopplad till det sistnämnda.

[9] Det är dock Becketts dramatik som genomgående används av Adorno för att illustrera hur hans teori i denna är satt i full verkan. Blotta titlarna I väntan på Godot, Spel och Slutspel säger mycket om det ovan diskuterade.

[10] Tvetydigheterna i denna text är avsiktliga vad gäller det mesta, och spelar ständigt med en läsare som inte ens denna för berättaren existerar, utan som mest är postulerad för att ”berättelsen” överhuvudtaget ska kunna vara för någon. Monolog, tanke, berättelse och skrift har hos Dostojevskij dessutom ett mycket tydlig självrelaterande och negerande inslag, och driver frågan om innehållets allvar långt.

[11] Dostojevskij, Anteckningar från källarhålet, s. 12. Jmf Ulrichs: ”Det spelar inte den ringaste roll i denna härva av krafter!” (Mannen utan egenskaper, s. 14.)

[12] Adorno, Aesthetic Theory, s. 325.

[13] Ibid., s. 366.

Litteratur och filosofi

Herakleitos för så många gäckande fragment om livet och världen har många av dem en gemensam nämnare, vilken är den att det är det dolda och beslöjade i tillvaron som är det väsentliga. Att den harmoni som sker bortom det uppenbara och det vetande är den riktiga harmonin innebär att vi aldrig så att säga kan gripa tag om den eller medvetet uppleva den. Endast då tanken och medvetandet om världen omkring oss är overksamt, i det att man blott lever i och med världen, snarare än vid sidan av den eller utanför den för att så söka greppa den, uppstår harmonin. För att inte helt och hållet fastna i denna prekära paradox, bör man se den som en endast – även den i sig – underliggande mekanism för hur det kreativa medvetandet verkar, och särskilt som en idé som, abstrakt som den må vara, på sitt vis kan illuminera det förfarande som tolkning och förståelse innebär, åtminstone om vi ska följa de tänkare som nedan ska behandlas.

  Walter Benjamin uttrycker detta som bäst och som vackrast, kanske just i och med hans egen litterära stil, men definitivt då han framhåller relevansen av det just fördolda och hemlighetsfulla i en adekvat förståelse; ”I grubbleriet över livet möter han [Goethe] en ångest över des makt och omfattning, i försöken att omfamna det erfar han ångesten över att det flyr.” Här sätter han Benjamin fingret på vad jag menar fördelaktigt kan ledas tillbaka till Herakleitos tankegång. Benjamin, liksom flera av de andra tänkare som ägnat ingående tankar åt förståelse av konst, tycks vara överens om vad man kan sammanfatta som uppfattningen om att det som är är underordnat det som inte är – här är särskilt Blanchot framtonande och tydlig, medan Philippe drar idén till sin sofistikerade extrem. Sanningen i konstverket är icke desto mindre enligt filosoferna som ägnar sig åt förståelsens och tolkningens förfaranden, vad man ofrånkomligen strävar efter, men också här kan skönjas en viss enighet om att det inte är fråga om att uppnå sanningen, i den mening ovan kontemplerad. Att gripa tag i sanningen är vad som upphäver den, och då inte i den försonliga meningen Hegel tänkte sig upphävelse (Aufhebung). Vi kan antyda vad Benjamin tillsammans med andra däremot vill ”uppnå” i en mindre absolut mening, nämligen ett sken av sanningen; att ständigt endast närma sig sanningen låter tolkning och förståelse vara en kontinuerlig och flytande process snarare än ett avslutat mål, och som Blanchot menar är det just på grund av att litteratur är en försvinnande företeelse som vi så gärna eftersträvar den. Skenet, eller slöjan, är på sådant vis att föredra framför tinget-i-sig eller det som skulle dväljas i det beslöjade, särskilt som sådana ”egentliga” ”upptäckter” endast är vad Adorno skulle kalla ”vetandets fantasmer”. Denna tankegång kan synas i såväl hermeneutik som i dekonstruktion och fenomenologi, och den existentiella utformningen av den sistnämnda var särskilt Heideggers bidrag till tolkning av konst och litteratur, men den som kanske än mer framstår som central för filosofin – eller, om man tillåts kalla den så, vetenskapen – om tolkning och förståelse är Heideggers lärling Gadamer, som liksom den förres avvikande från sin lärare Husserl eggades av Heideggers existentiella sätt att se på förståelse, men tog tanken till nya horisonter.

  Just horisonter är också ett av många nyckelbegrepp för Gadamer och hans filosofiska hermeneutik, som i stor utsträckning arbetar med tidens relevans för förståelse av konstverk, i det att historien är en ständigt närvarande drivkraft och bakomliggande bestämningsfaktor för hur vi ser på konst och litteratur; den är den i tiden verkande faktorn för hur vi emottar och bedömer konsten, vilket ska förstås som att historia inte endast är ett stycke dött stoff med vilket vi objektivt kan arbeta, om vilken vi naivt och i likhet med naturforskaren kan låta vårt omdöme uttömma dess sanningsinnehåll. Gadamer vill med exempel på Diltheys och Schleiermachers – ehuru båda insiktsfulla i psykologins och humanvetenskapernas annorlunda och mer öppna förfaringssätt – i jämförelse mer positivistiska inställning till förståelse visa hur metoder som på något sätt anses som utanför eller vid sidan av historiens genomsyrande fluktuerande är problematiska. Man bör kanske på ett sätt tillerkänna sådana tänkare som Dilthey en viss legitimitet i hans inställning, då historiskt – här i en allmän, ”oreflexiv” mening – vetenskapens överlag stora landvinningar tilldrog sig allt fler sysselsättningar att på samma sätt nå visshet om inte bara omvärlden utan även livsvärlden, för att tala med Husserl. Men hos Gadamer, följande Heidegger, kan vi inte ställa oss vid sidan om varken oss själva eller den historia vi befinner oss i, då vi så att säga är kastade i den; vi flyter ständigt med i verkningshistoriens stadiga ström som utspritt bråte i floden, och illusionen om att stranda bör sålunda ses som just innebörden av att stranda, kort och gott som något icke önskvärt, trots den existentiella invändningen mot ett oupphörlig – och i sanning paradoxalt fast – flytande.

  Torrare och mer jordnära formulerat handlar det om att göra sig själv medveten om sin plats i en samtidens situation och de gällande fördomar en sådan nödvändigtvis ger upphov till, snarare än att envist försöka suspendera dessa fördomar. Tvärtom ska dessa erkännas som den determinerande faktorn för hur samtida konstverk förstås, och på sätt och vis kan man, för att göra denna något insnärjande tankegång mer tydlig, hårdraget förstå Gadamer själv som att det i och med den problematiska situationen inte på ett adekvat sätt är möjligt att ta till sig samtidens verk; de flyter med i strömmen tillsammans med oss själva, och endast en tillbakablick på dessa verk ger oss en ny bild – vi behöver distans till dem. Men som tidigare påpekades så innebär inte denna distans för Gadamer en möjlighet att objektivera de konstverk som den illuminerar, och ännu mindre en möjlighet att gripa tag efter den med ökad skärpa synliggjorda traditionen, d.v.s. att överbrygga eller frånkänna det tydliga avståndet, även om just detta är lockande (likt naturforskaren som ser avståndet mellan det döda behandlade tinget och sig själv, som därför oproblematiskt behandlar den utifrån en given metod och beslutar om dess väsen en gång för alla – som ser sin aktivitet som objektiv men som i själva verket missar sin egen med tinget sammansmälta delaktighet.) Gadamer vill tvärtom framhäva avståndet mellan tolkaren och det historiska verket som ska tolkas, för att så sätt understryka den dialektik som överhuvudtaget tillåter en att förstå något på ett riktigt sätt. Till skillnad från Schleiermacher som hade tilltro till en teologisk förståelse, i vilken en stöttesten var den s.k. divinatoriska akt som möjliggjorde en förståelse av författaren som övergick dennes egen självförståelse (även om Szondi menar att denna författarintention inte var vad Schleiermacher avsåg med förståelse), ska tolkning av konstverket enligt Gadamer inte vara ett förfarande i vilket man övervinner, approprierar, annekterar, förvandlar eller förverkligar verket i fråga. Återigen har detta att göra med det man med Blanchot ska förstå som nödvändighet att tillåta en oavslutadhet, en ständigt förnyande möjlighet till förståelse av – eller sanning i – verket. Den cirkel det ofta är tal om inom hermeneutiken ska därför enligt Gadamer ses som produktiv snarare än reproduktiv, då det senare ordet uppfattas som ett slags återskapande eller ett mimesis som istället låser förståelse, eller som enbart imiterar eller kopierar verket i sig. Här pågår hos Gadamer en av hans mer abstrakta diskussioner, gällande den huruvida cirkeln ska ses som objektiv eller inte, vilket han menar att den inte ska, och man kan här undra vilket slags magiskt ”ting” denna cirkel är – hur kan man överhuvudtaget föreställa sig en faktisk cirkel mellan t.ex. läsare och litterärt verk? I själva verket är det dock fråga om Gadamers sätt att söka förklara förhållandet mellan konstverk och uttydare, och den mening som däremellan skapas. Det väsentliga är att erkänna dialektiken mellan den ena och andra parten i denna relation, och det spel som i sanning dialektik innebär. Det innebär således att undvika just överbrygganden och förverkliganden i den mening att den hermeneutiska cirkeln slutes, och för Gadamer ska ändå i slutändan denna, spelet, dialektiken, faktiskt ses som i någon mening i-sig-självt, vad Gadamer skulle se som inte något objektivt, utan som det ontologiska faktum som förståelse innebär. Han menar sig, ofta i bemötande av kritik av hans hermeneutik, inte framlägga någon hermeneutikens metod, utan understryker att det han beskriver snarare är det som faktiskt försiggår i tolkning av konstverk. Det är här Heideggers influens gör sig hörd, i det existentiella, eller mer korrekt det existentialistiska tillgripandet av en verklighet i sig, och även om det märkligt nog finns få eller inga samtal alls mellan Gadamer och Adorno, så skulle det vara här den senare skulle bryta in. Gadamers förtrogenhet med dialektiken och Hegel framstår stundvis lika stor som Adornos, men var deras tankegång skulle skilja sig åt skulle ändå vara i det Adorno menar är existentialismens ontologiska behov.

  Adornos anknytning till Gadamer innebär på det hela taget fler gemensamma nämnare än åtskillnader. Det enda nämnandet av varandra sinsemellan jag själv kommit över är samtidigt ett viktigt. Gadamer hänvisar i efterordet av Wahrheit und Methode till Adornos uppfattning om att det finns en affinitet mellan det poetiska (”lyrical”) och spekulativt-dialektiska uttalandet, och är här ense med honom,  och förmodligen tänker han här på Adornos tankar om Hölderlin. Adornos estetiska filosofi får sin litterära och förståelsekoncentrerade relevans i dessa till stor del i avståndstagandet till Heideggers syn på skalden. En allmän uppfattning är att Heidegger just med hjälp av litterär tolkning är den som gav Hölderlin en viss aura, i det att hans kommentarer och ingående analyser av Hölderlins dikter ingöt dessa med hans varafilosofis världsuppfattning. I denna kan språket sägas utgöra en viktig del, i Heideggers tendens att spåra ursprungliga essenser eller väsen, i någon mån att hitta sanningen i ett ords ”egentliga” innebörd, vilket förklarar Adornos benämnande av denna tendens som ”Jargon der Eigentlichkeit”. I sitt ”klargörande” av Hölderlins Wie wenn am Feiertage kan detta märkas i den betydelse Heidegger ger ordet ”Natur”, ett ord som brukas endast en gång i dikten, men som Heidegger talar om som bärande på en essens; the ”concealed truth of the primordial fundamental word”, som det grekiska namnet för natur innebär. Heidegger hävdar att Hölderlin aldrig insåg den ”kraft” som låg i detta ord, men att han med detta ord vill återuppliva en upplevelse från det svunna antika Grekland. Vad gäller diktkommentar i allmänhet, är Heideggers tillvägagångssätt inte särskilt märkligt eller avvikande; det handlar ju om att försöka penetrera orden verstrad för versrad, strof för strof, för att på så vis om inte uttömma en mening, för att behålla Gadamers synsätt, så att åtminstone reflexivt tolka dessa med hjälp av ens egen situation och ens egna fördomar. Det är emellertid just detta som är det problematiska vad gäller Adorno kontra Heidegger: hos Heidegger tycks det på en gång vara fråga om både uttömmande och påtvingande. Frågan är vad som är problemet här. Är det inte detta, i stort sett, som Gadamer menar att förståelse handlar om? Förvisso. Men i Adornos polemik mot Heidegger gäller det vad som ovan nämndes angående diktens sägande som ett likställt med Hegels dialektik. Som Adorno säger, är det som sagt inga större konstigheter i att Heidegger lagt en så tydligt fokus på Hölderlins diktning, då båda har som gemensam nämnare det filhellenska. Men i anslutning till ovan nämnda tankegång om litteraturen som en verksamhet som har mer att göra med vad som inte sägs än med vad som sägs, begår Heidegger enligt Adorno misstaget att extrapolera saken ur vad som av Hölderlin förtigs. Häri uppstår sålunda en mer otvetydig idealism som ”påbördas” en dikt, som istället bör behandlas utifrån dess eget sägande och dess egen form. Adorno är övertygad om den fördel Heidegger ger Parmenides’ orörliga vara i sina kommentarer, framför det spekulativa och rörliga dialektiska tillblivandet (även om Adorno sällan ägnar Herakleitos någon större uppmärksamhet, säkerligen i enlighet med sin ideologikritik), och att Hölderlin faktiskt skrev i större enlighet med det senare. Det hela bottnar i ideologiproblematik, och som synnerligen konsekvent kritiker av all form av stelnat eller falskt medvetande, d.v.s. av ideologi, är det en sådan Adornos litteraturkritik är präglad av. Det hyllande och heroiserande som pågår i Heideggers ”klargörande” kommentarer är för all del förståeligt nog sett som sådant i och med hans stigmatiserade nationalsocialistiska bakgrund. Att Adorno ser en samstämmighet mellan Hölderlins diktande och den dialektiska tankegången är dessutom föga förvånande med tanke på diktarens relation till Hegel och bägges i någon mening återupplivande av Herakleitos. Frågan är om man så lätt i universalistisk anda såsom Adorno men särskilt Gadamer kan påtvinga allt diktande karaktären av dialektiskt spel utan att just avtäcka deras hemligheter, som det ju gäller att bevara.

  Frågan är svår och alltför komplicerad, om det handlar om att snärja in sig själv i ett slags övermått av genomreflexion, vad gäller att uttolka tolkarna av hur tolkning går till – vad Adorno egentligen vill säga är till skillnad från Gadamer ibland mödosamt att komma åt. Att ”påbörda” en text med ens egna fördomar och särskilt ens egna intellektuella medel i en tolkning och en förståelse av den, vilka än dessa må vara – existentiella, fenomenologiska eller hermeneutiska – torde vara rimligare som något som faktiskt görs i förståelsen, i enighet med Gadamer, än att försöka visa på vad en dikt i sig gör, vad den består av, dess hemlighet. Hemligheten skulle i detta fall inte vara annat än den Gadamer erbjuder oss att ta del av, d.v.s. att allting är ett ofrånkomligt och innerst inne önskvärt spel. Detta förutsatt att en dikts hemlighet kan handla om detta. Dessvärre lutar det kanske i slutändan åt – om ett suspenderande av åtminstone mina egna fördomar ska erkännas som omöjligt – att det beslöjade handlar om något annat vad gäller själva konstverket, åtminstone det poetiska. Den psykologiskt färgade filosofin Gadamer erbjuder blir här t.o.m. den otillräcklig, och i sammanhanget tycks Adornos tankegång, sedd som vägvisare eller ”metod”, närmast göra våld på diktverket. Om det nu alls är ett lämpligt ord här. Benjamin är på ett sätt övertygande när han vackert uttrycker saken på följande sätt: ”Anta att man lär känna en människa som är vacker och tilldragande, men sluten i sig själv därför att hon bär på en hemlighet. Det vore förkastligt att vilja tränga henne inpå livet.” Vad han däremot ser som fruktbart är att så att säga på omvägar förklara det gåtfulla hos ett konstverk, ehuru ”förklara” används med viss försiktighet. Filosofin som redskap i bemödandet att komma åt hemligheten hos verket är onekligen produktivt och i sig kreativt, för som Benjamin menar är dikt- och konstverk sannerligen syskon, med allt vad ett syskonskap innebär, särskilt avseende likhet och olikhet. Men när han samtidigt ger skenet en viktig roll hos konsten bör man fråga sig om inte filosofin, i dess ändå så starka vilja att förklara, riskerar ödelägga konstverket, hur lite det än är tankens intention. Vad hamnar man till slut i om inte ett dilemma, då man på samma gång som man vill bedyra en dikts omedelbara eller oförmedlade skönhet vill förklara dess hemlighet. Man kan dock inte annat än acceptera detta kanske inte som ett dilemma utan som det produktiva spelet, och är man med i leken får man leken tåla. Slöjan och hemligheten lockar till förståelse, men kanske bör man hålla fingrarna i styr när man ger sig i kast med den. 

Med ett skarpt kontrasterande till Heideggers sätt att läsa Hölderlin, åtminstone så som Adorno i sin tur läser Heideggers kommentarer om diktaren, d.v.s. som ett idealiserande och heroiserande av diktare och innehåll som många gånger inte ens står att finna i dikten, så vore Kittlers radikala omvärdering av litteratur en intressant aspekt ur vilken man kan närma sig den hyllade poeten. ”Att ställa frågan så innebär att man träder ut ur det tolkningarnas oändliga spel som av hävd sysselsatt litteraturvetare”, heter det i förordet till den svenska översättningen av Kittlers Maskinskrifter. Möjligheten det här är fråga om, den ”att läsa vad som faktiskt står i dikten”, förefaller med hänsyn till tidigare teoretiker som inte bara märklig utan näst intill omöjlig. Här ställs man återigen inför den uppgift som berördes gällande Gadamer, vilken säger att man kan ställa sig vid sidan om eller utanför, för att låta sin blick falla på texten i sig och vad den egentligen säger. Det tycks, om man förstår Kittler rätt, som om det här är fråga om motsatsen till vad som inte är, vad man med Philippe kan kalla ”wanting-not-to-say” – även om frågan kvarstår huruvida det är dikten som vill åt det som inte är eller om det är tolkaren som vill det – och istället bör man ägna sig åt själva orden i dikten, i dess materialitet. Det är för Kittler förvisso fråga om mer än ett tomt stirrande på arket dikten är tryckt på; för honom är det genealogiska i en nitzscheansk anda det som skulle lyckas omvärdera sådana värden litteraturvetare ofta belägger texter med i en hermeneutisk tradition. Det är fråga om en syn på olika diskurser eller intellektuella aktiviteter överlag, som är anknuten till just Nietzsches men också Focaults sätt att så att säga ”se igenom” konstruktioner och metanarrativ, skapade av mer idealistiska och förhärligande diskurser, mycket för att visa på maktbehov som en underliggande mekanism. Denna inställning påminner om postmodernismens diskussioner, men dessa tenderar att falla på sina egna argument om metanarrativ, åtminstone så som t.ex. Baudrillard och Lyotard talar om det förflutna. Problemet blir här tydligt, och Gadamers teori påtränger sig återigen som frågan om huruvida man någonsin kan undvika detta problem, det om möjligheten eller omöjligheten att ställa sig utanför och blicka bortom vad det än nu är man vill ta sig ur. Visserligen är fokus på medier och information, vilken Kittler har gemensamt med Virilio, en något annorlunda synvinkel än den som nämnda postmodernister använt sig av, men är det inte, hur man än anstränger sig, fortfarande just en synvinkel ingående i hermeneutikens cirkel? Eller har Gadamers anspråk på dennas universalitet lyckats snärja in en i just den cirkeln på så vis att man inte förmår stiga ut ur den, och se just det Kittler avser? Är Herakleitos tanke om att det finns en starkare harmoni bortom det man kan uppfatta, precis som det kantianska tinget-i-sig, enbart en mental låsning det ändå finns en nyckel till?

  Det är faktiskt möjligt att våga sig på ett entydigt svar här, för att undvika denna i längden något tradiga fram-och-tillbaka-tanke. Kittler nämner i Maskinskrifter Gadamers hermeneutik och poängterar sin åsikt om denna som ”en kortslutning”, ”en självuppfyllande cirkel”. Det märkliga i detta är delvis det att dialektiken som den ställs av Adorno gentemot traditionell logik, har som uppgift att undandra sig just tautologier. Kanhända finns den skillnad som tidigare söktes mellan Adorno och Gadamer i detta, att den senare i egenskap av hermeneutiker och inte negativ dialektiker i slutändan hamnar i ett liknande läge som det ”A=A”-formeln innebär, åtminstone om vi behåller Kittlers tankegång. Men det intressanta i sammanhanget går att finna på samma sida i Kittlers bok, där han citerar Gadamers heideggerska ”’Vara som kan förstås är språk’”. Det svar jag avser finns här, är det att precis som Gadamer inser, men omformulerat, så finns det stört ingenting alls förutom, eller utan, just språk. Språket är lika med Vara, värld, liv, tanke eller vad man nu vill sätta för ord på det. Utan språk skulle man mindre absolut åtminstone kunna hävda att det inte med ord kan tänkas eller uttalas, skrivas eller läsas – utan språk finns det helt enkelt ingen förståelse. Likt Husserls försök att hitta något slags rena förnimmelser bortom språkets konnotationer, är ett försök att ta sig bortom språk en fullkomlig omöjlighet; man kan med säkerhet säga att det i alla händelser är en omöjlighet att beskriva en sådan situation, även om man skulle kunna uppleva den. Uppleva kan måhända djur som saknar självmedvetande, men just p.g.a. denna avsaknad kan den inte visas. Det måste handla om något slags hallucinatoriskt rus om denna upplevelse ska infinna sig hos en människa, som i försöket att beskriva den dock återigen hamnar i den cirkel det är tal om.

  Så vad Kittler menar är att det ska gå att ta sig ur denna härva med hjälp av att man vänder sig till materialiteten och medialiteten hos de studerade texterna, tillsammans med ett historiserande som beskriver texters betingelser och deras möjlighet att förmedla sin information. Men ska man jämföra detta genealogiska försök med Nietzsches metod att uppluckra moraliska värden genom att påvisa hur dessa härstammar ur ”slavrasen” o.s.v., bör man visserligen se en brist i en sådan jämförelse, då Nietzsches projekt ändå handlade om att omvärdera värden med hjälp av nya värden, härledda ur historien med hjälp av – man kommer inte ifrån det – ett visst mått av tolkande. Kittler talar när allt kommer omkring om mer säkra historiska belägg för informationens utveckling. Invändningen är dock hur meningsfullt detta kan bli i läsning av en dikt av Hölderlin? Kittler är tydlig med det hela när han som Horace Engdahl menar att litteraturvetenskap handlar om diskurser om diskurser, eller om böcker om böcker, vilket i slutändan innebär ren databearbetning. Informationens möjlighet och dess relevans för romantisk poesi kan emellertid på ett sätt inses om man vänder sig till frågan om reception. För att envist behålla den dialektiska tankegången – hur tar man sig ur den när väl Hegel och Adorno en gång inverkat på en? – är det här ändå fråga om dialektiken mellan diktaren och läsaren, och läskunnigheten hos den presumtiva publiken var utan konstigheter långt mindre än den är idag. Den viktorianska eran innebar i England inte minst tryckeriets implikationer för litteraturen och dess mottagande, vilket betyder att det innan dess inte fanns en större mängd olikartad bedömning av litteratur, då färre kunde ta den till sig. Detta handlar också om det slags aura som t.ex. Benjamin talar om i Konstverket i reproduktionsåldern, vilket kan förstås som den i historiskt retrospektiv nostalgin eller sentimentaliteten denna aura uppstår ur, i det att konstverk förr fanns i endast ett eller – vad gäller litteratur – ett fåtal exemplar. Med snävare kretsar och färre verk kunde detta bidra till något kultiskt över en diktare. Men Kittler menar ju att det är ett självlurendrejeri att på något vis ondgöra sig över tekniken, som är så vanligt i vår tidsålder, eftersom det är denna i sig som format oss. På så vis är också Kittlers teori intressant, men är samtidigt en inte olik Gadamers verkningshistoria, vilket i slutändan ska förstås som att det även här handlar om att förståelsens cirkelrörelse inte går att ta sig ut ur.

  Vill man förstå Kittler och applicera hans tankegång på Hölderlins diktning i sig, ska man däremot låta det han säger bestå: det är en databehandling som i grund och botten säger något om något, specifikt en diskurs om en annan diskurs. Detta är, för att bli konkret i tillämpandet, också högst lämpligt vad gäller Hölderlin. Vad säger faktiskt en dikt som Wie wenn am Feiertag? Den talar som så ofta annars hos Hölderlin om möjligheten att återuppväcka gudar och heraklitiskt fördolda betydelser, som Heidegger alltså med rätta är inne på, men Hölderlin vill kanske inte nödvändigtvis väcka till liv dessa hemligheter i sig, då detta helt enkelt inte existerar bortom språk eller diskurs; det handlar snarare om de dikter som redan talar om gudar – det är dessa Hölderlin vill väcka till liv, eftersom det är dessa han har i åtanke. Det filhellenska hos Hölderlin kommer sig av hans läsning av de grekiska diktarna. I egenskap av metapoesi bör detta kanske t.o.m. uppfattas som något uppenbart: ”Så den gemensamma andens tankar stilla når fram till diktarens hjärta”. Det är sannerligen här fråga om diktande om diktande, och det är diktarens gåva att han förstår diktarna, snarare än de gudar det diktas om.

  Man måste till slut fråga sig om Adornos kritik av Heidegger är befogad, när man tittar på den senares kommentarer om Hölderlin. Uppehåller sig inte också Heideggers tankar ofta vid språkets möjligheter, och är dessa inte vad diktande i grund och botten handlar om? Kan man utan problem påstå att Kittler till skillnad från Gadamer tar sig ur hermeneutikens omnipotens, oavsett om man kallar det för information eller förståelse?  

Frågan om språkets absoluta nödvändighet för framställning av någonting överhuvudtaget är på en gång en trivialitet och en fråga man kan ägna ändlösa diskussioner åt. Philippes diskussion om relationen mellan litteratur och filosofi har relevans för denna problematik, men i den text där han försöker reda ut detta, The unrepresentable, är det tveksamt om man vågar kalla den filosofiska frågan för trivial. De två centrala referenspunkter i texten som är menade att belysa diskussionen är Nietzsches och Hegels filosofi, och att diskutera framförallt den senare ingående utan att vända sig mot dialektisk logik, på ett vis som t.ex. Bertrand Russell eller andra i hans positivistiska anda gör, är ingalunda meningslöst. Däremot är det utan några fasta hållpunkter i form av en extern, främmande text risk för att förlora sig i det spel dialektiken innebär, och i Philippes nämnda text tenderar detta vara fallet. Bandet mellan filosofi och litteratur är på ett sätt mer givande om man behandlar litteraturen som ett objekt som ska avtäckas med hjälp av tanken om en växelverkan mellan tes och antites, och så att säga rikta tankekraften mot objektet, på så vis som Adorno i sina bättre stunder arbetar, t.ex. i Noten zur Literatur. (Adorno vidhåller, som diskuterades ovan, att man inte ska påtvinga ett verk tankar som inte är dess egna, men när man förstår något annat förstår man egentligen sig själv, som Gadamer menar, och således projicerar man, snarare än påtvingar.) Hos Philippe blir det stundtals fråga om att förlora sig i den dialektiska excessen som uppstår utan detta externa objekt. Det är ingalunda meningen att påstå att frågorna Philippe ställer är överflödiga eller utan grund i innehållsliga frågor; problemet med romantikens självförståelse och förhållandet mellan etiskt och estetiskt i romanens gryningsdagar har i dialektiken en potential att förstås på ett bättre sätt. Och utöver den ibland stagnerande tanken att litteratur och filosofi är liktydiga, att filosofi är fiktion och vice versa, finns det väsentliga hos Philippe i det som handlar om det täckta och det avtäckta, om den slöjan jag själv var inne på i den första uppgiften. Det är ju som sagt också detta som blir så intressant i Benjamins text om Goethe, och Philippes diskussion utforskar på många sätt samma problematik, särskilt vad gäller just det etiska och estetiska i äktenskapet och de roller som instiftas i detta. Detta är för att ge Philippe rätt ett högst klargörande sätt att med dialektiska medel belysa hur det hegelianska tänkandet inte alls bara är en snubblande intellektualism, utan med hjälp av äktenskapets problematik öppnar sig förståendet av Schlegels roman Lucinde på ett mycket givande sätt. Det etiska förstås genom det estetiska hos Philippe på ett sätt som ändå sätter fingret på spelet, och Derrida kan också tydligt skönjas i Philippes text – den bygger ju också uttryckligen till stor del på dennas teorier – i det att Hegels så ofta kritiserade upphävande får ge vika för vikten av skillnader, av Differance. Det estetiska i sammanhanget bygger på uråldriga uppfattningar om kvinnans roll, vilken är den estetiska, kontra mannens etiska position, och den litteraturvetenskapliga problemformuleringen gäller uppfattningen om Lucindes skandalösa prägel, i det av dessa positioner på något vis uppluckras. Den estetiskt-filosofiska relevansen gäller den slöja det är meningen att kvinnan som representanten för det estetiska i sig måste bära, och att avtäcka kvinnan, eller som Benjamin säger, att ”tränga henne inpå livet”, rubbar vad gäller äktenskapet positionerna.

  På det stora hela handlar Philippes text om det återkommande gällande täckt/avtäckt, som jag menar kan sägas vara vad de hermeneutiska, dekonstruktiva och fenomenologiska perspektiven har gemensamt. Blanchot ger hela litteraturen som sådan denna prägel, den om spelet mellan vara och icke-vara, att säga och att inte säga, om möjligheter som sådana, vilka vill man envisas med att behålla som sådana. Litteraturen strävar, men den uppnår inte och vill heller inte göra det, och det är ändå i detta man kan inse den viktiga skaparkraften det handlar om. Robert Musil insåg denna skaparkraft som ligger i det möjliga och flytande i Der Mann ohne Eigenschaften, i idén om verklighetssinne och möjlighetssinne; poesi kan ge ett otal exempel på detta tema, t.ex. Robert Brownings dikt Abt Vogler som behandlar hur harmoni endast är temporär; Michael Endes vackra roman Die undendliche Geschichte är ett ypperligt sätt att framställa metalitteratur, även om förhållandet mellan Varat och Intet här behandlas på ett annorlunda och kanske mer naivt sätt än existentialistisk tankegång om viljan till Intet, så som den kan märkas hos Heidegger. I Philippes andra text om poesi som upplevelse är detta centralt, och också han frågar sig om det är möjligt att undandra sig språket, särskilt det samtida som det i samtalet med Gadamer påtränger sig oss i form av ofrånkomliga fördomar. I denna text gällande Celans diktande sätter Philippe verkligen huvudet på spiken, när han frågar om upplevelsens sanna natur, helt i enlighet med Herakleitos: ”it asks if, being singular, experience can be written, or if from the moment of writing its very singularity is not lost and borne away in one way or another, at origin or en route to destination, by the very fact of language.” Intet beskrivs här som, om möjligt att uppleva, yrsel eller galenskap. Hölderlin fick tydligen uppleva något liknande, och Nietzsches avslutande vansinne torde sannolikt ha berott på hans strävan jenseit, bortom, inte bara gott och ont, utan kanske bortom all form av icke-singulär vara, och det är sålunda inte förvånande att Nietzsche fungerat som en slags litteraturens filosofiska frände. Själv undrar jag dessutom om det verkligen stämmer att Heidegger hamnade i ideologisk eller tautologisk Vara snarare än lät denna slags tillblivelse vara riktmärket; Gadamer menar att Heidegger ofta missförstås i uppfattningen om det temporära och det fasta, och Sein und Zeit verkar också tala mer om en tillblivelse än om ett gripbart Vara, när man läser Heideggers uppfattning om möjligheter. Att däremot vilja säga inget, och försöka uppleva det, som Philippe är inne på, torde vända tillbaka mot sig självt, på så sätt att Intet, Ingenting, endast kan vara ingenting så länge man tillåter det. Det kan förefalla som ett hopplöst projekt – precis som diskussionen går – att i slutändan skilja på dessa termer. Men det är än en gång skillnad på språk och upplevelse, på medvetet och omedvetet, och det kanske är lättare att uttrycka sig mer i enlighet med Blanchot och även genom Herakleitos kortare fragment än genom Heideggers problematiska språk. Man lockas att säga det onämnbara; det är som en gudom vars namn man måste låta bli osagt för att kraften ska verka, och uttalar man namnet, det som i sanning är gudomens rätta namn, så upphävs ständigt kraften. Detta spel är vad litterärt skapande ofta handlar om, och avslutat kan det inte bli, utan ska behållas som ett slags oändlig historia; att uppleva denna litteratur är ändå möjligt om man lyckas behålla någon distans till det, och låta den tala mer som illusion, som sken.

Filosofiska smulor II

What is truth? Language is truth, because language creates thruth.

Language speaks.

Frågor enbart, inga svar. Pga språket! Språket ger svar, inte något annat. Vi själva i slutändan. Ergo, det finns inga svar på något alls utom dem vi approprierar till frågorna. Men stannar man kvar i frågan så är man på sätt och vis konsistent, Heidegger pratar om detta. Var?

Gadamer ska användas primärt och som en princip på så sätt att min tolkning och analys av MuE får sitt berättigande i hans teorier, vilka självklart i sig ändå också ska granskas i tillämpningsavseende.Men hans inställning till hermeneutiken och vad den innebär för "tilläpning" - det är i grund och botten ett ontologiskt-existentiellt "faktum" - kan komma att kasta ljus på mitt val av studie och ytterligare legitimera det, i det att filosofi finns närvarande i litteraturstudiet till en så hög grad, att dess syskonskap gärna kan antydas. I slutändan bidrar också detta till att jag inte ideologiskt sluter mig till någon kontroversiell litteraturvetenskaplig "metod", utan visar på vikten att "Undandra" sig en sådan. Thus, jag gör inga anspråk på sanning genom att göra anspråk på att inte göra anspråk på sanning.

Husserls PHENOMENOLOGY måste redas ut!!! Vad är fenomenologi? Och hur skiljer sig innebörden åt mellan Husserl, Hegel, Heidegger m.fl. Viktigt för VoManalysen. Vidare vad innebär Transcendental på samma sätt?

Ironi som problem vid exposition av MuE

Kierkegaards stages och FS ND och DoE - sistnämnda som andra polen i positivismdisk.

Kierkegaards ironi - låna?

Husserls vs Heideggers Fenomenologi - Utrett natten till den 20/5:

Vidare, ytterligare stärkt insikt om språkets signifikans överhuvud. Det började med språket, då det födde självmedvetandet, vilket i sin tur objektifierade subjektet. Tanken på något objektivt i motsats till något subjektivt föddes alltså däri, från att enbart ha varit en enad sinnesförnimmelse som riktade sig omedvetet mot världen. Det är detta Hegel pratar om ang andens rörelse historiskt (reversal etc). Vad Husserl härmed försöker uppnå är det ursprungliga sinnesförhållandet med omvärlden, ett som ska vara fritt från omdöme, fördomar, värderingar etc. Detta är i det närmaste asburt, eftersom så fort språk hade separerat individen, genom självmedvetande, i subjekt och objekt - då jaget plötsligt hade fötts - så kan omöjligen en sinnesförnimmelse, en uppfattning om ting och vara, ske utan dessa jagets självmedvetandes följder, som är värderande på alla sätt och vis. Psykopatologi föds härmed också. ----I kontrast till detta förstår Heideggers fenomenologi att uppfattningar alltid föregås av varats varandes medvetenhet, vilket är anledningen till att han anser att just det är det som ska uppfattas, det som fenomenologin ska beskriva, varat, både i varande och i ting. Därmed kommer ingen naiv förljugenhet uppstå.

Husserls anspråk på sin fenomenologi som STRÄNG vetenskap skulle vara rimlig, om hans premisser faktiskt var realistiska, vilket de inte är. Att undandra sig människans vara (självmedvetandets konsekvenser) är något som iom språkets existens, det faktum att vi lever I språket, GENOM språket, aldrig kommer att vara möjligt.

Härav kan dock tilläggas att DET SKULLE KUNNA vara möjligt (Musil) om vi inte hade språk och självmedvetande, då situationen i detta fall skulle vara förnimmelser som är PURE, PURE perception, PURE conciousness, då de endast skulle innehålla det blotta förnimmandet och uppfattningen. Denna konjunktiv är förstås fullkomligt löjlig, eftersom att beskriva något sådant förutsätter just språk, vilket stjälper hela realiseringen. Det är här Husserl missar kärnan i problemet: språket självt har redan rubbat möjligheten till RENT BESKRIVANDE, eftersom språket självt bär på alla implicita och explicita, konnotativa och denotativa värderingar etc.

Det är detta som hör ihop med Harmony Occurs When Not Trying To Create Harmony - det är ett onåbart ontologiskt faktum, så att säga -, precis som analogt Objektivitet Sker När En Inte Är Ute Efter Objektivitet.--- tänk till extra här ang vissa inkonsekvenser och brister --- Fenomenet (Unity, Objectivity etc) kan endast finnas bortom vårat medvetande, eftersom med ens vi letar efter det eller jagar det eller tänker det, så annihileras fenomenet, iom språkets projicerande, medvetandets konstruktion etc. Jmf med Tinget-I-Sig.

DETTA ÄR VAD KANT MENAR MED TINGET-I-SIG. Därför är transcendens dessutom inget som ökar objektivitet, utan tvärtom explicit förser tinget och varat med subjektets egenskaper.Vidare gör ovanstående förståeligt det faktum att Husserl och andra (Dilthey?) motsade Psykologism, eftersom det enligt dem var det yttersta "subjektiva misstaget" som försvårade all objektiv förståelse/beskrivning. Och på detta svarar förstås då Gadamer att det är just detta vi ska omfamna. Jmf Heideggers cirkel och logisk positivisms syn på densamma.

Ulrichs projekt att "leva en naturvetenskap", överföra matematikens (läs dialektikens) "lagar" på livet (jmf idag tar någon fram en måttstock och säger: nå, låt oss mäta!) en ironi eller dubbelironi från Musils sida ang modernitetens vetenskapliga framsteg. Ambivalens. Se också del 4 ang Kärlekens vetenskap. Det är som att Ulrich till slut måste omfamna vetenskapen som han ställer sig splittrad till, och t.o.m överföra den på LIVET (jmf Husserl, Life), vilket också är helt i sin ordning i ett absurt samhälle. Omfamna det absurda. Övergår detta i mysticism eller vänder han sig IFRÅN vetenskapen pga detta absurda, till mysticism?

Fil Rum I

Medvetandets strukturer (läs blad, hjärnans form), ang. Kant och dörrar. Ramar.

Anders: orinligt med helt filosofisk analys - förespråkar Ironins närvaro. Mot Zeitgeist och Bourgoisien.

Ironin sedan riktad mot moderna människans större tendens till möjlighetssinne, mot rädslan för den.

Sinnesjukdom. M farligt. Utopi. Ironi om Utopi? Per.

Musil: Skogen - svävande begrepp vs träden. - Mannen med V ser inte reven vs möjlighetssinnet med

verklighetsportion - en opraktisk man förblir han, och opålitlig och oberäknelig. Per: sekelskiftets svärmare och fantaster - brytningstid - oskyldiga svärmare men också farliga svärmare

för krig som reningsprocess, rasism,  ---> WWII. "Ett överdoserat Msinne farligt".

Dialektik mellan v o M - Paradigmskiften - se Gilj o Grimen - historia - vetenskapens rörelse.M - flera olika synvinklar svårt att förenas med ideologiker. /Tjejen.

Anders: Musil är en fin skeptiker. Tänka BÅDE pos o neg med M. Per: att den leder mot kriget som ett facit för hur svärmarna orsakade dåligheter.Anders: PA - Enande idé. idealistisk bråte.

Per: moderniteten huvudtemat för romanen. Anders: skeptisk vy över moderniteten som redan pågått länge - rena människan, förbättra henne, farlig idé.

1900talets största illdåd följer härav. Musil med ironin vari dessa mod eg ligger, skeptisk mot detta.

Politiker inskränkt verkl, radical politiker extremt m.Musil: MM långt ifrån konsekvent. Förbrytaren bär inte skulden utan samhället. Örfilen.

Per: växling mellan m o v ang samhällsvarelsen i det moderna. lätt att stå utanför och kritisera fast med likgiltighet, (jmf. ulrichs apati men omfamning av absurda i moderna.) V: rationell. M: spekulativ idealism. Dialektiskt konflikt mellan myst o förnuft. Går att förklara med måttstocken viktig för ironin och kritiken. Musil självkritisk. Per - skepticistiska hållningssättet närvarande. Solen gå upp etc. Skeptikern är M. Jeanette: V ursprungstillståndet.Här och nu.

Husserl ville göra alla till V.

Vetenskapsmän V. Humanister/Filosofer M.

-------HJÄRNANS MÖNSTER SAMMANFALLER MED NATURENS MÖNSTER! Alltså är det inte REN idealism, utan empiri är integrerad, och de behöver dialektiskt varandra. Se Hegel. Se Blad/Hjärnstruktur. -------------Hjärnan har ju formats av natur/evolution, så denna tes är knappast svår att underbygga.

Lotes Notion of Boundaries medtages?

För att belysa Hegels tankegång hos andra, vitt skilda forskare, som Eliade, Barthes, Derrida etc. Att tanken kan SPÅRAS där iaf, men att sedan mycket motsägs. Mitt syfte ska inte vara att påvisa Hegels inflytande, utan ge exempel på närliggande tankegångar som också ska fungera som bra illustrerande metoder och relevanta infallsvinklar för studien.

”Dörr fasta ramar”? Förstå det som allusion till naiv vetenskapshållning?

Ang medvetandet som det som är av värde för en i sitt liv snarare än livet i sig som någon värdefull institution eller dylikt; det handlar om rädslan att förlora sitt jag, därför att det är det enda man egentligen vet att man har (se Descartes), att förlora det, vid döden, är således det som EGENTLIGEN gör en rädd, inte att "missa livet". Nu är ens medvetande/jag dock av den karaktären att det kan liknas vid ett fängelse, vilket kan vara just skälet till att man är rädd att förlora det inför döden, precis som man är rädd att "förlora sig själv". Ut i det okända, förändringar. Man vill fly tillbaka till sitt fängelse.

Tryggt. Jmf i Naturen. Jmf särsilt Johannisson och MuE.

Psykologi en trivial och reifierad del av filosofi, som tagit de mest mundana delarna av en

medvetandfilosofi och gjort den till en glänsande vetenskap.

I Uppsatsen ställa Gadamer och Adorno mot Husserl. För att "bevisa" misstagen däri och framförallt i en Husserlsk-fenomenologisk läsning av MuE.

MuE anticipates 21th century? Särskilt generation Y? Akta dig...

Bracket Husserl!

_______________________________________________________________________________________

SEMIOTIKTENTA

You accept what you see, wake up. barthes

what you know you can't explain but something wrong - ideology

The matrix, strukturen som styr våra liv i form av signs - everywhere - see window, television. feel church

world pulled over eyes blind truth, what truth - a slave conceptual metaphore, prison, for your mind - no one can be told, see it for yourself - stay in wonderland - semiotik - deep the whole goes -

the truth - nothing more. vad datoråldern gör med ideology och stängning av binära oppositioner etc. samtidigt som metaforen för övrigt. Roboterna maktutövarna genom idologier etc. keep them intact. for power. muscles not working brain not working haven't used it before. Simulations in the loading program. PROGRAM. Apperance - mental projection och digital self - DIGITAL - ANAOLOGUE. isnt real. Phenomenology - World as it was. simulation - matrix - neural interactive - living in a dream world. bad world behind it. Evil. Powerstructures. Desert of the real world. At some point united in celebrataion AI aingular conciousness who struck first. us who scourge the sky, människan egen förstörare genom lögner o ideology - depended on machines to survive - irony -  -- Natural 'natural' mythologies - the truth - what i s matrix - control - dreamworld - keep us

under control UNDER - change a human beeing to more power - battery - upptäcka sanningen jobbigt - se 'verkligheten' som den är i signs - saussure - language - differantiation - language is truth - matrix - unfree - end the war - bring freedom to our people - ---TIME conceptual metaphore - Matrix is sytem - system i enemy - businessmen minds to save - part of that system - enemy - depended on the system fight to protect it - agents - gatekeepers - upphålla matrix - a world based on rules - Rules -CODES digital analogue - the matrix in code - semiotik - have to - hard to decode - too much information -

Lotes Notion of Boundaries medtages?

För att belysa Hegels tankegång hos andra, vitt skilda forskare, som Eliade, Barthes, Derrida etc. Att

tanken kan SPÅRAS där iaf, men att sedan mycket motsägs. Mitt syfte ska inte vara att påvisa Hegels

inflytande, utan ge exempel på närliggande tankegångar som också ska fungera som bra illustrerande metoder och relevanta infallsvinklar för studien.

-------HJÄRNANS MÖNSTER SAMMANFALLER MED NATURENS MÖNSTER! Alltså är det inte REN idealism, utan empiri är integrerad, och de behöver dialektiskt varandra. Se Hegel. Se Blad/Hjärnstruktur. -------------Hjärnan har ju formats av natur/evolution, så denna tes är knappast svår att underbygga. Jmf Conceptual Metaphor och deras basis för vårat tänk (i.e naturen). Men de missar hjärnans struktur. 

Semiotik

I Chandler ang. vulgar mediator: anmärkningen om att the interpreter är IMPLICIT i Saussures dyad.

essence of language - omne symbolum de symboloevery word a symbol every sentence a symbol Arbitrariness of symbol chicken taste machines made use ofA symbol not only denotes necesasrily - is itself a kind of thing

Symbol ´can contain icons and indexes - made use of

Algebraic nature of language - patterns overrides vocabulary - systematicity - conceptual system

Egyptian hieroglyphs as iconicity -

[Derrida] - because it is all in our minds - se 63 matrix possible

Meaning of the trace unthinkable

64 ang husserls overcoming of natualist opposition. in between. matrix completion.

59 desire to resist PLAY

naive objecticism

Fast i språket, play 57

50 - signi - signifie - sign (signifier ----->

50 - only signs

49 thinginitself stop fixity natural

46 naturalness

47

_____________________________________________________________________________________

Connor som hjälpreda i att explikera och reda ut concepten och teorin i stort (Jmf. Berger) i uppsatsen.

_________________________________-

[[[SKICKA "RÅMANUS", "PROTOTYP" TILL ROLAND, UNGEFÄR SOM OVAN MEN MER SAMMANHÄNGANDE. BIND IHOP!]]]]]

Gud, det här med skitgörat i struktur etc borde en sekreterare fixa åt mig...

SITUATIONENS BLINDHET (Britta, GADAMER, Kierkegaardpreface) Musik - 10 år gammal först bra,

SOW-PDF: djupt rotad i sin tid

Prototyp eller utökad plan, sas.

"eftersom den ska vara due först någon gång under hösten, och då jag iom det disponerat min tid att rymma mer läsning och större avgränsning, så kommer detta till dig såhär."

Viktig obervation. Värme gör mig dum, kyla gör mig smart; korkat o glad, smart o melankolisk.

________________________________________________________________________________________

Borde jag syssla med musik istället, som jag förstår, och bemästrar, istället för teorier och icke konstnärliga saker?

"De nöjer sig med det de får veta" - betungande funderingar ang vetenskap och filosofi, orsakad av ett "misstag" i diskussionen med pettsson om röda ögon. Barnets ständiga ifrågasättande och det ständiga negerandet, som jag inte kommer ifrån, gör att jag lika ofta beter mig trögtänkt och dumt som jag beskyller andra för att göra. Kanske KAN man ha kunskap om det mesta, så länge man litar på att det är så, och det, än en gång, gör om inte annat livet lättare och gladare och POSITIVARE. Många misstag begås i försöket att leva det misstagsfria dialektiska livet, eftersom det att INTE NÖJA SIG med vetenskapens SVAR o. dyl. ständigt riskerar självmotsägelser och "ologiska" resonemang. Att ifrågasättande är en oerhört farlig verksamhet på alla sätt och vis, men att leva on the edge är ju vad jag inte kan sluta med. Som en analogi till den galna discoveryäventyraren, fast mentalt.

Överlag är min otrevlighet ett stort problem; mitt förhävande och min tendens att vara förmer.

Att ständigt negera allt common och fastställt, för att inte lämpa över ansvaret på vetenskapen o. dyl., utan viljan att ta ansvaret själv, att behålla jaget intakt. Se [Heidegger] och Mannet.

Du och filosofer vill att sanningar ska vara mer problematiska och enigmatiska än de som vetenskaper erbjuder, vill transcendera common sense etc. Jmf Metaphor.

Din stora brist i att alltid hävda att du har rätt; utöver att det är kränkande och provocerande, och obstinat, så går det stick i stäv med din "sanning" om att det inte finns några sanningar eller några rätt eller några fel, att allt bara är godtyckligt och flytande. Du måste göra dig själv en tjänst och jobba på det här; be peter att påminna mig om detta.Åtminstone ska "Du inte befatta dig med vetenskap" eftersom du inget av det förstår.

INTE TA DET DU GÖR PÅ SÅ STORT ALLVAR, EFTERSOM EN STOR ANSPRÅKSFULLHET PÅ SANNINGEN CANCELAR SANNINGEN!!!!!!!!!!!  MuE

________________________________________________________________________________________

Vara kritisk även mot Adorno!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

"The truth is rarely pure and never simple. Modern life would be very tedious if it were either, and modern literature a complete impossibility!"

/Oscar Wilde, The Importance of Being Earnest, Act 1

Sticka ut Hakan och förhäva mig själv pga Bror? Se dröm.

"Jinxa" - Att nöja sig - med common sense och feebla ytskikt, ideologiska etc - Heidegger - Göra en

Heidegger on the concept of Nöja Sig!!!!!! Jmf Kierkegaard. SuD.

20/6

Either/Or runt sid 70 - om the fall, och dialektikens allt mer etablerande roll.

We are all islands - ingen kan förstå någon annan, "you don't know how i feel" - nej, självfallet inte.

Black White titel på Bok.

The meaning OF life is to find yourself something that gives you meaning IN life/gives you the meaning IN life.Well, the "unnatural" meaning, anyhow.

Semester en ironi/hyckleri1

TO ALWAYS BEAR IN MIND HEGEL'S BECOMING and NIETZSCHE'S AND ELIADES ETERNAL RETURN

Den insiktfulla känslan vid sekundens lyssning av mig själv sjungande nessun dorma och följande tankar ang objektivitet!!!! Husserl etc!!!. HAMNADE UTANFÖR!!!!!

HE(L)GELDAGAR.1

"Två andra begrepp som hos Hegel är nära besläktade med anden är förnuftet och friheten. Det successiva förverkligandet av den absoluta anden innebär också ett gradvis realiserande av friheten och förnuftet. Världen blir mer och mer frihetlig och förnuftig. Förnuftet uppfattas här inte som någon överhistorisk norm utan någonting som utvecklas i historien. På detta sätt historiserar Hegel förnuftet.

 I en berömd passage slår han fast att det som är förnuftigt är verkligt, och det som är verkligt är förnuftigt. Det senare ledet har ofta åberopats av dem som velat se Hegel som en konservativ eller rentav reaktionär tänkare. Satsen att det som är verkligt är förnuftigt har då tolkats som ett försvar av status quo och den rådande samhällsordningen. Men Hegel skiljer mellan det som är verkligt och det som existerar.

Allt som existerar är inte förnuftigt. För att samhället skall bli mer förnuftigt är det tvärtom nödvändigt med politiska och sociala reformer. Detta innebär att Hegel inte kan beskrivas som en reaktionär. Fast lika litet var han någon radikal omstörtare. I likhet med tidens flesta samhällstänkare fruktade han demokratin och avvisade revolutionära metoder som ett medel för att nå ett annat samhälle (även om han retroaktivt försvarade den stora franska revolutionen som ett avgörande steg i andens [...]" SvD.

Förnuftet i Historien - Ja, om MAN SER historien som förnuftig. Hegel bär vissa drag av antisubjektivism.

ILoA - Problemet med disinterestedness i Art. Här har hegel fel, likaväl som hans influens Kant har det i tron om att disinterestedness eller Desire kan upphävas genom kontemplationen involverad i Art. Platonska idén om the Universal här viktig. Samt Adornos stöd för denna åsikt. ??

[Vad är moraliskt rätt?

Omsorgsetiken som kvinnans enda plan på vilket hon kan involvera sig i filosofi dels ett bra bevis på hennes obehörighet i den, dels den lagbundna negationen som drar henne dit överhuvudtaget. hmmm. nja.

Etik överlag på tok för anspråksfullt - Men - På senare tid har jag ju iakttagit hur jag mer och mer RENT PRAKTISKT och FAKTISKT1 intresserar mig för moraliska spörsmål, i mitt och mina näras liv (Peter)

1Se motsägelse i att skriva teoretiska texter om praktiskt agerande]

Möjlighetsmänniskan en Idealist? Så måste det ju vara? It is but a dream that you love. Drömmar, möjligheter, ideal. Antihegelianismens issue.

1/8

DIALEKTIK SOM METOD

avsnitt i uppsatsen. För att klargöra problematiken kring metod och dialektikens självuppfattning och funktion. Ta Adorno till hjälp. Hans citat från Hegel i AE.

Painstaking "method" which is really more of painstaking mode of thought, seeking to always consider the one as well as the other(s), and to maintain the flux and process and avoid first or last or givens or fixity; it is thought thinking itself and critizing (negating) itself persistently.

10/8

Poughkeepsie Tapes: Take me home; can't live a life without pain. Vanan, tryggheten etc etc. Psykologiskt intresse.

Dröm: Lisa, rädd för att bra ska ta slut. KÄnslan i sängen med henne. Jmf Anahí?

11/8

Jargon of Authenticity

Adorno as utopian and saviour-like as Marx was, he is a philosopher with a belief in human "freedom" just as he quotes Heidegger to be (?), with the only difference that he is so convinced of the historicity proofs and such of human's alienation that he doesn't seem to question it at all.

Negative Dialectics might turn out to be an exception; otherwise he needs to be critized with his own means of critique, even if this is supposedly what he is doing according to the introduction of the Jargon of Authenticity.

Filosofi kan (och ska) aldrig bli mer än en Observationsaktivitet, egen ståndpunkt. Cf. Note från promenad i Brunnsviken.

Några centrala punkter att anmärka på i boken är:

Adornos tendens till inkonsekvens i hans kritik av det essentiella och traceable primalness and genuiness of Man, i det att hans eget instrument för kritik utmålar samma slags ursprungspunkt för ett icke-alienerat och mer individintakt subjekt. Se över detta.

En annan punkt, som för all del från egen ståndpunkt torde vara i sin ordning, är hans använding av LäeI-resonemanget, särskilt då i sin kritik av existentialisternas syften som omedvetet självcancelerande. Se Kierkegaard och Hegel.

 Vidare hans attack mot Inwardness, vilken på ingalunda sätt är befogad. Överlag tycks särskilt detta, bland flera resonemang, vara ett sätt för honom att visa vad som stoppar hans Marxinfluerade tro på människans räddning från sig själv. Existentialisterna har enligt honom resignerat och orsakar iom detta resten av mänsklighetens resignation, eftersom supposedly existentialisterna lingvistiskt sett och således faktiskt sätt skulle påverka hela politiska situationer och leda till totalitarism etc. Visst leder samtida filosofier till vissa förändringar, i större och mindre skalor, Breivik, Hitler, Heideggers "filosofi är farligt"; detta är emellertid något självklart hos filosofiska texter, eftersom de misstolkas och används i praktiska syften, som INTE är deras avsikt (se Brunnsviksanteckningar om observationsrollen hos filosofi).

Observatören, är dock just vad Adorno fnyser åt hos existentialisten, som egentligen inte vill vara något annat (även om Adorno hävdar att det är ett medvetet drag hos den onda existentialisten), då han verkar anse att filosofi ska vara något slags frälsning. Självreflexion som insikt i sitt eget Jag är för Adorno början på the reversal av kapitalism, alienation och byteshandel, på individens återkomst; för existentialisterna är detta något som inses som omöjligt, just PGA av historiens arkiv. .....

Adorno - är - naiv

Att som ovan återskapa den emfas som uppnås genom betoning i muntligt språk är väldigt givande för att förmedla abstrakta, psykologiska insikter, och det är väl detta som Heidegger är ute efter, men som Adorno inte på något sätt vill kännas vid.

 Vad som dock Adorno har rätt i är att, om han nu är rätt ute vad gäller medveten konsekvens av återkommande ord, Heideggers syfte går förlorade och blir osanna i Metod. Se Gadamer.

 Men - Vad som är fel på Heideggers filosofi är dess brist på logik. The in-itself är det återkommande vilseledande conceptet, som i sin tur resulterar i identitet för sig självt, vilket hela Heideggers tankegång går ut på, att saker och ting ska kunna ha natur och existens för och i sig själva.

Detta givetvis, och för uppsatsens vetenskaplighets skull viktiga påpekandet, enbart utifrån dialektisk logiks perspektiv, som ändå, som filosofi och "metod" i kontrast till Heideggers motsvarigheter lyckas stå sig som både logiska och självkritiska aktiviteter.

[Tinget-i-sig är f.ö. något som bör ses som Kants kreativa fiktion, en uppfinning som eventuellt dock ska ses som nödvändigt för hela den subject-object-dialektiska tankegången: om det inte var så att

transcendensen hos subjektet var nödvändigt, för att negera tinget-i-sig, då skulle tingen vara mer eller mindre direkt I oss, och därmed immediate? Kants uppfinning bör alltid påminna en om dess incitament,

Descartes, som ju förkunnade solipsistisk galenskap i en interignorant kaotisk värld. Kant ville rädda

detta, Hegel ville rädda världen från Kants mystiska uppfinning, som  i sanning bör ställas mot åsikter om tidigarenämndas mystik.]

I uppsatsen kan nämnas att JoA är ett sätt att förstå Sein und Zeit på ett tillgängligt sätt, ett sätt som icke desto mindre än en gång ska kritiseras för sin complacency i sina sarkastiska omdömen om den solely on the base of it's lack of dialectical logic.

Att i sin tur förstå Adorno görs genom? Hawkes

Minima Moralia

Sentimental nostalgi utan självkritik, men som torde vara en del av den stil han själv tillkännager det är fråga om, aforismens självtillräcklighet. Icke desto mindre blir det utsvävande attacker och "chatter" om den förlorade, alienerade, av kapitalismen objektifierade och objektgjorda individen, som inte längre är individ. etc etc. Adornos terminologi värre än Heideggers, eftersom åtminstone hans lärare tillstod och öppet talade om behovet av särskilda termer. Adornos attack av sådant språkbruk och hela dess resultat smått befängt i sin övertydliga ironi.

Eget

Den ständigt moraliska tillämpningen och utvärderandet av all föregående teori och verksamhet, som existentialism och psykologi, är, för att tala med Adorno, Untruth; det är cancelerandet av det innan tilltalande. Det är ett irrationellt utdömande eller accepterande av dessa baserat på rigida och fixerade uppfattningar om gott och ont. Just Adorno är dock i högsta grad insnöad i detta, och hans kritik av Husserl och Heidegger förståelig inom denna ram, pga deras roller som inward observers.Därför är Husserls strävan en just filosofiskt riktig sådan, men som behöver sin fortsättning i dess existentiella uttryck,

hos Heidegger.

--------------------

Tonys påstående om sin förmåga till objektiv självobservation

Middle stance between Adorno and Heidegger, my own stance: /either/ you participate and remain blind, /or/

you merely observe, actively passive, and See.

12/8

Habermas om The Historian's Dilemma.

THE PROBLEM OF CHOICE AND DIALECTICS. Ulrich. Existentialism. Kierkegaard.

Det som inte är filosofi och critical reflection är reified subjects in society, which is built in order to place the subject in just such a totality. Här försigår en pseudofrihet, som berättigat och rationellt förnekas i totalitarism. Frihet existerar inte, eftersom den enda friheten är ignorance of such a freedom, which thus is no freedom. Known freedom becomes anxiety, because freedom is insight into being-towards-death, and is thus real violence and slavery. Bondage is freedom, and freedom as conventionally perceived will always turn upon itself. Här är self-conciousness ett nyckelbegrepp. Jmf. not om Heraclitus nedan.

Psykoanalytiska parenteser i uppsatsen angående Ulrichs person? För att bredda den dialektiskt-existentiella aspekten? T.ex. relationen till hans far gällande hans obeslutsamhet och narcissism? Den psykoanalytiska förklaringsmodellen samband med en allomfattande dialektisk beskrivningsmodell/"metod". Cd. Kierkegaards psykologiska insikter, dialektiskt präglade. - Kanske inte eftersom Psykoanalysen är en alltför complacent "vetenskap" som används generellt på människor. Ett enormt metanarrativ som lärs ut till dem som är mottagliga. Intressant som teori men farlig som praktik.

Ang språkproblemet: svenskan kommer förmodligen att relativt snabbt återigen bemästras efter ett mindre antal översättningar av de engelska ord du substituerar en rikare svenska med.

14/8

PLÖTSLIG INSIKT I SKILLNADEN MELLAN FILOSOFI OCH PSYKOLOGI - (Full)

Kort: Filosofi är subjektets avsiktliga, medvetna och "fria" -Kritiska- reflekterande över världen och varat. Psykologi är en konstruktion av tankar om subjektets Omedvetna, direkta, "objektiva" reaktioner i dess Beteende i situationer med andra människor och andra direkt påverkande externa Mötanden. Psykologi saknar den kritiska själv-reflexion, som det egentligen är allt, i samtal med Adorno, filosofi präglas av.

Således är Psykologins fixa konstruktioner och teorier OM Andra Objekt förståeliga. Filosofi är vad som saknas hos Psykologi, och psykologi är vad som inte ska förväxlas med ett subjekts självreflekterande observationer av världen och livet, eftersom det någonstans måste inses brytningen som skedde mellan P och F, vilket i grund och botten handlade om P:s utbrytande från F som en fix "Vetenskap" utövad av subjekt på "Objekt", som häri behandlas som ett ting som ska förstås, vilket as a matter of "fact" på sätt och vis också fungerar, iom objektets omevetenhet om sina immediate reaktioner på sitt möte med omvärlden.

Kritisera kierkegaards "'Psykologiska' insikter" Fast här ännu inte det P är idag.

Heraclitus - To Name it is to break the flux; to stop it, drestoy it, fix it, Cancel it. Att försöka motstå Naturen, nedärvda behovet av att fixera - Väddöbilden.

Filosofi alltså det sannas värsta fiende. SLAM - I och Utanför. SoC-problemet.

Nietzsche - GoM

Heraclitus missbrukas.

Jesus a decoy used by the Jews. Anti-semitiska hävdanden tvetydiga. Ironi. Cleverness.

Bakåtsträvandet. Primal. Wilderness. Cf. Cf. Heideggers Agraism.

Kierkegaard.

“making out slave weakness to be a matter of choice [Jmf Sartre och "existentialisterna", by, e.g.,

relabeling it as "meekness."

Will to power

"In it concepts such as the will to power, the eternal return of the same, the overman, gay science, self-overcoming and so on receive rough, unnamed formulations and are linked to specific pre-Platonics, especially Heraclitus, who emerges as a pre-Platonic Nietzsche."[68] The pre-Socratic Greek thinker

Heraclitus was known for the rejection of the concept of being as a constant and eternal principle of universe, and his embrace of "flux" and incessant change. His symbolism of the world as "child play" marked by amoral spontaneity and lack of definite rules was appreciated by Nietzsche.[69] From his Heraclitean sympathy Nietzsche was also a vociferous detractor of Parmenides, who opposed Heraclitus and believed all world is a single Being with no change at all.[70]Bertrand Russell, in his History of Western Philosophy was scathing about Nietzsche, calling his work the "mere power-phantasies of an invalid", referring to him as a "megalomaniac", and writing that he was a philosophical progenitor of the Nazis and fascists.[90]”

Det skönaste är det som ej kan fångas    MK Werther ouppnåelig kärlek; love at a distance. As theory. Som projicering av sin egen självbild.

likt en fjäril dör den i omfamning

Då ej längre skör eller fri den är

förvandlad till vackraste ädelsten

Bevaras så i ögat och hjärtat för evigt

"Möjlighetsmänniskan en Melankoliker?" eller "Möjlighetsmänniskan som Melankoliker" som möjliga avsnitt i uppsatsen med stöd för teorin i Johannisson. Se också Nietzsche's beskrivningar av asketen och filosofen; Ulrich Flanör. Nietzsche beyond MK: Megaloman. Se Russell. Kritisk.

R.C. Sproul's Lectures -------------------------------------------------------------

Aristoteles - Potentiality - Actuality = Becoming - Becoming ----- "Change is Actual Illusion"

Becoming=Nothing

"WHole of philosophy continuing debate between Heraclitus and Parmenides" (cf. rationalism empiricism, idealism realism) ----------------------------- find source

Reality - Illusion - Actuality - Possibility

TIme - Space

Mathematics

"Reductio ad absurdum"

Thesis - > Counter - For the sake of argument follow to logical conclusion - lead to absurdity --- Zeno

Against pluralism - Race between Achilles and the Tortoise

Gives the T head start. A = Achilles - _______T________A__T__A_T

.....lol :/

Socrates as the resolver of the "silly" debate, at least regarding Zeno.

Uppsatsinledning - Nödvändigt med ett filosofiskt RESONERANDE, inte jargong.

Fixed Flux.

Det sociala livet måste vara den sämsta pjäsen som någonsin satts upp. Naturligtvis är det också den ojämförbart mest framgångsrika.

Kolla upp Logic i index i Truth and Method; överhuvudtaget red ut förhållandet mellan formell logik och dialektisk logik.

Descartes

MInd and Matter - Difference - Physiology or metaphysic

Matter=extention Mind=nonextention

Matter/Energy

Locke enemy against Conceptualism;

Realist. "The rational is real"

Against Math! The mind a creative thing creating Fictions!

Theory of Truth: The Correspondence theory of truth; truth is that which corresponds to reality. Realist.

CRISIS in 18th Century.

Induction. Science. (Statistics, physics etc) Gadamer. m.fl. Jmf också Samhällsvetenskapens förutsättningar ang Svarta Svanen. (!). "ALL squirrels, ALL swans". Changing theories all the time. Synthetic Judgement.

Deduction. Iff. Formal certainty. Immediate inference. "indisputable" Kant. Analytic judgements. Note. JUDGEMENTS:

Berkley - Jmf. Författaren är död. Author. God. His necessity. Absolute necessity. For reality. -----

Subjectivism. Relativism. :

Skepticism______________HUME

Being and nothingness – Becoming HEGEL

Being and nothingness the same thing - enkelt om konkreta exempel konsulteras, t.ex intet i Oändliga Historien. Det intet måste ju VARA någonting, dvs ett inget som förstör och negerar varat; antimateria i konflikt med matera (everything and nothing) resulterar i ett nytt, obestämt vara, en syntes och ett ännu obestämt nytt becoming, som bara tar vid där det föregående becoming avtog.

Det stora "problemet" med vetenskapens hävdande att universum till slut stannar i intet.

___________________________________________________________________________________________________________

INLEDNINGEN I UPPSATSEN. Under avsnitt Metod: utöver begreppets exposition (jmf. Feyerabend) ang problematik nämn också SPRÅKPROBLEMET i UPPSATSEN med HEGELS TERMER m.m. Tillblivelse. Cf. Gadamer

Verkningshistoria etc etc.

Kritisera 'Modernitetens effekt på människan och individen'; att alienation och melankoli ingår ett kausalt förhållande med detta. Jmf modernitet med industraliseringen. Kritisera detta, som Adorno naivt behandlar det, som givet, med grunderna Johannisson och Heraclitus, och Epicurus. SÅ i uppsatsen, postulera och hypotisera detta först, eller ställ frågan, inte som nödvändigtvis som huvudtes, och svara så att med dessa motexempel så är Adornos och marxismens överlag 'sanningar' högst problematiska. Jmf. Kierkegaard, sickness unto death. samt "Unhappy consciousness" hos både Hegel och Kierkegaard, varav åtminstone den förra uttryckte sig så INNAN ordentlig modernism. Överväg också om Modernitet räknas så långt tillbaka som till Descartes. Dock fel, iom Heraclitus, vilka å andra sidan å sin tur (fragmenten) måste kritiseras överlag ang autenticitet - och här medföljer historisk kritik överlag också, som återfinns i läsning av Nietzsche och hellenismens glorifierande: grekernas sanna tillstånd och ande omöjligt att komma åt eller förstå, lika svårt, om inte svårare, än det är att förstå sin nästa. Men behovet av myt här relevant. Därav Gud hos Nietzsche, ting-i-sig hos Kant, det absoluta hos Hegel, och hos Adorno, som tror sig fri från det, det

utopiska tänket om människans frihet från division of labour etc. KRITISKT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Viktigt att dra paralleller och göra jämförelser med andra modernistiska och andra skönlitterära verk, som Proust och Kafka. Jmf. Johannissons åsikt. Ensamheten.

[Varva stream-of-consciousness med musilnarrativ, så kan en bok komma till.

"Nu måste jag gå ut och handla toapapper. Men det kommer vara fruktansvärt: där kommer de sitta, då skrattade åt mig? Det är klart de gjorde; ..."

Historien tycks så lätt för många att ta till sig; så levde Grekerna, dessa underbara människor ... Men hur kan någon ha denna insikt, kunskap, hur kan någon veta hur de kände? ...]

För mig så ESSENCE PRECEDES (PREVENTS!) EXISTENCE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Och för Ulrich?

Alla är Ensamma efter sekelskiftet. Individen. Subjektet.

Heideggers Identitet och Differens viktig. Ang. Teknik. IDENTITET. Varat som tilldrar sig människan.

Existentialism.

Brev om Humanismen - Möjlighetssinnet.   -Möjlighetsmänniskan Humanist.?-

______________Gamla anteckningar________________________

Trädet och sjön. Analoga egenskaper hela vägen, klockrent, som alltid. Mediera mellan människa och natur för att se sanningen

Till texten: om teknikens förödande konsekvenser och om den direkta utstuderade känslan att leva i dess våld. Sociala asp. Vad d lett till åtm för Dig

Till filosofi: som Eliade sa, vi Behöver myten, K, myten sett i dess makrokosmos där även kärlek ingår, allt oreflekterat omedierat, se Rom., Self m.m

The Absolute en väldigt dum och motsägelsefull ide? Se Heraclitus

Systematisk filosofi och existentialistisk behöver varandra dialektiskt, på så vis undviks både

schopenhauerar och hegelar och uppnås istället harmonisk ...

Space. Svindlande tankeobjekt. Men. Att glömma oss själva i ekvationen och låta "evidence" stå för sig själva är fortfarande en stor lögn. Det sas stäme

Scientists are from the matrix. Jag är från verkligheten. Detta för att de inte är Medvetna om deras fägelse framförallt i Språket. Se The Planetshihiit

Reflexion om gemeners sätt att leva dualismen arbete/fritid. Petar i saker korta stunder som inte angår dem, läser in ytligt utan engagemang. Se Gadamer. Kan därefter glatt ägna sig år meningslös glättig tillvaro. Jmf Self. Straffar mig sjlälv genom att välja att inte leva så iom dess omoraliska innebörd.

Arbetar och slavar istället hela tiden och lever i svärtan pga att det är det som verkar etiskt och mänskligt korrekt. Fritid ger mig därför ett annat lidande, än det som tycks mig nödvändigt i föregående fall. Därav mitt bävande för böckerna och tankarna, iom den energi jag vet med mig tillståndet använder; så mycket nytt tillkommer alltid också, och verklighetssinnet och det naiva hoppet blir alltmer avlägset. Sommaren orsakar detta normalt sätt, då den djävulska och falska lockelsen till sol och kärlek och hopp döljer illusionen; he will lure you, love doesnt come from god. Lever I möjlighet och misär och ser därför inte den utan verklighet och ickereflexion och tomhet, vilka förstås inte gemenerna ser. Därför kan förståelse mellan VoM aldrig uppstå. Emellertid kan jag som tränad filosofi se även mitt eget varande i M, vilket ickedestomindre gör det möjligt att kliva i V. Lämnas gör jag i ett gränsland i de situationerna:

konstighetssjukan och dödsångest. På bron. I den illusoriska transcendensen. Att Dialektisera sitt liv garanterat en omöjlighet/motsägelse iom cancelandet av det teoretiska i praktiserandet. I/utanför-dikotomi.

Nietzscheanism i mue pga redan plikten att tvingas leva det liv moderniteten erbjuder en. Slutdisk

MuE Filrum III

Urtypen för den moderna människan, pluralist, oscillera mellan möjligheter. Walter och clarisse samtal om ulrich. Moderna människan. KAN GÖRA ALLT, men gör det inte, egenskaperna tillhör honom inte. Hans helhet fragmenteras och formaliseras. Upplösta väsen. Vår tid. Pär. Aristoteles. Väsen. Jaget. Beståndsdelarna. Hume. Väsen. Heidegger.! Modern kulturdebatt.

Industrialiserade människan. Anders: walters perspektiv. Envy. Vänskapen. Bryt. Känslomänniskan bakåtsträvaren. Se self. Konflikten mellan moderna och det föregåendes romantik. Modernitetens obeslutsamhet och bristande handlingskraft.

Anders. Möjlighetssinnet. Anders: övergår den mesta filosofin o litteratur på ett komiskt sett. Förlorade fastheten påverkar walter. Jaget? Per. Litterär issue. Aug. Litt. Jaget iscensättning av jaget. Moosbrugger. Pinpointa personlighet.! Sinnessjukdom. Vill fastställa.! Allm. Kierkegaards single ind. Eliots hollow men. Anders. Tom pers. Citatet. I kraft av sina gränser. Mue I. Avståndstagande från andra. Gadamer. Förstå genom avstånd.! Använd uppsats. Gränsdragningar viktiga. Per. Grupper. Individer. Vom. TänkavsHandla. Def sig själv i förh. till andra. Hegel. Herakl. Deconstr. Per. Modernt ideal. Funkis. Autentisk människa. Heidegger. Adorno. Bort med ornament. Anders. Butler. Kbt. Kan förändra människa. Citat. Ulrichs pappa ang determinism. Fördomar. Trad. Gadamer. Först då blir nåt bestående. Pappa gillar inte ulrichs sinnelag, u njuter. Möjlighetssinnet. U antiidealist. Idealism fördummande. H. Uppsats. Syst. Autentiskt äkta Per. * Fast, han är ju visst idealist?

Heidegger. Trad förd inskr. Ulrichs boende. Moderna subjeket. Friheten handikappande. Möjligheterna. Kritik av moderniteten. Begränsa friheten som är plågsam. Tillbaka till småborgerligheten.

Motgrejen allt allt allt. Du vill bara att andra ska bry sig om dig bara för att ändå negera dem och se det som impose när de gör det. Mamma, när kommer du? Skolan

Sen är nedanstående not dessutom också endast den systematiskfilosofiska expositionen av problemet, vilket inte får reduceras till det, utan som förstås har sina andra delar av helheten i bl.a psykoanalysen och kausaliteten. Mamma, gener, barndom etc.

Mitt problem med kärlek grundar sig ju förstås i allra högsta grad på grundproblemet med VoM. The Canceling. The canceling f.ö. jmf Metaphortexten. Allmän kommentar är att påminna sig om att VoM förstås bara är en del av analogikedjan oftast benämnd Subjekt/Objekt. Analogigrejen värt att klargöra och poängtera i uppsatsen för att undvika metanarration

Livets historia och dagens naiva vetenskapsmän. De greppar inte konceptet historia och dess implikation för liv, kunskap och metafysik.

Ironi kierkegaard viktigt för uppsatsens hemvist och för slutsatsernas riktighet

Harmony occurs when not trying to make harmony se natur habermas och die welle

För stor kapacitet/potential skapar automatiskt passivitet, dess motpol. MuE, GäsSäg. Ett möjlighetssinne resultat. Snygg OCH smart. Jmf Essence precedes Existence

För bryr jag mig så slutar de bry sig och jag tappar mig själv

Framförallt att det är vi själva som skapat historia och det andra. Kant etc. Break down to rebuild to find the truth. Cellanalogin, vetenskap, biologi. We are bundle of.. Mach

Folk tror att de kom. med andra människor när de i verkl. kom. med sina alienerade/projicerade själv.

Matrix. Förstår man detta ser man möjl. och Därför i samma stund dess omöjlighet att bli till verklighet, iom att man förstår att det är sig själv man försöker nå och att det därför är fruktlöst

Filosofins/författarens roll gentemot handlandets och vetensk. Senare endast förstör. Fö. Observatör

Brunnsviken uppsatsens utrymme för detta?

Everything. Om en galax förutsätter en annan, så förutsätter ett galaxkonstituerat universum ett annat universum. Anderseit. Hegel. Hegeliansk astronomi

Dualismen och eget problem. Transcendera själv omöjligt. En nödvändighet för mig att vara som jag är för att förstå det jag håller på med. En övergång skulle göra mig dum.

Det är frågan, inte svaret, som driver människan. Svaret hittar hon som förment naiv vetenskapsman på själv för att passa det frågade. Frågorna är oä

Det skulle kunna vara annorlunda betyder med Gadamer att man förstår annorlunda

Att man definitvt och legitimt kan se konceptet tid som ickelinjärt, utan cykliskt och cirkulärt. Det är som alla concept godtyckligt, men desto mer menings

Angående allt kringliggande konceptet eller iden att verkligheten avskaffar, cancelar sig själv när den försöker från ide bli till. Se kärlek

Mobilanteckningar_____________________________________________________________________________________

Ulrich värderar TÄNKANDE på samma sätt som Heidegger! Jmf. MuE, 'skippa kapitlet...' Jmf. inwardness, exism, modernitetens koppling, M, mm

Dialectic=against ideology and fixity. For flux and Not knowing. Socrates.

Börja samordna 'Filosofi' i ett worddokument och dela in texten i olika avsnitt, vilket sedan ska follburdas i den färdiga uppsatsen.

Kierkegaards Stages relevans för MuEs utveckling, med förbehåll för dess oavslutadhet.

Essä om Döden. Vad är nyttan/meningen med att "leva" när Möjligheten att döden nsh kan nedstiga på en? För att "uppleva" 10 sek av sin dödsbädd;"I lived

Inledning, bakgrund: modernitetens och industrialismens alienation av Spirit. Härav absolut dialektik.. Eller nåt. Nja, vad spec VoM; V acc, M inwardref

Avsnitt i uppsats: 'Kritik av dialektik', 'Kritik av existentialism'. Konklusion: reconciliation of them, a necessary unity, atheistic unity sans Kierkegaard. Alltså det Ulrich och Mach m.fl. föreslår.

MAN is God. Men vi BEHÖVER postulera honom som DEN ANDRA (Zur Anderen), pga ... Filosofi och litteratur är bägge kreativt hittepå

Uppsats. Ulrich befinner sig hist. där Nietzsche. fått grepp. Men Will To Power löser upp sig i dess o hela Fria Viljan impotens. Kvar blir Despair och Passivitet. som dock ULRICH aufhebung o pos

Dialectic=Construction of mind, about mind.

Objects without inherrent QUALITIES. Denna rörelse under 1700-talet relaterat till Mannen UTAN EGENSKAPER.

Problem of science prim o sek qu

Berkley: "all is secondary qualities. Can't Know the Essence." Anticipates Thing-in-itself.

Upplysningen the scientific method började appl på social sciences OCKSÅ! "logic of facts" "laws" in SS eg eko(marx)(dia.law) montisqieu hist.pol.sci. Psykologi.

Descartes - discourse of method. Deduction imm inference. If a, then b. Mat obviously not certain enough. Doubt all but self

Hönanoäggetfrågan dum. Locke och framåt. Rationalism/Empericism. Hawkes. Metafysik Epistemologi. Posibility of science the cause for all philosophy. (!) Jmf Mach och andra scientister inom Filosofi, ex. Ulrich.

How get out of Platos cave, of subject-objekt problem.

Filosofi blir science och religion till slut, more fixed, filosofi fortsätter att become and move.

Ulrich Hamlet incarnate? Cf. Kierkegaard

Inledningen till stor del om försvaret för filosofiska perspektiv på litteratur; om deras giftermål.

Essäism, vetenskaplighet, innehåll, mindre 'metod

Aristoteles

Realism - NOMINALISM (noumena) (idealism). Plato - Aristoteles. A:s correspondence theory=truth; for science to be - rules=logic=instr for all knowledge=mean

Aristoteles (f) logik=gen./par; sub./Pred.; sim./dif.; The Law of Non-Contradiction. Cf. Post-Kant. A not = none A

Aristoteles becoming potentiality, being actuality - matter form. Form of humanness, elephantness.

Substance: becoming; accidence: being

Only matter impossible (pure becoming), only form possible, e.g God (being, actuality, unmoved mover)

Civilisation=Melankoli

The importance of the unity of intellectual and mystical for Ulrich, Russell ref? "Även han"

”Verkligheten avskaffar sig själv” pga att ett hegelianskt här och nu inte existerar som annat än Möjlighet

En commonplacedef av Dialektik: att genom mediering och negation uppnå helhetsbilder och flux och därmed 'Truth'. Ex m mellan past present och mellan andra polära och fixa tillstånd. Cf relativism. OBS. Kierkegaard skulle kritisera det sistnämnda i hans misstro på dialektikens allsmäktighet.

Adorno och Heidgger talar om olika saker, precis som Gadamer och Betti gör; Adorno kan således inte förstå Heidegger. Heidegger 'nöjer' sig inte med sociologiska perspektiv.

Adorno använder sanningsbegreppet på ett naivt sätt, vulgärt sagt fetisherar han sanning, något Heidegger inte intresserar sig för i ego

Kierkegaard>70 Abt Vogler samt Possibilities. Ulrich the Aesthetician

Ang. det naiva och sentimentala som continuous negotiation in history.

Kierkegaard gör konkret och begripligt Hegelianismen. Pausat vid diskussion om The Fall. Platon. Det antika vs moderna. The Fall i egen åsyftning på Harmoni.

I o utanför. Hegel vill ta sig ut

_________________________________________________________________________

5/9

Efter Minnesvärd läsning i Russell om James och Dewey och hans egna ståndpunkter: "Critique of 'Numbers-in-themselves'" Om formaliseringen av matematik som en gång kom från logiken och symboliskt refererade till saker, och som i sin tur härrörde från dialektisk logik och tankegång. Koppla till miljö, tid och kultur.

Aristokrat. Haft lätt. Immediate person. Cf Kierkegaard.  ---- krigets relevans. cf Lukacs

Aquinas - Scully

6/9

Det incestuösa nödvändigt för möglich Union cf. "Hur lejer man en massmördare?"

Romanens in-it-self-situation återspeglar hela idén med möjlighetssinnet; den är där, faktiskt, realiserad, ironiskt nog. Oavslutadheten

Inledning i uppsatsen: [...] "indeed, man blir lätt själv drabbad av möjlighetssinnet i valet av ämne att behandla. avgänsa. måste beröra till viss del mystic union. även om helt annan grej. ständig ref till detta som resultat av aktion. VoM. Modernity also adjacent. As well as other themes and issues. Därför måste med våld en avgränsning påtvingas uppsatsen.

FIXA SNARAST RESTERANDE REFERENSLITTERATUR - se bokmärken, flikar och CtRM o DO.

7/9

Patrick Bateman. Nietzsche. Musil. Ulrich. Modernity & Post-modernity (CtRM)

Focaults Vetandets arkeologi, låna? Ang Vansinne, Moosbrugger, fascination av etc.

8/9

_______________________________________________________________________________________________________

OK, MAJOR BESLUT OM ATT TOLKA ULRICH SOM KIERKEGAARDS FIRST STAGE CHARACTER, THE REFINED IMMEDIATE AND PASSIVE AESTHETICIAN. Watts

________________________________________________________________________________________________________

Denna stora idés plats i uppsatsen bör lämpligast bli i den centrala analysen, i mitten. Idén är

vetenskapligt positiv ur den aspekten att som litteraturvetenskaplig uppsats får tesen en litterär

exemplifiering och applikation, och denna applikation, denna överensstämmelse med existentialismen bidrar till den existentiella tolkningen överlag. Placerar den i moderniteten 'par exellence'

Gift dig... Handlar om vad som SKULLE KUNNA HA VARIT, med avsmak för det som ÄR. Handling farligt.

Än en gång se Virilio. Hänvisa till honom.

Kierkegaard skulle i slutändan, om man får tro biografer, vara emot Ulrich. Eller så skulle han inte det; han må själv ha hängett sig åt det tredje stadiet, men måste samtidigt ha insett att få (säger han inte också det) har kapaciteten till det. Se här Watts diskussion om ironi och indirekt författarstil

Men Ulrich skulle hursomhelst till slut hålla med Kierkegaard, iom att han till slut lämnar sin roll som estetikern, och transcenderar intressant nog det etiska helt och hållet, för att direkt uppgå i det religiösa.

Eftersom modellen bara ska behandla den första hälften av romanen, och tvångsutelämna the mystic union, är det också bra att poängtera att det dock är legitimt att använda modellen utifrån E/O, där ju också det religiösa behandlas separat.

Von der biegsamen Dialektik: Notiz zur Bedeutung Kants, Hegels und Nietzsches für das Werk Musils Källa: Robert Musil: Literatur, Philosophie, Psychologie Strutz år:1984 sidor:11

Stort problem erfaret med förmåga att formulera sig klart och redigt. Problemet nöts i mina tankar, och en viss känsla av mindervärde och desillusion om min egen förmåga överlag tar sitt uttryck. Impotens nedstiger över mig. Allt guld som finns i mitt samlade och helhetliga medvetande kan inte överföras på ett papper som enskilda mynt eller tackor, för att sedan bli summerade som en gyllene Tes. Polärt förhållande mellan Johannissons föredömliga text och min egen tendens till utsvävande i försök att tillämpa teorierna. Problemet olösligt? Inte alls säkert. Seroquelen misstänks vara orsak. Högst obehaglig upplevelse. Inget gynnande resultat överhuvudtaget kan hittas i dess effekt, tvärtom. Ständig kamp om friheten hos författaren och redigheten i objektivt uttryck av dess tankars stora potential. Teori-praktik-oppositionen ytterst svår att upphäva. Sorg/uppgivenhet/frustration över denna impotens. Schopenhauer rimlig i sitt påstående att för mycket läsande påverkar en negativt, om än inte så han tänker sig?

Se här ovan; en någorlunda upplösning av konflikten kan spåras, just pga dettas icke-bundenhet? För dig den urgamla erfarenheten av tvångets inverkan, vilken ska betänkas relevant för det aktuella iom Musils citat om Ulrichs attityd.

Hegels filosofi FARLIG. !? Ja. Ta med? Ja? Nej? Bli vansinnig? Ja.

Kierkegaard dialektikkritisk dialektiker! Jmf. Adorno.

Poliser är ett lustigt släkte. Om någon har fått för sig positivt förankrade tankar om sveriges demokrati, kan jag tala om för er att skillnaden mellan Gestapo och Sveriges polis är densamma som den mellan ögonen på en krokodil. För dem som kräver mer lättfattliga uttryck så är en stats polis alltid lika sysslolösa i moderna tider, att deras plikter ytterst sätt går ut på att antasta folk, i långt högre grad än de brott den allsmäktiga lagen har skapat dem som instrument för att bekämpa. Kort sagt är dessa lagens väktare - och Väktare, i sina olika förekommande former, i egenskap av deras lillebröder, följer sin plikt, i ett jämförande, på ett långt mer moraliskt sätt - samhällets största skämt, och borde behandlas på samma sätt som gemene man behandlar uteliggaren. Den enda skillnaden mellan dem båda är att uteliggaren har ett fritt intellekt, och undviker att ställa till med bråk, medan polisen står för motsatsen.
Allt detta har, f.ö., sin onda rot i Platons och Aristoteles ödesdigra och obstinata influenser


Använd C-uppsats som referens.


De olika perspektivavsnitten i uppsatsen - historiskt-kulturellt, existentialistiskt, metafysiskt, modernitets-/civilisations-/vetenskapsperspektiv, nutida.

Stephin Merritt som nutida (extrem) ironiker. Koppla till allt tilltagande ironin. Gen X etc

Eftersom du inte kan återskapa en doktorsavhandling måste du för avgränsningens skull behandla det mesta utifrån det dialektiska perspektivet/metoden. D.v.s. du visar på dialektiken i alla övriga perspektiv.

Det man vet gör man inte, det man gör vet man inte.

Kierkegaards uppfattningar resulterar snarare i ett Neither/Nor. Som Ulrich. Choice. Konsekvens. Jmf med nedanstående.
_________________________________________________________________________


_________________________________________________________________________
Adornos Gud 'Society', ett lika skapat koncept och tomt ord som Being. 
Han vill se mänskligheten i en helhet, en organism han och andra kallar Society, men ännu mindre än att använda psykologi på människor i en vetenskapens ’sannings’ namn, kan man på ett överfört sätt behandla grupper av människor med sociologi; människor är alla unika, och att fixeras i en imaginär bubbla kallad Samhället är i sig en alienerande occurence. Ens individualitet och [autenticitet] löses upp i samhällssyner[1]. Att man tar del, på ett sätt, i ett slags organisATION, visst, men Samhällets mystifiering med Marx och Adorno lika farlig som Hediggers av Varat. - Se här t.ex. Swartling![2]
Se också dessa resonemangs uppkomst iom filmen Society, en f.ö. på många sätt fenomenal film rent satiriskt.
Adornos konsekvens i att negera måste ifrågasättas, i hans optimism och utopi, även om negationen är menad att ske rent begreppsligt. Hans naivitet måste helt enkelt ses över i uppsatsen.

__________________________________________________________________________

Plocka ut alla aforismer och skapa egen skrift.

Dialektiken beroende av mental disposition. Den är på inga sätt en Sanning. Poängtera i uppsats? Dumt?

FRÅGA om det är negativt att så många källor är engelskspråkiga??? Knappast? SKA JAG ERSÄTTA BÖCKER MED SVENSKA UTGÅVOR? Problem: Ej av samma vetenskapliga, textkritiska kvalitet. Tänkte på från början.

Natten till den 15/9.

Stämningen. "känslan". Peter. SMS-samtal. Insikt. Tonyinsikt. de andra har redan klarat av det där i sina tonår och ungdom, de har inte det extrema behovet och den illvilliga envisheten att strida, göra ner, trycka ner, få rätt, känna sig smart, över, och allmänt hävda sig själva. Här är alltalltallt. ......... k o m p e n s a t i o n e n.

överfört på ...eventuell... uppsats..... suspendera omdömet viktigt. kan inte förklara och vederlägga andra saker med dialektik och dylikt. iofs har väl jag bara velat kritisera, inte vederlägga.. men den distansen måste framgå.... annars är det ingen idé att hålla på med "vetenskap".. som jag är, se ovan, så kommer det inte gå. Inget kommer gå. nånsin. både marina och hanna har en poäng i sina åsikter om mig.

Du kan göra vetenskap av objekt men inte av subjekt, dvs av Människor, because the objects don't disagree!

TITEL

______________

Om Verklighetssinnet och Möjlighetssinnet med [adverb] ofta förekommande referenser till Kierkegaard.

En filosofisk-litterär studie i Robert Musils Mannen utan Egenskaper

http://www.dn.se/nyheter/varlden/han-kom-som-ett-yrvader-

Placera en av stroferna i uppsatsen? Inte tillräcklig relevans för att appropriera hela?

To Marguerite

  YES: in the sea of life enisled, 

  With echoing straits between us thrown.             

Dotting the shoreless watery wild,                          

  We mortal millions live alone.  

The islands feel the enclasping flow,                               5

And then their endless bounds they know.           

But when the moon their hollows lights,               

  And they are swept by balms of spring,              

And in their glens, on starry nights,                        

  The nightingales divinely sing;    10

And lovely notes, from shore to shore,                  

Across the sounds and channels pour;                  

O then a longing like despair      

  Is to their farthest caverns sent!                           

For surely once, they feel, we were                            15

  Parts of a single continent.        

Now round us spreads the watery plain—            

O might our marges meet again!                              

Who order'd that their longing's fire                       

  Should be, as soon as kindled, cool'd?                   20

Who renders vain their deep desire?—                  

  A God, a God their severance ruled;                    

And bade betwixt their shores to be                       

The unplumb'd, salt, estranging sea.                

________________________________________________________________________

Modernity (Wikipedia)

modernity tends to refer only to the social relations associated with the rise of capitalism. Modernity may also refer to tendencies in intellectual culture, particularly the movements intertwined with secularisation and post-industrial life, such as Marxism, existentialism, and the formal establishment of social science

Sociologically

Theorists such as Theodor Adorno and Zygmunt Bauman propose that modernity represents a departure from the central tenets of the Enlightenment and towards nefarious processes of alienation, such as commodity fetishism and the Holocaust (Adorno 1973; Bauman 1989). Contemporary critical theory presents the concept of "rationalization" in even more negative terms than those Weber originally defined. Processes of rationalization—as progress for the sake of progress—may in many cases have a negative and dehumanising effect on modern society.

Second Industrial Revolution (Wikipedia)

Technological Revolution, was a phase of the larger Industrial Revolution corresponding to the latter half of the 19th century until World War I----. It is considered to have begun with Bessemer steel in the 1860s and culminated in mass production and the production line.

___________________________________________________________________________

Either/or (Wikipedia)

Accepts passively that one's life is based entirely upon external factors Willing to take active control of one's life

Refined immediacy is characterized by planning how best to enjoy life aesthetically. The "theory" of social prudence given in Crop Rotation--- is an example of refined immediacy. Commitment is an important characteristic of the ethicist. Commitments are made by being an active participant in society, rather than a detached observer or outsider

Utöver referenser till C-uppsats använd gärna även något citat från Abt Vogler, som illustration av the Aesthetician. Shaw.

"Människans planet."

Havet. At One With Nature = at one with that danger, vilken inte är danger, utan Naturlig och livskvarhållande, inte alienerad. Sublimiteten och annan uppfattning om naturen i de romantiska utsagorna resultat av detta. The Split. Så det finns ett Verkligt innehåll i Filosofin.

One. With Nature. Ingen Fara finns. Bara liv. Bara överlevnad, och i det, som människa, Glädje, Immediate sådan.

Jag vill. Leva, men framförallt, Dö, nära Havet.

Psykiatrigrejen i relation till MuE. Se Moosbrugger etc. Samt YouTubeVideo. Focault.

"Lessing's Ditch" the inspiration for Kant's agnostic dualism.

________

…låter skiljas åt, och som annars är otillgängligt för varje åskådning, strålas genom konstens under tillbaka ur dess produkter”(System des transzendentalen Idealismus, 295). Denna struktur skapar en form av supplementär logik för förhållandet mellan konsten och filosofin, som skulle komma att känneteckna en lång tradition i det moderna konstfilosofin, fram till Adorno och Heidegger: konsten är redan i sanningen, men kan inte säga den; filosofin kan å sin sida säga den, men bara på grund av att den genom sin diskursiva form redan förlorat den, och det är just mot denna ”negativa” dialektik som Hegels analyser i Estetiken är riktad.

”Tudelning” (PoS)

(Entzweiung), skriver Hegel, ”är källan till behovet av filosofi, och såsom tidsålderns bildning är den gestaltens ofria sida” (2/20). Denna tudelning kommer till uttryck en separation mellan kropp och själ, natur och frihet, och alla besläktade filosofiska begreppspar, och i detta avseende spinner Hegel vidare på en karakteristisk av de ”moderna” i motsats till de ”antika”

JMF THE FALL. Eintzweiung

PoS s. 14, Negativ Frihet.

_____________

Trött på Adorno och hans korståg. Avundsjuka och bitterhet som resultat av egen brist på profundity? :-)

Datera Moderniteten till Descartes.

Mobilanteckningar 22/9

__________________________________________________________________________

Referera till Zsondi ang skillnaden mellan Meinung och Bedeutung

On Being and Becoming. I princip vad uppsatsens teoretiska aspekt berör. Cf. Whole of history of philosophy about these two concepts and their rel.<-- samt deras analoga dikotomier. Sub-obj, V-M etc

Sedan man upptäckte Livet måste man negera det. Från "Att vara sjuk är att vara levande".

Fråga Roland om vilken utgåva; skall ej textkritisk användas som regel, oavsett språk, Istället för orginalet, där denna är vetenskapligt tveksam. Eller ska den ändå hänvisas till primärt (se against epis) och citeras eller ersättas med citat från textkr översättning?

MuE:s Oavslutadhet viktig för uppsatsens systematisk-filosofiska poäng

FIXA WORD EDITING APP OCH SKRIVA UPPSATSEN PÅ MOBILEN! I nödfall utökad antecknare. Mysigare och mycket mer flytande skrivprocess

Meta-thought/Self-reflection the ultimate destruction for Man. Mission Impossible. Self-destructing. Filosofi ultimata omöjligheten men necessary i ökad intelligens.

Eller?? Delfiner? Human Planet. Waterworld against dystopia and apocalypse?

Alla försök att sätta teorin i praktik i f misslyckats; Marx. Blir alltid des. Än mer. Suspendera teori. DMVGMI, DMGVMI. HOWNTTCH. D ö N omöjl.

Leva som man lär abs. contradiction. Lära som lever?

Reifikation och fetischerande vad Adornos eget ”program” resulterar i. Han måste inse Behovet, det ofrånkomliga Behovet av att fixera, av Essens, Styrning etc

Statistics the Fraud. Gadamer. Osanna Hela genom fragmentarisk, omedierad och naivt antagande ”deduktioner”. 2 rätt av 6 ger full vinst.

How can a view be anything But one-sided, when each is expressed by one person? Att försöka encompass multipla, 'nyanserade' eller holistiska åsikter är för varje individ omöjligt. Att transcendera sin individualitet och subjektivitet i åsikter förrädiskt. Adorno. Kierkegaard insåg detta. Existentialism. Endast historia kan ev. dokumentera 'folks' åsikter, även om Habermas här har en poäng ang. även den svårigheten.

Relativism, subjektivism och skepticism rimligare än Adornos anspråk. Adorno räds dessa pga brist på egen individualitet. Adorno 'entangled' i 'society's' 'sanningar' som han jagar efter i högre grad än hans offer 'essentialisterna.' "The Whole is the Untruth", då? Hur ska detta dubbla budskap förstås?

The problem of choice i generationskontexten. Slutord. Linser. Choice. Sartre. Upplöst. Ostyrd. Behovet. Fri. Handikappad. Beslutsinkapabel. Neg frihet

'Vanligt vett'. Gadamer. Musil. Scorn. 'Möjligheter'

Dilthey som bra (dåligt) ex på humanioras hoppl sträv. Ang. egen övert. om omöjligheten att göra vetenskap av Människor. (Självkritik här dock). Hitta gammal text o cf Gadamer ToM.

Musil lika systemkritisk och ironiserande över sådant som Kierkegaard. Kvarstår influenserna från detsamma. Samt. misstolkning av Hegel. Visa exempel! från PoS. Dock viktig punkt MOT Adorno. Cf SjälvReflexioner om Society

Några 'popexempel' i avsnitt om VoM på filmer, Poughkeepsie Tapes, Shawshank Redemption samt Fringe (astrofysik) reality vs reality: 0-0

FÄNGELSET, SOM METAFOR, OFRÅNKOMLIGA i detta

Kierkegaards Religious Stage och Leap lika 'dumma' som the Absolute Spirit. Ang ironi är Kierkegaards 'bättre variant' en kopia av Hegels. Cf Adorno kritiserar existentialism för att hålla på med exakt det han själv håller på med.

All filosofisk kritik av annan filosofi tenderar att 'Fall on their own argument'? Cf. Peters kommentar också. Vad blir då kvar av kritik öht i slutändan? Endast negerande för sakens skull. Men gör man det treeeeeevligt som alla andra så är det en gullig lek o inge dumt o otrevligt o tråkigt..

Ulrich värderar TÄNKANDE på samma sätt som Heidegger! Jmf. MuE, 'skippa kapitlet...' Jmf. Identitet och Differens; Inwardness, existentialismen, Modernitetens koppling, Möjlighetssinnet mm.

Avsnitt tidigt i uppsatsen: "Vad är dialektik?"

Beskriva konceptet som det mer farsighted, i kontrast till naiv, statisk disbelief i dess potential att harmoniera motsatser; ex. i vanligt individuellt liv med, referera till Kris och Utv, för att visa på Becoming; successiv förhandling och utveckling av motsatser, genom ständig negering.

Detta bjuds som stöd för Ulrichs Passivitet, vilken han alltså aktivt påbjuder. Absolut idealist som söker efter verklig enhet. Nödvändigt att ngr ggr hänvisa till Mystic Union för att Påvisa Hegel osv; Gud är död, modernitet. Unity with Anders. The Other. (Cf. Lévinas)

Nietzsches sätt blir för Ulrich ohållbart. Insanity.

Vidare: ironins vikt för samtal om för/emot Hegel m.fl; biografisk forskning inte intressant. Även om upplysande i viss mån, om man vill Bevisa länkar. Men futile att göra detta.

__________________________________________________________________________

Eftersökt Kritik av Adorno.

Baudrillard, Lyotard och Habermas. Post-modernismens potential av denna kritik. OCH SARTRE och hans Kritik av Dialektiskt Förnuft. Läs.

Adorno Auktoritär och utopisk, och självmotsägande. Tendensen till just det sistnämnda blir ett slags dubbelironi som är värd att poängteras i allmän diskussion om filosofins hopplöshet. Jmf "...the time to realise it was missed."

___________________________________________________________________________

Man får ge Husserl en chans, eftersom han faktiskt har anspråk endast på en subjektiv eller idealistisk kännedom om Medvetandet. "Resten får vara hur det vill". Det är en Reduktiv och gentemot dialektiken snäv tankegång, men en tankegång som uttryckligen inte har pretentioner på att vara annat. När den däremot trasslar in sig i att vara en sträng vetenskap som SKA (hur tänkte han här?) ligga till grund för alla andra vetenskaper, då är den inte annat än befängd, och behöver definitivt kritiseras för naivitet in absurdum.

Jmf. "Tankeexperiment" i MuE

___________________________________________________________________________

Det är alltid det holistiska anspråket, de all-encompassing tankeföretagen som döms ut. Systemets impopularitet uppenbar här. Anspråk. Se tidigare. Men vad man ofta missar i utdömandet är vad som ändå, som del i systemet, kan extraheras från det och värderas i andra sammanhang. Ett förhastat förkastande av System saknar det kritiska elementet i tänkandet det gärna misstar sig för. Åtskilliga exempel härpå. Husserls systemlutning i relation till hans fullkomliga negligerande av Hegel.

__________________________________________________________________________

Svårigheterna i begreppet Metod.

Man bör inte (ständigt denna Förkasta) förkasta eller döma ut Metod som sådan. Däremot ska man kritisera begreppet utifrån förutsättningarna en viss Metod har vad gäller tillämpning på ett visst område. T.ex. kan förvisso en viss språklig metod hjälpa till att undvika fel, fel som utan tydliga regler annars skulle vara mer frekventa. Det är väl snarare övertron på begreppet som är problematisk. Å andra är absolut tvivel gällande/OM/angående metod på sätt och vis sympatiskt, men inte särskilt konstruktivt, för att inte tala om kontraproduktivt och näst intill handikappande.

__________________________________________________________________________Möjlighetssinnet enorm pregnanas. Outtömligt begrepp. T.ex. kan man spekulera att det växte till sig rejält iom moderniteten och dess förlovade land, som då istället handikappar och lämnar Ulrichar efter sig. Reason in the age of Science - Impossible.

___________________________________________________________________________

(Critique of 21th-century Reason.

Let's be clear. Let us not be scientific, detached, objective or ironic. Let 'us' instead be crystal clear. Every attempt that has been made of writing a philosophical treatise, of whatever kind - being that of the sober, agnostic and from the contemporary times releasing spirit of Kant, or its opposite, the self-indulging individualism of Kierkegaard, although in this polarization the agreement in the subjective mode of thinking is dogmatically spelled out - every such an attempt has, simply put, failed. 

It has failed in-so-much as the attempt has been one of Teaching the ignorant, the common, the ideologues and whatever you may call them, the Truth. Or, if that is something eagerly denied, the same attempt of enlightening the thinkers that are supposed, trhrough the spirit of the age, to know the Truth.

This text is an attempt to correct neither. And it too will, naturally, fail.

With utter acuity I say this, not because of the fact that people, from whatever field, are no longer interested in such a matter; the questions of being, of nothingness, of the other or even that of becoming, are either questions absorbed in ideologized meaning, i.e. one of utter indifference, or questions that are, even in their philosophically interpreted connotations, no longer relevant to the present era of Humanity.

I say it because, this being the state-of-affairs, the attempt to Change either is wholly a business of the Fool. To learn from one of the most neglected philospohers - the reason for this in current situation being apparent enough - it is a hopeless undertaking to distribute insight to people, who are not in any respect receptive to it. Husserl Bracketed the World for an important reason: the realization that People simply will not get it.

This is, for just this reason, why the title of this work has to indicate both the hopelesness of following in the suggested footsteps - this, of course wholly acknowledged, being an empty irony - and at the same time the necessary binding of oneself to the historical process of this thinking. In entitleing a work such as this 'Being and Becoming', 'Being and Unreason' or even 'Being and Nonsense', which indeed were titles considered, the chance for its being published is, as one may think, not great, for several reasons, of which the

Everyone has in one way or another said it, from Heraclitus to Neitzsche: it is a hopeless business writing about it. And yet all have done it. Obviously, the paradox of claiming th

issue to be one of hopelessness, and to still stubbornly put this in words, should not be missed by anyone unless he reads it with indifference, a case which would in itself be quite, so to speak, peculiar. Yet this is, to make use of the term Absolute, the one thing that would pass the criterion of something Absolute, something Necessary. Necessary flux.

Irony is no longer useful. The usurpation of things over people has become absolute. The discipline of philosophy has become as meaningless as the disciplin of statistics.

Yet Adorno, the great critical thinker of modernity, built just another system. To be authoritative in philosophy is a quality ....)

___________________________________________________________________________

1

Totality as an important concept and guidance to understand Möglichkeit und Verklichkeit. The original ideas of the essays still important. Totality in Adorno, in Heidegger, in Kierkegaard and in Hegel. Comparisons. For the conceptual analysis of it in regards to differences in existentialism and neo-Marxism, see JoA, p. 140 ff.

1

The realitionship between Hegel and Kierkegaard. See Hegel and Kierkegaard Reconsidered. Hegel and Kierkegaard, something, by the Finnish scholar. Bind these thoughts together with Bachelor thesis analysis.

1

Szondi, Genette and Brooks (Peter, Cleans). For the Litteraturwissenschaften relevance, or its IRrelevance for analysis of Der Mann. Hermeneutics/narrative. Att endast Konstatera, vilket dock är viktigt i sig, irrelevansen av dessa Estetiska Teorier för en sådan egenartad roman som MuE.

Gadamer. Viktig.Independentarticle. Metaphor. Truth. Enigma. Lakoff. ToM.

Habermaskritik av dessa idéer. Reconciliation.

Aristoteles VoM-uppfattning diskuteras av G i RithAoS, och omnämns i Ulysses. Modernitetsrelevansen.

___________________________________________________________________________

1

Alla dessa kortare anmärkningar kan göras till Noter på en gång, då de förmodligen kommer att bli sådana senare i Uppsatsen. På så vis får du både gjort en stor del av det riktiga jobbet, och får samtidigt större strukturell överblick i tidigt skede, som du då har tid att värdera och omvärdera innan disputation. Se avsnitt märkta med 1 för överväganden om dess lämplighet av not.

___________________________________________________________________________

Nur Einen Sommer gönnt, ihr Gewaltigen!

Und einen Herbst zu reifem Gesange mir,

  Daß williger mein Herz, vom süssen

     Spiele gesättiget, dann mir sterbe.

__________________________________________________________________________

__________

Swedenborg.

__________

Influens på Musil. Men senare delen.

Att behandla Mue i sin helhet måste göras i ett långt mer omfattande arbete än en magisteruppsats innebär.

Yet, dess Oavslutadhet tyder i sig själv på en icke-helhet, som måste anmärkas på. Möjligheterna hindrade dess fullbordan, för fullbordan är Vanishing och Untruth.

It will not be possible to treat the mystic in itself, with all the different aspects of and perspectives on it. Marriage of Heaven and Hell etc etc. It will, however, be necessary for the study to constantly return to it As What Must Be Taken Recourse To1 MR, at what inevitably must be the choice, if death is not. For the Man of Possibilities who can no longer stay behind the wall, in the ditch1 Lessing; for he who can no longer be content with the transcendental.

With Self-awareness (se hur ofta jag återkommer till detta som vital för så mycket, Heroes) blir det oundvikligt att att inte fråga sig vem som Gav en detta, detta allt, vem som ligger bakom. Det är Inevitable Logic att projicera en AvBild, en Gud, En Creator (Sproul, cosmological argument etc). Man måste bli styrd.

Det Måste för självmedvetandet Nödvändigtvis skapas ett Hinsides. Se Dante. Och Auerbach.1

The Whole. Tolkningsproblemet av vad det signifierar. Det handlar nog mycket om att det är ett Ogenomskinligt och inpenetrable Whole som är Untruth.

Das Eigentümliche bei Adorno ist, dass man nie recht weiß, was er eigentlich will. So geschieht es, dass die hohe Begabung und Denkkraft-Erfordernis in Schlauheit umschlägt, die so fein ziseliert ist wie eine Laubsägearbeit. Aber man kann durch sie sehen

___________________________________________________________________________

Gadamer and the Legacy of German Idealism [0-511-77043-X]

yr:2009 Kristin X.

__________________________________________________________________________

MwQ is indeed a novel, a Literary work. Yet treating a work such as this sicentifically, with literary theory, will not do the work justice. You cannot treat it the way you treat, say, a poem by Hölderlin or a play by Strindberg. It is so permeated with Ideas and thought in itself, that is, Explicitly, that you have to meet it on its own ground.

Using e.g the theories of Genette will not do, neither would those of literary theorists as Brooks; in fact Hegels aesthetics and its X will be misguiding, since what this novel is, is ideas, sometimes converging, sometimes diverging, but which, however, do have a commom denominator (kan inte skriva på engelska), they are all suggesting a detachement and irony. Treating with cultural, philosophical, historical means, will do it justice, with the suggested irony in mind, of course. It is a Critique, the fourth Critique, but the least straightforward one. This critique needs to be met with Critique itself. It is critizing precedent Critiques, so reviewing these will be of utmost importance. blbalbal. Kan inte skriva på engelska......

Det stämmer överens med Fryes femte fas av ironi -----------------

Fryes genomgång, även om den low-norm

ART'S relevance for MuE limited.Se ovan. Thus, Gadamer's line of thought needs here to be appropriated in means of its more general philosophical something something. BUT, Heremenutics is not simply a way to theorize about ART, it is much more than that, it is the ongoing dialectic and dialogue between bouth humans in ther samtidighet, and even more so in that historical dialogue som crucial to the understanding of Classics, and other works. Verkningshistorien.

___________________________________________________________________________

___________________________________________________________________________

/Kant - THE everlasting Critic./    >>Det är också högst sannolikt att det är hos Kant Musil ursprungligen hittade Idén om Verklighet och Möjlighet !                ===================================================

^

I

I

Kierkegaard störde sig på Hegel främst av den anledningen att han alltid hade reconciliation och harmony i åtanke, något som för Kierkegaards antingen-eller-tanke var anskrämligt (se abstrakt bild från tittande i spegeln och fastnande vid leverfläck i exakt mitt i pannan och efterföljande (nedanstående tankar)). Det var, se Långt ovan, Hegels optimism som var chockerande i Kants efterföljd (därav den stora potentialen till ironiserande över förstnämnda, som just Musil begagnar, i vilken just en relation mellan Musil och Kierkegaard blir högst aktuell). Kant bör därför, som Watts hävdar, vara en mer sannolik erkänd influens på Kierkegaard än Hegel, även om den sistnämnda icke desto mindre utövade ett större INFLYTANDE på honom, ehuru detta inflytande till mestadels bestod i att refusera sistnämnda. Detta till trots, har scholars ägnat arbete åt att omvärdera ett alltför förhastat sätt att se på detta. "Reconsidering Hegel and Kierkegaard" etc.

_______________________________________________________________________

Om Gud höll i sin högra hand all sanning och i sin vänstra endast den aldrig slumrande driften att söka sanningen, om också med tillägg att alltid och evigt ta miste, och sa till mig: välj! så grep jag med ödmjukhet hans vänstra hand och sa: Fader, giv! Den rena sanningen är ju dock för dig allena.                 

— Lessings utsago

Verklighetsmänniskans och Möjlighetsmänniskans åtskillnad!!!!

Seek Love not Have Love. Becoming against Being. (although Heidegger interprets beING AS Becoming.) Etc Etc

___________________________________________________________________________

>>Den som släktforskar tillräckligt länge hittar till stjärnorna>>

___________________________________________________________________________

Viktigt att framhålla motargument vad gäller MuEs litteraritet. Det finns arketyper, det gör det. Och det finns (anti)hjältens resa etc. Men detta ETT ANNAT PERSP än det jag har.

Genettes Narrative Discourse, Wellek, Anförandet för omlämpligt. Index. Författare. DO.

Ange kort dina ståndpunkter ang fil behandl av litt ver och anför flera punkter där lämpligheten häri vida utväger olämpligheten. Vi behandlar inte ting-i-sig utan dokumenterade och speglade omständigheter i kultur och mänsklighet, ehuru Poesi bör ses med vissa förbehåll här. Se McGann. Art.

Är MuE Art? Nej den är Kritik invävd i (ett skirare väv av) ironi, dvs i Detachment. Art är inte Detached, den är Attached och immediate. Kritik vansklig. För Art is perhaps detached today, Only. That is Art today, and so we must find the mechanism behind the work, with Philosophy. Idag är talar inte någon om form längre säger Musil i Nachlass, menar han att dettta är bra eller dåligt?

'Dialectical criticism today' 5/11 i Utopian Optics.

Hegel mfl M i förhållande till Kant V. Men Tänkt V hos Kant, ej Naivt. Kants insikter långt större än du förstått. Vägg säger allt, allt. Fängelset, förstår ej andra bara själv.

PSYKSOFI. abstr bild av samtal med någon.  G gör en H

Kierkegaard försöker lämna intellektuell reflektion i alla dess former och återvända till immediacy, vilket förstås är blott en Romantisk dröm. Immediacy. Cf. Kants estetik ang Disinterestedness. Koppla till Fenomenologi

Philosophy needs Art more than Art needs philosophy. Cf  Cr. of Adorno. and Introduction in Essay. Literature, however, proper such, needs philosophy. Musil

Essay is about Being (V) and Becoming (M). Since Being is wholly usurped by our Machines and our Masses, orig. our slaves (nature fights back), there is in the modern age only Becomimg, only fragments, No Qualitites.

__________________________________________________________________________

Abstrakt bild blir ord! Ang. Ute/Inne: för The Onlooker är Triaden/Enheten/Harmonin Solid och förMedlad, men oMedelbar. Men för Deltagaren eller för Personen vars motsatser det gäller, är detta omöjligt. Harmony Approprieras av den dialektiskt lagda. Person Hel för den Andre, men delad för denne Person själv. Han är För Sig själv Subjekt, enbart (Nja? Är man inte omdelbar och hel också iom detta, på detta sätt?). För den Andre Objekt, enbart. The Wall/Subjekt-Objekt, Innanför/Utanför HOWNTTCH-----------------------

___________________________________________________________________________

Det finns sannerligen bra EXEMPEL på människor som inte råkat ut för 2000-talet, Peter. Därav kan man dra den slutsats att det faktiskt är ett existensberättigat fenomen. Diagnosen är legitim. Jösses.

___________________________________________________________________________

Det är OMSTÄNDIGHETERNA kring dagens konst som skapar auralösheten, inte musiken I SIG.

Kierkegaard hatar Hegel så mycket för att han ÄLSKAR honom, han är helt och hållet hans lärling och följer honom till punkt och pricka, därav hela den starka refuseringen. Nietzsche, som kontrast, bryr sig inte anmärkningsvärt om honom alls, därav hans likgiltighet gentemot honom; han insåg den dialektiska tankegången och höll på många sätt med om den.

Bild från cafét på SU, skälla ut dem, skulle bli hallaballo pga ATT MAN MÅSTE VARA TREVLIG PGA EN ENORM FIXERAD NORM SOM ALLA FÖLJER I LÅNGT STÖRRE GRAD ÄN DE FÖLJER JURIDISKA LAGAR, oavsett om de vill eller inte.

Hegel och E-boken, ang. att han aldrig nämns. Peka ut fel hos forskare, UNDVIK SAMMA MISSTAG SJÄLV ANG DISKUSSION OM OVANSTÅENDE K-N-H.

__________________________________________________________________________

Less is More bra EXEMPELuttryck på svårfångade sanningar LäeI

---

[1] Nu är detta på sätt och vis paradoxalt, iom rasism etc etc, Self. Men ett annat sätt att se på detta problem för mig själv är just något jag återkommer till: just Samhällets misstag och skuld vad gäller detta. Se VA?! Är du rasist?! m.m. Samhällsbegreppen och  -analyserna gynnar grupperingar, och, tvärtemot vad liberalism och dylika ger sken av, försvinner individen i varje samhällsstruktur. Delvis pga att det som görs med samhället görs av POLITIKER, som GÖR och inte VET, medan, om nu Adorno har rätt åtminstone rent Möjlighetsmässigt, de som VET och analyserar gör det till ingen annan nytta än att skapa cynism och pessimism i världen. Existentialismen gör det INTE, eftersom de är utan illusioner. Det är besvikelserna som gör det värre. (Nu är problemet här: ökar alienation med ökad problematisering av Samhällsbegreppet och Sociologiska analyser, och är hela Individualiteten och Alieneringsbegreppet likartade, fruktlösa aktiviteter?) Svar: ja. Människan i Consciousness har alltid varit alienerad. Cf. Kierkegaard. Hos en icke-tänkande människa är detta mindre verksamt, och hans arbete håller sådana uppfattningar än mer i schack, e.g. naturvetare. Adorno. Vad vill han? Vad trodde han kunna uppnå? Hans naivitet och utopism, hans optimism, kan inte annat än råka ut för samma fiasko som Marx, och här, här visste Kierkegaard bättre. Det gjorde han överallt. ADORNO HADE FÖRAKTAT ULRICH. (se jmf med Kierkegaard ovan.) Men då kanske Adorno borde ha blivit politiker istället. Konsekvens måste ske inte bara i teori, utan i levd filosofi.

[2] Nu är dock allt detta, inkl. n. 1, en uppenbar argumentationsmässig fara, som du ser. Mycket, troligen, pga Teori-Praktik-problemet; när möjligheterna tänks som möjliga verkligheter råkar du in i trubbel, eftersom du är just en teoretiker, som tänker, och inte en politiker, som gör. Se aforism ovan.