2012

Jag tänker nu göra precis det som min plågade fantasi ofta anför som en möjlighet, men som jämt och ständigt alltid visar sig vara enbart just en sådan, omöjlig att förverkliga p.g.a. särskilda lagbundenheter som drabbar upphöjda individer. När jag nu alltså faktiskt är i sjå med att just förverkliga detta, tycks det mig som att det i slutändan måste kvitta hur denna verklighet ter sig. Det handlar, om jag måste påminna mig själv om detta, skulle jag inte själv förstå vad det är jag i text inte vill utveckla, då det är mitt medvetande det handlar om, och sålunda något jag inte ska behöva påminna mig om – det handlar om att förmå mig själv att skriva. Detta har jag ansett vara omöjligt inte bara i och med denna naturlag som nämndes ovan, utan eftersom denna lag – kalla den en psykologisk sådan – har förklarliga mekanismer; det är inte bara fråga om en övervikt av möjligheter, så som dessa framstår för en så makalöst stor natur som jag själv, utan också då detta spätts på av att appropriera de fåtal likar som bekräftar den i folkmun kallad självuppfyllande profetian. Just vad som pågår i skrivande stund är vad Proust gjorde i sin koloss till litterärt verk, men det kan inte, det är helt enkelt inte sannolikt, att en sådan oöverstiglig mur utgjorde premissen för hans spaning, emedan konstnärligheten och den flödande poesin hos honom, som tycks flyta som ur Ramlösa brunn, inte visar tecken på vad jag här förgäves försöker transkribera; konsten var uttänkt hos honom, den fullbordas på varje sida och fullbordas i verket i sin helhet; avbrotten är till sin natur av en sansad metafysisk art, och inte som här en fullkomlig resignation över det ofattbara i att inte avslöja vad som bara är alltför uppenbart för övermogna naturer. Man vill skriva en roman, jag säger ”man”, för det är trivialt att så är fallet för konstnärligt lagda och intelligenta människor, att var och en av dessa vill se sin natur i all den prakt en roman förmår förmedla av denna.

Men här sitter jag alltså, och kan inte annat, i stundens hetta, d.v.s. i stunden av förverkligande, än att harangera om just det omöjliga i det verkliga; en genomtänkt roman eller ens novell skulle, utifall att en sådan med absolut beslutsamhet behövde bli till verklighet, utgöra nådastöten.

Det har redan gjorts. Låt oss bara andas ut den sura sanningen i ansiktet på naiva så kallade innovatörer: det har redan gjorts. Inte ens essän i sin mest intrikata form är längre intressant. Sålunda är den enda anledningen till att jag fullföljer den löpande texten något slags leap of faith om att åtminstone metaaspekten i litteraturen faktiskt aldrig, ”i våra dagar” framförallt, kan nå en för hög nivå. Filosofin upphörde att utgöra ett intresse för samtiden någon gång i och med Gadamers död, och litteraturen, så den ser ut ens i sin minst anstötliga form i Svenska Akademiens under vissa fuktiga stenar fortfarande betrodda ”snille och smak” – ens detta fria skapande förmår inte längre göra den mest vansinnige nyfiken. Att just Gadamers filosofi kan förklara detta som ett lagbundet fenomen ska här lite trött möta en kritik, en som inte ens är genuin, ty det är inte ens detta längre intressant. Kritiken säger det gamla utnötta post-postmoderna resonemanget att på 2000-talet finns det inte längre någon samtid eller ens tid i någon varken förment eller reflekterad bemärkelse, för tekniken – och måste jag här göra ett appendix av de dylika fenomenen – har överhettat maskineriet, så att någon kontinuitet eller konsekvens i kontinental filosofi här bara blir lönlöst att försöka upprätthålla.

Om alltså inte ens litteratur i den bemärkelsen orkar klättra över konstens murar, eftersom de inte längre finns utan för alltid har rivits, då måste det ju ”kvitta” huruvida jag fortsätter på denna text. Kanske kan någon framtida individualpsykolog i en avlägsen framtid finna något intresse för den. Även den ”vetenskapen” är ju sedan länge utdöd. Den är i vilket fall ett skämt, liksom samtliga andra så kallade vetenskaper. Den enda vetenskap som numer skulle kunna betraktas som strikt vetenskap är författarens disciplin som förvånansvärt nog här avslöjas vara litteraturvetenskap. Tyvärr är den å andra sidan den tråkigaste av vetenskaper, kanske just i och med dess legitimitet – det finns inget att kritisera den för. Så banal kommer jag definitivt att vara i detta det stora valet i livet, emedan jag överger den folkskolelärarinnans värld som alla mina föregångare föredömligt gjorde, för att finna sin lycka i den fria andens värld, den värld i vilken man numer bara ger ut ett primalskri ut i rymden.

Att ge upp är nämligen inget som min natur är bekant med. Vad gäller konstnärer som kastat in handduken är jag där inte namnkunnig, eller så är det en korrekt syllogism att en konstnär inte är kapabel till det, även om denna hade en planet – vars samtliga invånare begett sig till en tämligen stor glaskupol på mars – för sig själv och insåg att hans publik inte ens skulle bereda honom problemet med att vara svårflirtad – han skulle skapa ändå, eftersom det är dennes, denna obstinata och modiga naturs, enda utväg från labyrinten vars slutmål alltid är Hades. Detta är förstås samtidigt vad som utgör hans fullständigt idiotiska personlighet, för om Gud i sin vänstra hand erbjöd allt lidande och i sin högra ett slut på det, är valet måhända svårt för honom, men endast som illusion. Abraham var en konstnär. Kierkegaard förklarade deras hästnatur, vilken ju springer tillbaka in i den mysiga upphettade ladan. Det är givetvis en ”filosofi” som det lugna Öst haft sedan de omakligt tog sig fram på det sätt som utgör den blinda tiden mellan fyrbent och upprätt, men som kanske ändå till slut måste nå även oss. Fotnoter är ett mycket konstnärligt hämmande bestyr, varför den här smyger sig in i brödet som vitlök i baguetten och omber intressenter att härvid hämta upplysningar från Mircea Eliade, som helt i sin ordning ingen som inte läst ”kulturvetenskap” någonsin hört talas om. Den enda som på allvar var nära att lyckas med att visa att medvetandet är en dialektisk och evig återkomst av det sanna var Hegel, men han dukade ju som bekant under för stora begrepp, något som dock kan vara en lyckosam säkerhetsåtgärd för sådana abnorma hjärnor som hans. … men nog om filosofi, det här är ju en litterär text!

Nåväl, då ska vi också rätta oss efter en sådan och utelämna kvalificerade spekulationer. Vi försöker väva in det i texten istället. Denna jargong som jag nu slänger mig med påminner mig om en gammal lustig elektronisk låt som jag vill minnas var något av en favorit för mig i mina jungfruliga skapardagar. Uppväxt som man är i datoråldern började min ryggrad att ta den s-form den idag har redan i 15-årsåldern, då jag, som tillåten av kalejdoskopets väktare att i denna liknelses mening bokstavligen träda in på andra sidan glasögonen, var försjunken i att komponera och frambringa musik via ett på den tiden makalöst redskap för detta, vilket innebar i egentlig mening timmar efter timmar av en krökt ställning framför detta virtuella notblad. Låten i fråga är i sig självt delvis beskrivande för vad av skäl relaterade till ett värjande mot ”att gå in på detaljer” detta skapande rent tekniskt innebar, men framförallt i sin helhet som ett metamusikaliskt, så som det ser ut i våra dagar, verk. Jag kan inte dra mig till minnes den obskyra ”artisten” i fråga, vilket förmodligen inte i sammanhanget är någon jätteförlust, men låten hette bestämt, talande nog, Music instructor. Denna ”instruktör” lyckades med sin medryckande amerikanska och gladlynta instruktion göra den kollosalt ointelligenta och osköna musik jag i dessa år hängav mig åt att verka som rena rama uppenbarelsen av musikens väsen, gav rysningar i kroppen och slet mungiporna uppåt som med krokar, emedan det då, fast jag självfallet – och detta är högst viktigt och nödvändigt att nämna i det metaperspektiviska avseendet – då var ljusår från att formulera detta, tedde sig som något slags giftermål av upplevelse och förståelse, även om den mer precis retrospektiva benämningen av tillståndet torde vara ”gör en glad”. (Jag måste uttrycka min motvilja mot att återfinna en flydd tid och framställa den här, då detta per definition är omöjligt: en återfunnen tid formulerad är en rekonstruerad tid inte lämpad eller värdig att identifieras med den naiva och oförmedlade upplevelse man i unga år uppgår i.) Först låter sig basen introduceras, varpå efter några sekunder det elektroniska utfyllnadstrumverket låter rytmens kronologi kännas vara precis som den ska. Därefter presenteras av musikinstruktören den för elektronisk dansmusik så karaktäristiskt hetsiga, och som det övriga bruket av instrument i denna, lika monotona cymbalen. Tätt följt av denna – och här stod man på diverse egenskapade discon, ty man var esoterisk och kräsen vad gällde musik redan som yngling, och utgav exalterade blickar med sina manliga ”danspartners” – annonseras ”the bassdrum”, och det hela tycks i sin njutningsuppskjutande metod som rena sängkammarakten, endast för att ytterligare och avslutningsvis fullända det hela med melodin, vars hörnmärkta prägel jag ibland tycker mig lyckat härröra från Roxettes (Per Gessles) tidiga sådana som ett uppsnabbat och inplastat speldosenummer.

…

Måste jag lyckas skapa en naturlig och sammanhängande fortsättning på denna översimplifierade parallell till vad metaförfaranden lyckas göra med min själ idag, femton år senare? Måste texten vara ett kausalt flöde? Hur kan det bli det, om man inte sitter vid tangentbordet och inte förflyttar sig därifrån förrän texten är ”klar”? Hur är på så vis en roman någonsin en sammanhängande textmassa, när författaren gång på gång nödgas lämna tangentbordet och därmed det fria skapande som så många är ute efter? (Han måste sova, äta o.s.v.) Tycker man att post-it-lappar och annat slags förberedelse och medel till ett mål innebär ett fuskverk i den mening man uppriktigt kan tala om fritt skapande, hur kan man då annat än erkänna att sådant är en illusion vad gäller verk vars omfattning gäller minst tio timmars oavbrutet skrivande? Varför, vidare, hymlar alla med drogers betydelse för skapande, då denna är avsevärd? Det föregående stycket skrevs inte under något ”rus” men icke desto mindre under alkoholpåverkan, då tanken på slagfältet inte som här agerar eftertänksam (läs: hämmande) Odysseus, utan likt Akilles ger ifrån sig ett rytande och med upplyft svärd styr kursen rakt in i den överväldigande motståndarhären; där den med den filosoferande hammaren både likt Nietzsche och som Sauron bemöter alla konstens hämmande normer med en lätt rörelse som sveper bort dessa som bananflugor – som den bibliska X lät det oöverstigliga havet dela på sig och öppna en stig för honom på hans väg, så verkar en flaska vin under en kortare stund på konstnärligt skapande.

Naturligtvis för att kort därefter övergå i lättsamhetens straff. Sålunda är sådana hjälpmedel som droger bedrägliga för att göra fri och alltså stor konst, emedan man aldrig kan tvinga på den verkliga tidens flux på konst utan att den därmed upphävs: fluxet styr dig, inte tvärtom, och därför kan på sin höjd endast enstaka meningar, fraser eller kanske blott ord innehålla något av det fria, det medryckande, av det poetiska och oförmedlade.

Man kanske lyckas förstå mig i och med detta, varför resonemanget och dess oskiljbara annanhet i formen och framställningen av detta, låter som det här gör. Kan jag säga något, ja, då är det nog framförallt något om vad att säga något innebär. Men fortsätter man djupare in i grottan, löper man risk att inte bara själv bli vansinnig, utan även att tråka ut läsaren, för läsaren, hur källarhålsanteckningsmässigt imaginär denna än må vara, måste respekteras, såvida inte nivån till slut ändar i ”pressandet med fingertopparna på tangenterna p, r, e, s etc.”. Man måste åtminstone föreställa sig att intresset för det skrivna ska finnas i den andra, och ett sådant intresse dör om man hamrar för länge på en spik som många anser redan nedslagen, och man bör därför emellanåt ägna sig åt att även måla och lackera för att också det sinnliga ska få ta del i helheten. Gud vet att även jag själv behöver lämna de avlägsnaste stjärnornas kärnor för att ibland dofta på ett dyrare franskt vin.