Är det så, att i dagens samhälle, i denna ”fascinerande”[1] tidsålder vi lever i, 2000-talet, är vi alla slavar? Är vi slavar under en diktatur vi själva alla har varit med och skapat, där despoten är alla de symboler vi själva reifierat till nödvändiga varor? Är det t.o.m. så att människan själv nu har blivit den fullkomliga varan, och att uppfattningar om en själ och om en djupare mening med livet numer är minne blott?
En titt på hur människan i västvärlden lever idag tycks tyda på ett jakande svar på samtliga frågor. Orsaken till denna ”verklighet” torde rätt och slätt vara kultur. Gentemot detta begrepps traditionella motpol natur, kan kultur uppfattas, något grovt sammanfattat, som mänsklig aktivitet. En etymologisk härledning av ordet ger oss den ungefärliga innebörden ”att odla sinnet”, och sett i ljuset av den tycks detta odlande, över århundradena av dokumenterad mänsklig tankegång, inte innebära framsteg utan snarare förfall. En sådan uppfattning är dock naturligtvis långt ifrån allmängiltig. Många skulle snarare vara av den uppfattningen att det är just progression och utveckling i mänskligt tänkande som historien vittnar om. Även vissa filosofer finner i dagens kapitalistiska situation en chans till ett hedonistiskt omfamnande av rådande förhållanden.
Meningsskiljaktigheter om denna ”verklighets” värde åsido, kan en bild av ett sådant samhälles hörnstenar fungera som modell för en analys av de underliggande mekanismerna som utgör den ”verkligheten”. Dessa hörnstenar har i denna text på ett godtyckligt manér fått samla sig under det vida konceptet ungdomskultur. Detta för att mycket av det som kan placeras inom denna paraplyterm på ett tydligt sätt kan illustrera de kulturteorier som här ska behandlas. Nu är det dock fråga om en specifik ungdomskultur, nämligen den man kan skåda i 2000-talets begynnelse. Tilläggas bör också att det kanske inte alltid handlar om en kultur avgränsad till just ungdomar, då många inslag av denna kultur har en stark tendens att sprida sig till människor som är både äldre och yngre än vad ”ungdomar” är. Det som dock tycks vara fallet, idag kanske tydligare än förr, är att ungdomar äger den största mottagligheten för att omfamna detta sätt att leva.
Den historiska genomgången av det omstridda begreppet ideologi har David Hawkes behandlat med, av allt att döma, en förkärlek till Hegel och hans dialektik. En komprimerad version av Hawkes poäng är att han, med hjälp av en historia av människans resonemang om ideologibegreppet – från Platon fram till de enligt Hawkes smått hycklande postmodernisterna – vill visa att ideologi är resultatet av ett ”falskt medvetande”. Detta medvetande har sin grund i det enligt honom ständigt upprepade misstaget att dels reducera en dikotomi till en av dess poler, men också, vilket på sätt och vis är detsamma, att missta den medlande representationen mellan dessa båda poler för en objektiv verklighet.
Platons misstag var således att reducera dikotomin kropp/själ till att själen var överordnad kroppen, eftersom den sistnämnda sågs som ett fängelse för själen; som en oförnuftig motsats till den. På samma sätt vandrar Hawkes vidare genom historien och visar hur framstående filosofer och andra tänkare misslyckas med att behandla världen på ett dialektiskt sätt, genom att skapa s.a.s. falska sanningar av det reducerande favoriserandet av dikotomiers ena eller andra pol, eller genom fixerandet av representationer av dessa. I Hawkes mening är de enda som någotsånär lyckas se deras omgivning på ett ”korrekt” sätt Hegel själv och hans efterföljare Marx. Efter Marx blev denna typ av åskådning, med vissa möjliga undantag, förvrängd, och i samband med kapitalismens allsmäktighet i västvärlden har denna avvikelse från det dialektiska perspektivet bara ökat.[2] Hawkes analys vill säga att misstagen med reducerandet av ”idealism/materialism”-dikotomin[3] till en av dess poler har pendlat genom tiderna, för att idag ha hamnat i ett till synes oåterkalleligt läge, där det kanske snarare handlar om att den symboliska representationen som medlar mellan dessa poler har blivit till en objektiv ”verklighet”.
Det är detta som är av intresse för hur ungdomar i västvärlden idag uppfattar sin omvärld, då denna förtingligade och objektifierade representation mellan de binära oppositionerna tar formen av pengar och varor, särskilt teknik. Varorna det handlar om är i dagens läge i det närmaste oräkneliga, och häri ligger det något väsentligt för ideologin, som då slår rot i många av oss. Av den uppsjö av valmöjligheter som ungdomar idag ställs inför; alltifrån den ambivalensskapande frasen ”Du kan bli vad som helst”, till vilken av alla de femtio olika ”smart phones” man bör välja, framförallt med avseende på vilket ”hipphetsvärde” som medföljer de olika produkterna – i denna djungel av varutransformerad sysselsättning och elektronisk absolut nödvändig utrustning, så behöver vi vägledning. Vi har ett behov av att bli styrda, delvis därför att valmöjligheterna har tagit över och förvirrat våra grundläggande behov. Ett sådant behov förutsätter redan kapitalismen, och dess sätt att ”hjälpa” folk att hitta stigen i djungeln är reklam. Reklamen ser till att människor hålls på plats i kapitalismens bubbla; det är på samma gång ledhunden för den blinde, som handbojorna för den nyckfulle. Den kapitalistiska ideologin, om man kan uttrycka sig så, ser till att människan själv reproducerar vad hon är lyckligt ovetande om; den får henne att uppleva sig som fri att göra vad hon vill i en situation där det hon väljer alltid kommer att styras av den makten över henne, en makt som kommer att gynna den materiella värld hon själv valt att bli en del av. Att dikotomin reducerats till materialism-polen råder det idag knappast några tvivel om. Frågan är kanske om den andra polen överhuvudtaget ens finns kvar någonstans i våra ”falska medvetanden”.
Alienation
Om makten över människan som något som förskjutits, från ”objektiva”, ”verkliga” tyranner till att upprätthållas inom oss själva talar Foucault om i Övervakning och straff. Den övervakningsdystopi som här ibland antyds, som också för George Orwell var något som på allvar kunde tänkas vara verklighet redan 1984 och som också behandlas av Gogol med desto mer svart humor i Revisorn, kan väl inte sägas ha förverkligats fullt ut ens i dagens läge. Vad som dock är en bitter verklighet idag är däremot vissa förutseenden som är en del av denna dystopi, något som går hand i hand med den alienering det talas om, implicit eller explicit, hos både Foucault, Hawkes, Bourdieu och Swartling – nämligen den ökande individualiseringen. Inte bara den egna alienationen i form av materialiserandet av ”Anden”, men även alienerandet från varandra kan ses som effekter av den moderna kapitalistiska världen.
Foucaults resonemang om denna individualisering grundar sig till stor del på det genom historien ökade behovet av att kategorisera människor, i vilka man fick dikotomierna frisk/sjuk, normal/onormal, dåre/icke-dåre o.s.v. Institutionerna och anstalterna som hade i uppgift att legitimera denna kategorisering av människor blev successivt fler i antal och mer raffinerade i sin verksamhet. Idag är psykiatrin och dylika verksamheter vardagsmat för många ungdomar i Sverige. Väldigt många ungdomar mår väldigt dåligt. Men hur blev det såhär?
I Ideologi och verklighet arbetar Swartling på ett liknande sätt Hawkes gör, i det avseende att han kritiserar många sätt att se på ideologiproblematiken som reduktiva. Ett av de exemplen han använder är feministen Dorothy Smiths ideologianalys som har som poäng att visa att s.k. ”ideologiska bearbetningar” av ”primära berättelser” förvränger och konstruerar dessa berättelser till något som kommer att gynna den specifika maktbaserade ideologin, i detta fall psykiatrin. Swartling reagerar på att det tycks som att Smith i sin kritik av ideologi hänvisar till en ”verklighet” (den ”primära berättelsen”) som utgångspunkt för det falska medvetandet, i vilket hon alltså begår ”felet” att missta en annan ideologi för ”verkligheten”.
Det relevanta i detta är, för detta syfte, inte egentligen huruvida Smiths sätt att gå tillväga är adekvat eller ej, utan vikten ligger snarare i att det åtminstone ligger mycket i att psykiatrins konstruktioner av mänskliga tillstånd; deras transformeringar och reduceringar av hur personer upplever sina liv, har blivit till ”sanningar”. Deras stämplande av ungdomar som deprimerade, bipolära eller andra adjektiv som konnoterar ”onormala” tillstånd, skapar en bekväm ideologisk ”verklighet” som köps av ungdomar p.g.a. ”vetenskapens” auktoritet.
Dessa konstruktioner tas alltså då för sanningar i den ”sjukes” medvetande, och i och med det har det också uppstått ett behov hos honom, ett behov av att bli ”frisk”. I dagens läge finns det en snabb – ju snabbare och effektivare, i disciplinens namn, desto bättre för den allsmäktiga marknadsekonomin – men kostsam lösning på detta, nämligen psykofarmaka.
Så ungdomar besöker månatligen läkare som – istället för att uppmuntra till reflexion över livet – ser till att deras tro på sina ”sjukdomar” upprätthålls, och läkemedelsbolagen skrattar hela vägen till banken, eftersom budorden tio gånger om förkunnar: ”öka intäkter, till varje pris” el. dyl. Men något kaptitalt… missades i det hela, och det är frågan om varför ungdomen i fråga besökte psykiatern från första början. Här är det lockande att svartmåla teknikens under, och se detta som något som idag i allra högsta grad avskärmar människor från varandra.
Teknikens under
Mer specifikt är det tal om kommunikationstekniken, som på sätt och vis på ett smygande sätt förändrade människors umgänge med varandra. Telefonen reducerade detta till talet; man behövde inte längre besöka varandra, utan kunde bekvämt sitta still i hemmets lugna vrå och ”umgås” alldeles utmärkt. Nästa etapp var mobiltelefonen. Nu kunde man visserligen röra sig fritt bortom sina fyra väggar och ändå ”umgås”, men man slapp fortfarande hela företaget med att ses i person. Efterföljande steg var att med sistnämnda tekniska apparat rationalisera umgänget ytterligare. Nu var också talet överflödigt, eftersom man kunde få sagt endast det nödvändiga i form av ett textmeddelande. Det (hittills) sista steget i denna utveckling förverkligades med internet, och den ”värld” av oändliga möjligheter denna teknik innebar.
Vår ”verkliga” värld har idag reifierats så till den milda grad, att filmtrilogin Matrix inte längre verkar vara så mycket fiktion som ”vetenskap”. Den ”andra naturen” (second nature), cybervärlden, tycks idag ha blivit så normaliserad att många ungdomar behöver påminna sig om den ”riktiga” världen; det har skapats en dualism mellan två världar, något som inte minst är tydligt i det faktum att den ”riktiga” världen numer heter ”IRL”, d.v.s. In Real Life. Oftare än att hänvisa till världen i cyberrymden hänvisar man till denna, vilket kan ses som att den reduktion av dikotomier till en av polerna, som skapar det falska medvetandet, ideologin, här alltså gäller polen Internet. Tonåringars situation verkar, om möjligt, ännu mer häpnadsväckande, då deras ”andra verklighet” (vilken som nu är vilken börjar bli mycket svårt att uttyda) inte ens har några referenser till ”IRL”-världen, utan är en raffinerat uppbyggd värld i form av ett spel.[4]
Gemensamt för dessa ”nya” världar för unga människor är dock att de har en avsocialiserande effekt, d.v.s. vad gäller den världen som nu för många på ett uppochnedvänt sätt tycks uppfattas som den sekundära av de två. Ett tecken på detta kan skönjas om man flyttar fokus till just ”IRL”-världen, och där granskar hur ungdomar i åldern 20-30 umgås. Det kan, generaliserande, se ut på följande sätt.
En fredagskväll sitter ett kompisgäng hemma, var och en för sig, framför datorn och chattar på Facebook, vilket är den värld där ens liv nu blivit till tryck. Den kan ses som ett slags avgudadyrkan; ett fetischerande av det egna livet, där man lugnt och tryggt kan göra och säga vad man vill då man här har subtraherat alla de obehagsmoment som impliceras av ”IRL”-världen. Här kan man skriva tokiga saker och i nästa sekund ta bort det skrivna, om det skulle vara något tabubelagt man fick skämmas för. Här finns i teorin inga gränser för hur man kan bete sig, rätt och slätt. Dock finns det ett regelverk, och en civiliserad 25-åring tramsar inte i onödan, då många sanktioner kan drabba en även i den digitala världen (är man en pratkvarn får man en reprimand i form av ett påpekande om att man ”spammat”.) Vad Facebook också bidrar till är doktrinen ”att se är att vara sedd”, ty här är man ständigt övervakad samtidigt som att följa andras liv i detalj har en lika hög prioritet som att borsta tänderna, för att inte tala om att läsa de 500 sidor som krävs för att klara tentan (ofta är fallet det att det förstnämnda har en högre prioritet.) Man skriver flera gånger om dagen en rad om vad man för tillfället gör, även om det man gör är högst trivialt, därför att man vill att andra ska få reda på det; i gengäld får man reda på vad den ena eller andra lyssnar på för låt för tillfället. Ens privatliv är nu en ”Ansiktsbok”. Vad gäller en central övervakare här får den frågan förpassas till konspirationsteorier.
Nåväl, chattandet leder fram till ett beslut om att obligatorisk förfest ska hållas hos Johannes. På denna förfest ser man till att bli så onykter som det går, med restriktionen att man ändå måste vara så nykter som möjligt för att komma in på det hippa stället, där man kan fortsätta med drickandet.
Väl varm i kläderna och blodet kan man nu ta sig för allt det som annars skulle vara lite pinsamt i den riktiga världen; man kan svära, skrika, spotta, rapa, kissa på gatan och vad det nu än kan handla om när åtminstone killar får chansen att släppa på den stenhårda självkontrollen (även om det på denna strand bör tillämpas även av tjejer, då dessa inte förväntas vara särskilt fina i kanten.) Kort sagt får man äntligen chansen att ställa till ett djävla liv, att släppa på tyglarna.
Vad det här alltså i grund och botten kan handla om, är att världen som nu konventionellt finns på datorskärmen har polariserat en värld till två, där man i den f.d. riktiga världen inte längre riktigt vet hur man ska bete sig socialt p.g.a. att detta har glömts bort. Men då man som människa, ju mer civiliserad hon blir och ju större självkontroll hon får, sannolikt har ett trängande behov av att återgå till ursprunget, till naturtillståndet – när man i detta läge har nått ett maximum av ”onaturlighet” som man inte längre ens är medveten om p.g.a. dess normaliserade verklighet, då uppstår för många önskan om att spåra ur och bryta så många tabun man bara kan, kanske för att få känna sig som ”människa” igen, vars innebörd mer kan ses som att få bete sig som ett djur.
Fältet
Som sagt är detta säkerligen en väl generaliserande beskrivning av en 20+:ares liv i Sverige år 2010, men är ändock en verklighet för många. Att anledningen till detta är kommunikationsteknikens alienerande effekt på människan är säkert bara en av flera möjliga orsaksförklaringar, men samtidigt en viktig med avseende på civiliseringsprocessen. Andra orsaker ligger möjligtvis i det specifika fält ovan nämnda beskrivning avser. Fältet i sin helhet skulle kunna vara ungdomskulturen i 2000-talets Stockholm, men beaktat denna texts utrymme krävs en snävare uppdelning av det fältet, vilket skulle kunna vara Stockholms innerstads nöjesliv 2010. Som hos Bourdieu är det i detta fall passande att se detta fält i termerna vänsterstrand, redan skisserad ovan, och högerstrand, i vilken förstnämnda är beläget på Södermalm och sistnämnda strand på Östermalm. På detta kampfält skulle då med ett dokumentärt tolkningsschema dessa två stränder föra den nödvändiga strid med varandra som upprätthåller fältets struktur. Men just i dagens läge, verkar tvetydigheter finnas, som inte gör det hela så tydligt som beskrivningen av Paris modevärld på 70-talet framstår.
Överklassen som befinner sig på den högra stranden innehar föga tillgång vad gäller kulturellt kapital; det handlar av allt att döma knappast om något finsmakeri för vare sig konst eller litteratur. Det verkar på det hela taget i detta fält som att positionerna har bytt plats. Vänsterstranden, som dock har många egenskaper som signifierar ”vänstertypiska” ideologiska koncept, såsom bohemisk utstyrsel, vågad smak för konst och generellt sett symboliska kapital i större eller mindre utsträckning, framstår idag som de dominerande. Men riktigt så enkelt är det inte heller, då de saknar en referent med rollen som dominerade. Överklassen, ”bratsen” (som unga människor i överklasskategorin kallas) kan inte ses som pretendenten i detta fall, utan befinner sig i det läge Bourdieu ser de högerstrandsagenter han talar om, där de kan slappna av och bara vara, så att säga. Det tycks som att relationen mellan dessa stränder tyder på att båda poler slappnar av; inga revolutionerande förändringar som kan ske inom konst- eller modevärlden har här på länge skett.
Detta kan dock vara skenbart. Det intressanta är att doxan på sätt och vis styrs av vänsterstranden, i det avseende att de har inflytande över mellantinget, om man nu kan tala om ett sådant med avseende på fältapparaten, mainstream. Som sådant kan man kanske se mainstream som den kanal som löper genom vänster- och högerstranden, och som påverkas i olika hög grad av dess båda landsidor. ”Mainstreamscenen” tar nämligen lite från båda poler, och skapar något slags gråzon, i vilken ungdomar som inte har intresse av att bekänna sig till ena eller andra sidan kan flyta med. Dock kan denna kanal på ett intressant sätt spegla medlandet mellan vänster- och högerstranden; representationen av detta medlande reflekterar på så sätt det ändå subtila aktuella dominerandet. Detta kan yttra sig i att man de senaste tio åren på radio har kunnat se (höra) att vänsterstrandens inflytande; ”deras” musik som karaktäriseras av ”oberoende” ”indiemusik” har blivit mainstream. Detta innebär också och illustrerar tydligt det paradoxala, eller snarare den ironi anspråksfulla människor sällan är medvetna om. Vad som händer är att eftersom det är ”coolt” att lyssna på oberoende, sällsynt, svartsynt och ofta ”smutsig” rockmusik, så kommer fler och fler från olika läger att upptäcka detta, och eftersom de flesta strävar efter ett visst mått av ”coolhet”, efter att passa in, så kommer denna ”smala” musik att växa till något allmängiltigt, och därav förlora sin ”coolhet”. Artisterna som ville spela för att ”det var deras liv” t.ex., och inte alls för att uppnå ekonomisk vinst eller kändisskap är många nu världens största band.
De som inte är blinda för detta gör ändå något som får cirkeln och fältet att bibehålla sin harmoniska helhet. Då deras musik ”stjäls” från och blir till mainstream behöver konsumenter från vänsterstranden agera på ett ändå avantgardiskt sätt, vilket kan visa sig i att t.ex. ”göra” äldre, bortglömd musik som förr var mainstream och ”ocoolt” till något återigen nytt och häftigt – allt i egenskap av det kulturella kapital dessa konsumenter har, i och med att deras roll är att vara först med att ”upptäcka” det nya och avvikande. På så sätt konstrueras det som är intressant till stor del av vänsterstrandens agerande, i form av nattklubbar som huserar nya band, kritiker som prisar dessa, och konsumenter som köper och bekräftar dessa nya inslag. Det är kanske alltså mer en kamp mellan ”indie”- och ”mainstream”-kulturer som upprätthåller det ungdomskulturella fältet, medan överklassen – som nu intressant nog har fått ta på sig rollen som ”svinen”, som sprutar champagne på varandra och krälar runt på golven på nattklubbarna, vilket f.ö. görs i tvåtusenkronorsskjortor – är de som på sätt och vis förpassats till en någorlunda passiv plats, någonstans på fältets gräns. I slutändan fungerar de ändå som en viktig referent till dem som tack vare dessa ”smutsiga vildar” kan uppfatta sig själva som intellektuella och kulturella. Ett skifte inom fältet kommer dock säkerligen att äga rum inom kort, då detta är dialektikens allmänna lag. Den enda sanning man kommer hitta är, som Hegel menar, historisk, och historien har sannerligen en tendens att upprepa sig själv enligt devisen ”in med det nya, ut med det gamla”.
[1] Ord inom citationstecken är, i likhet med flera av de texter analysen refererar till, menade att signalera den relativistiska attityd till ämnet som är nödvändig för att tala om det utan att begå just de felslut det ofta är tal om.
[2] Utöver Hegel och Marx behandlas dock även andra avvikare från det ”felaktiga” tänkandet, som enligt Hawkes var inne på rätt spår, men som ändå inte tycks uppfylla Hawkes kriterier för en mer tillfredsställande tankegång.
[3] Tillsammans med dikotomierna subjekt/objekt, kropp/själ, förnuft/känsla etc.
[4] Det är här tal om det omåttligt populära spelet World of Warcraft, som nu bör vara inne på upplaga 20 eller så. Ett digitalt rollspel som får tonårsföräldrar att beklaga sig över att deras barn tappat greppet om ”verkligheten”.
