Kiekegaard kallade sig missförstådd, men det är  ett sedermera falskt och felaktigt förhållande, emedan han hade få  opponenter; detta beror förvisso på hans mer inåtvända, psykologiska, av  mer utarbetad logik bristande filosofi. Det säger sig  självt att en melankoliker som låter tankarna flöda fritt, vilka iom  eller trots detta kan utmynna i icke desto mindre insiktsfulla och  betydande åskådningar, besparar sina till eftervärlden studerade verk  från smäda och bespottande. 
    Vad som är mer intressant är hur många  bitska kritiker just Hegel fick. De kallar honom en charlatan, som med  sitt utifrån sedda slumpmässiga babbel i obegripliga språkharanger  gjorde sig själv till åtlöje genom att ta detta för en filosofi. Det  intressanta i det hela bottnar i just denna omfattande mängd  EFTERFÖLJARE som gärna förkastade hans filosofi som smörja. Redan i det  nyss nämnda kan man skönja hyckleriet: hans slagkraft består just i att  vare sig akademiska eller självutnämnda intellektuella män  överhuvudtaget förstod honom, men likväl på ett i sammanhanget  obehagligt sätt plagierade honom och skapade världsordningar härledda  från hans tankar. 
    Det är inte utan att man tänker på Musil, fast  skillnaden dem emellan ligger i att Musil "bara" var en skönlitterär  figur, i egenskap (hihi) av att få säga anspråksfulla saker utan att  behöva ställas inför intellektuell rätta. 
    Hegel antyder  självinsiktsfullt och självreflexivt i övervägande av sin filosofi det  implicit komplicerade i den, genom att hänvisa till sin kanske främsta  och ändå mest avlägsna inspiration Heraclitus. I denna tillbakablick på  sin antika motsvarighet inser han att den djuplodande natur hans  tankemönster har med nödvändighet kommer att te sig som obegriplig för  de flesta, emedan de flesta förlitar sig på en reifierad och därför  kritikfri uppfattning om "sunt förnuft"; så heter det i folkmun, medan  det i filosofers kretsar gärna hålls för "logik". Detta missöde är just  vad hans filosofi försöker klargöra, men just sanningen är, som ingen  torde tvivla på, djupt begraven, och att gräva med språk insåg  säkerligen Hegel själv svårigheten i, men försökte icke desto mindre  heroiskt och optimistiskt att ta sig an uppgiften. Härav följer förstås,  att så länge  "stora män" med "klar logik" kan avvärja sådana  tokstollar som Hegel, så kommer spaden stå och rosta mot skjulet. 
Kort sagt, det är inte ett dugg märkligt att Hegels system för vägen  till sanning förkastas och t.o.m av många föraktas, eftersom ingen  förstår det.
   Jag gör det, dock. Och hade min Fader fått träffa mig  hade vi funnit. Ja. Vad annars. Harmoni. Men det ska inte tas som ett  uppgivet yttrande; tvärtom är mitt kall här i livet att ta mig an sådana  icketänkare som Bertrand Russell och annat löst pack ansedda som  storheter, och visa på vikten av att gräva. På så sätt kan sanningen  kanske än en gång komma inom räckhåll - det är för övrigt det, enligt  mig själv, sanning handlar om; att vara nära sanning är lika med  sanning, emedan att uppnå sanning är en farlig självmotsägelse i en  självmedveten och kritisk filosofi - och sådana korkade figurer som  Russell kommer förhoppningsvis tillstås vara just det han själv med  avsaknad av självkritik kallar "Naiv".

 
 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar